Världsrekord, 48h på löpband

VÄRLDSREKORD 2014 – LÖPBANDSMYS!

Det blev 322,93 km på 48 timmar löpband. Nytt världsrekord!
För kommentarer och mer gå in på Actic Kista Facebooksida

EN KRONA PER KILOMETER?

Fotograf: Johnny Haglund
Bergans stöder Mountain People som bland annat bygger skolor i Nepal. Det finns saker i livet som är viktigare än löpning och jag vill därför bidra till Mountain Peoples arbete. Om du sätter in ett bidrag på BG 5818-3575 så dubblar jag ditt bidrag och skickar sedan vidare till Mountain Peoples konto i Norge. Samtidigt som du sätter in ett bidrag, skicka ett mail till organisationens eldsjäl David Durkan så får du ett julkort från organisationen. Efter insamlingen avslutats kommer totalsumman samt givare att publiceras på den här sidan. Kom därför ihåg att ange ditt namn på insättningen.

DET KOMMER EN BOK!

En långlivad dröm går i uppfyllelse genom det här Världsrekordförsöket – jag skriver min första bok. Boken handlar om mentala utmaningar och hur jag hanterar dem. Hur långt kan jag springa? Var kan jag nå i livet om jag saknar begränsningar? Det jag lärt mig via ultralöpning kan lätt tillämpas på andra delar av livet. Vill du veta hur? Skicka mig ett mail så får du ett nyhetsmail när boken släpps.

SPONSORER

Actic ställer upp med fantastiskt engagerad personal som kommer vara med dygnet runt för att ordna allt kring försöket. Jag får kunglig behandling i form av massage och omsorg på alla plan. Framförallt tycker folket på Actic att det här är kul – och jag är enormt tacksam och glad för att jag får göra det här just på Actic! Utan er hade det inte varit möjligt!
”Krutgubben” alias Joakim Petersson, platschef på Actic Kista nedan

Anita förser mig med fantastiskt mjuka och tunna underbyxor som jag använder som shorts. Byxorna är egentligen avsedda att använda under ridbyxor och har därför inte sömmar på ställen som skulle kunna skava obehagligt. De sömmar som finns är extremt platta och materialet är tunt, svalt och andas. Med Anita hoppas jag springa svalt och skavsårsfritt!

Fotograf: Daniel Gual

Bergans är en permanent sponsor för mig. De förser mig med snygga, sköna och praktiska kläder som jag använder när jag föreläser. När jag kom på tanken att sätta världsrekord på 48-timmarslöpning på löpband tänkte jag ”Bergans har inte löpkläder för inomhusbruk, jag ringer och berättar vad jag ska göra ändå” utan större tankar på någon vidare fortsättning av det. Förslaget jag fick var ”Vill du springa i vår Soleie-serie?”. Jag insåg det genialiska. Jag springer alltid i ullsockar, för att undvika blåsor och skavsår. Varför inte klä överkroppen i den tunnaste, finaste merinoull som finns? På så vis hoppas jag undvika skavsår även på överkroppen. Att tröjorna dessutom finns i en massa glada färger gjorde det hela än roligare.

Jag vet att det blir varmt att springa på löpband. Kläderna blir dyblöta av svett och värmen gör att det blir tyngre att springa. Ett sätt att komma förbi detta hinder är att kyla kroppen. Framförallt ger det bra effekt att kyla huvudet. Frågan var hur jag skulle lyckas med det. Ja hade tänkt vira in isbitar i en handduk och lägga runt nacken. Då missar jag huvudet, men blir någorlunda kyld. När Flipbelt erbjöd mig att använda deras produkter var saken klar – det är bara ta den smarta extrafickan, snurra fast den runt hästsvansen och huvudet, och stoppa in isbitar i fickorna. Tadam! Perfekt kylning för huvudet!

Under Världsrekordförsöket är 11 domare och vittnen, en tävlingsledare och en massör på plats, dygnet runt, för att se till att allt fungerar och går korrekt till. Dessa fantastiska människor som satsar både fritid och semester för att vara med behöver självklart få mat. De får god, näringsriktig och styrkande mat levererad dygnet runt, direkt från Factory som drivs av Food by Coor. Ställa upp med det var en självklarhet för denna dedikerade restaurang!

Runner´s Gear förser mig med energi för hela försöket. Det är magidrycken ”Perpetuem” som ska få mig att springa i oändlighet. Perpetuem är känt i ultrakretsar för sin förmåga att leverera stabil energi under lång tid och även för att verka så att magen håller sig i styr. Runner´s Gear bjuder dessutom på ”Anti-Fatigue” kapslar som motverkar trötthet i benen. Dessutom medverkar Runner´s Gear till att filma hela Löpbandsmyset för att ha korrekt dokumentation till Guinness World of Records!

OM LOPPET

Ojojoj, var ska jag börja? Från den glada starten, via böljorna av mod som gick genom mig, via de bistra timmarna när inget ville stanna i magen, till den slutliga triumfen? Hur berättar jag en historia jag knappt kommer ihåg? Ellr, visst kommer jag ihåg. Minnena är bara blurriga. I min värld har jag sprungit i två olika rum, trots att jag vet att jag sprungit på samma ställe hela tiden. Sinnet spelar mig spratt ibland.
Film från Pace On Earth om världsrekordloppet.

Starten ja. Morgonen började med lång sovmorgon, sedan frukost tillsammans med Fredrik, därefter avfärd till Kista där vi satte upp kameror, ställde var sak på rätt plats allt medan jag blev intervjuad av TT, P4, en hemsida för PT-bokning med flera. Medan jag mumsade en pizza i soffan precis innan start kände jag mig lite liten inför alla kameror. Så kom Ingela och Eva, som sprang med mig första timmen även förra gången, då jag satte 12-timmarsrekordet, och de gav mig lugn och en härligt sprudlande energi. Nu kände jag igen mig.

Starten gick till några jublande entusiaster och sen var det bara springa. Planen var att göra 8 kilometer per timme de första 15 timmarna och jag bockade av 8,01, 8,01, 8,01… Efter varje åttakilometerspass var avslutat tog jag en paus. Jag insåg så småningom att det skulle bli jobbigt att hålla det tempot i alla timmarna, men det fungerade. På kvällen höll Actic dansklass. Jag försökte följa med i rörelserna med armarna, det spred bort tankarna. Därefter blev det tyst. Jag kikade på 4 Harry Potterfilmer under natten medan glada medlöpare kom och gick.

Morgonen därefter närmade jag mig det svenska rekordet på 24 timmar och när jag satt det var det bara tre timmar kvar till jag skulle få gå ned på 7 kilometer per timme. Jag gick in i det andra, okända dygnet något missmodig, det hade inte varit lika lätt som jag väntat mig att göra 183 kilometer första dygnet. Nu krånglade även magen då och då och ibland fick jag spurta för att hinna till toaletten.
Jag fortsatte leva på enbart Perpetuem och det fungerade bra. Vid femtiden kom den energiblixtrande spinningruppen som sände vågor hela vägen upp till mig där de satt och svingade tröjorna över huvudet medan de skrek ”Kristina!!!”. Mitt under deras energisprakande show måste jag ha lagt mig i soffan och spytt. Jag minns hur förvånad de fem kaskaderna gjorde mig, de bara kom i överljudsfart nerifrån. Tack och lova fångade Anita upp dem i en hink. Jag har aldrig spytt på en tävling förut. Hasse, som är expert på ämnet, lugnade mig med sin trygga metodik. ”Ta en klunk vatten Kristina, det räcker”. Därefter ”Ta en klunk saltlösning, det räcker”. Långsamt byggde han upp mitt energiinnehåll igen och det som gjorde mig mest förvånad var hur pigg jag blev efter att ha kastat upp.

Jag kände hur jag ledsnade mer och mer. Det var inte benen som var trötta, om än de var stela, och jag var inte sömnig. Jag var bara less. Vid 7 på kvällen, då det hade gått 31 timmar, minns jag hur jag tänkte ”Nu är det bara 17 timmar kvar”. Det är det dummaste jag kan tänka. De där 17 timmarna ska springas och det är rätt lång tid. Efter jag hade gjort 15 timmar med 8 kilometer per timme var tanken att göra 12 timmar med 7 kilometer per timme. När en timme återstod (kl 14 andra dagen) bestämde jag mig för att köra på 6 kilometer per timme, en timme för tidigt. Det gjorde jag mot bakgrunden att mitt mål var 321 kilometer och jag hade råkat räkna till 322 i planen. Jag tyckte det var okej att missa en kilometer.

När jag gick ner på 6 kilometer per timme drog jag på mig foppa-tofflorna och promenerade den timmen och timmen därefter. Jag var lyrisk, vrålade ut i samstämmighet till Peter LeMarcs ”så var en galning, var naiv, det är det som håller oss vid liv”. Glädjen strålade ut genom öronen, jag kunde klara det här!!! Så kände jag verkligen, nu kunde jag gå i mål! Sex kilometer per timme är ingen match.

Men, så var det inte. Gå likadant hela tiden ger stela ben, och jag insåg att det var inte en framkomlig väg. Mina supportrar sa till mig också att jag måste växla tempo emellanåt, för att inte stelna till. Dessutom såg jag hur minutrarna jag fick vila minskade när jag gick och det gillade jag inte. Så, det var bara springa på. Alltför ofta bar det av på toaletten. Det gillade jag inte heller, dels för att jag tappade tid, dels för att jag alltför sällan hann fram i tid. Det var guld att ha Carina vid min sida, hon om någon känner mig.

Fotograf: Christine Lundh Suverän support, från start till mål! Här är Carina, Anita och Janne in action.

Jag var inte sömnig men motivationen dalade. För att råda bot på den bad jag få ta en sovpaus på en halvtimme och det godkände mina supportrar. Jag kröp ned på liggunderlaget på golvet och snurrade fram och tillbaka. Med de benen gick det inte ligga stilla. Harry Potter figurer hoppade omkring framför ögonen på mig. Det var skönt att ha det helt tyst och mörkt i gymmet ett tag.
Något gjorde vilan i alla fall. Jag väcktes med cola blandad med Redbull. Nu kom en ny fas – min kropp var så slut att jag frös. Jag fick ta på mig jacka och ett par filtar för att kunna röra mig i början. Med tiden blev jag varm och så småningom var jag tillbaka i enbart shorts och t-shirt.

Med gryningen (om man nu kan tala om det i november) kom även modet tillbaka. Jag visste hela tiden att jag borde klara damvärldsrekordet som låg på 309,8 kilometer, jag levererade enligt plan och enligt planen skulle jag klara det. Däremot var jag tveksam ett slag om jag skulle klara herrarnas nordiska rekord på 318,54. Men så sa Janne en sak jag hade glömt – min plan innehöll två sovpauser på 30 minuter vardera och jag hade bara tagit en. Jag låg före min plan!

Sen minns jag mest hur trött jag var, men när jag ser mig själv på bilder från de sista timmarna ser jag idel solskensleenden och en Kristina som ser oförskämt pigg och fräsch ut. Jag ser hur jag vinkar till folk, ler och jag minns hur bröstet växte när jag insåg att nu var världsrekordet en baggis. Jag erkänner att jag slöade lite – jag skulle ta både rekorden, även om jag gick. Alltså gick jag. Jag hade förmodligen kunnat springa lite mer men det tyckte jag var onödigt. Janne försökte peppa mig med att om jag gjorde si och så långt så skulle jag ta den och dens personliga rekord utomhus. Jag kände mig tämligen ointresserad men lite hjälpte det. Framförallt när han sa jag skulle passera 200 miles om ett tag. Det ville jag gärna!

Fotograf: Christine Lundh Världsrekordet passerat och nästan 2,5 timmar kvar!

I slutet strömmade folk in i gymmet. Jag såg hur det blev fullare och fullare och folk hurrade, applåderade och skrek. Jhonny agerade ypperlig cheerledare och drog igång ovation efter ovation. Jag försökte stilla mitt sinne, bara ta in allt det som hände, låta det smälta in i hjärtat. Det var kameror överallt, folk överallt och i mitten stod jag och hade satt världsrekord. Det enda jag ville just då var att tiden skulle ta slut, att jag äntligen skulle få stoppa bandet och sätta mig ned. När väl nedräkningen kom, publiken skrek ”10, 9, 8…” så gick det så fort. Jag fattade inte vad som hände. Min målbild som var att jag, Fredrik och Anders skulle springa i mål och hålla varandras händer högt upp mot skyn hade jag glömt bort, reportern från Aftonbladet som sprang och sände bredvid bluddrade bort min hjärna.
”…7,6,5,4,3,2,1,JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!”

Jag var i mål. Trycka på stoppknappen en sista gång. Det första jag gjorde var sparka av mig skorna, skorna jag slitit så länge och som till och med fått skit på sig. Sen stod jag där, ville krama varenda människa i lokalen. Jag andades, försökte ta in allt, trodde jag skulle gråta men jag var för trött för tårar. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så brast publiken ut i ”En gång till! En gång till!” och jag höll på skratat ihjäl mig. Rekordet var ett faktum. Det blev 322,93 kilometer.

Fotograf: Christine Lundh. Lite trött är jag allt.

Jag linkade till soffan, blev omkramad av alla möjliga. Intervjuades, åt och fick fotmassage! Åh, ljuvliga känsla! Mina fötter som slitit så långt, nu äntligen skulle de få vila! Jag satt där väl länge, när det var dags att gå till duschen fick jag ledas ut, stelheten var omedelbar. Carina och Christine följde med och satt i bastun med mig för att se att jag inte svimmade. Det höll jag på att göra utanför bastun. De fick på mig kläder, servade mig med mat och sen sov vi i några timmar. På kvällen firade vi på O´Learys i Kista, det är tradition sedan det allra första maratonet på löpband. Vi fick samma servitris som vid förra världsrekordet.
Jag sträcker mig ut mot världen och väntar. En dag kommer jag förstå allt som hänt. Än är jag jetlaggad på upplevelser. Jag tar allt i min takt nu, jag behöver vila. Min kära kropp ska få allt den vill ha och mer därtill. Jag är den så himla tacksam.

Tacksam är jag också mot alla som var med. Ann-Sofie Forsmark, Urban Ljungberg, Tommy Lancaster, Fredrik Olsson, Patrick Joyce, Rickard Sohl, Lena Stockman, Jhonny Hällneby och Ellen Westfelt, Carina Borén, Jan-Erik Ramström och Hans Byrén som alla var domare och vittnen under eventet – och mer därtill. Ni var ovärderlig hjälp både i form av peppning, lagning av mat, omhändertagande på alla sätt och vis och all er klokhet och erfarenhet som ni spred till mig. Tack också till Actic Kistas fantastiska personal – Joakim Petersson, Elina Åstrand, Anita Bergström, Annelie, Matias, Stefan, Kicki Rydén, och alla alla alla som jag just nu inte kommer ihåg vad ni heter – ni är min gymfamilj och det var underbart att se er explodera i dans av glädje kväll nummer två, göra militärövningar, hålla i spnningspassen med mera med mera. Ett speciellt tack till Joakim som ordnat allt runtomkring det här försöket så himla bra och till Anita som var där dygnet runt för att ge mig massage vid behov och som råkade få den äckligaste extrauppgiften – att tvätta mina byxor så jag alltid hade torra och rena. Tack till alla som var där och peppade mig med tillrop, genom att ta bilder, delta i pass med mera. Tack alla som var med på nätet, det var härligt på sitt sätt att min hemsida kraschade av alltför många besökare. Tack för allt pepp via facebook, alla delningar, all uppmuntran.

Fotograf: Christine Lundh. Får Ulf Lundelss låt ”Lycklig, lycklig” i huvudet när jag ser den här bilden

En sak är säkert – en sådan här grej gör jag inte ensam. Jag gjorde den i kraften från alla som var där, som spred och delade glädje och kärlek och dels i kraften från mig själv, som också spred och delade glädje och kärlek. Tillsammans verkade vi för att det här skulle bli verklighet. Vi lyckades enormt, och jag råkade få vara stjärnan i mitten kring vilken allt snurrade. Det var en lyx, få förunnat. Tack för att jag fick vara den!
När jag har hämtat mig kommer det att komma en bok om mentala målsättningar. Är du intresserad, hör av dig till mig här så får du ett mail när den kommer ut!

I MEDIA

Malou efter tio
TV4
Aftonbladet – Intervju i början
Aftonbladet – Efter världsrekordet är satt
Löparsnack (Podcast)
SVT ABC
SR P4 Stockholm
SR P3 Vaken Onsdag 5 november kl 04:42:20 Före loppet
SR P3 Vaken Torsdag 6 november kl 05:13:58 Under loppet
SR P3 Vaken Fredag 7 november kl 04:44:31 Under loppet
SR P3 Vaken Lördag 8 november kl 05:12:52 Efter loppet
DN
SvD
SvD maratonbloggen
Göteborgsposten
Mitt i
Piteå-Tidningen
Norrbottenskuriren
Jogg.se – löpband vs natur
Tidningen Chef
Sörmlands TV
Actic
Actic Kista
Nyhetsrullen
Nyhetspressen
Må Bra
Runner’s World
Outside – Om försöket
Outside – Världsrekordet satt
Ultradistans
Jogg.se
Funbeat
Kondis – Inför försöket
Kondis – Rapportering
Apirosport
MarathonMias blogg
Tommy Anderssons blogg
Gunnar Löfgrens blogg
Jonas Brännmyrs blogg
Superkroppen
Lopning.com
Prestationsbyrån
Multisportbloggen
Monsterben
Marko (Killen från TTs blogg)
Rulla, köttbullen
16 sekunder film från målgången som setts av över 6000 personer
Totalt följde 8600 personer livesändningen av världrekordsättningen