Miklagård till Stadsgård

Om äventyret

Vi trodde löpningen skulle handla om att upptäcka nya länder, och det gjorde det. Samtidigt fanns ett parrallellt äventyr – lära känna varandra och hur vi själva fungerar när vi sprungit fem mil, köket strejkar och vi tältar i ett träsk.  Idag är vi syskon, Carina och jag.

Läs mer om äventyret här

Övervinna rädslor

Vi var rädda för att bli rånade, för att vi skulle gå sönder, bli ovänner, bli till åtlöje om vi inte klarade det och för att inte hinna fram i tid. Vi resonerade innan om hur vi skulle behandla varandra vid kriser, hade back-up planer för vad vi gjorde om vi blev rånade och skulle vi komma hem med oförrättat ärende – tja, då fick vi ta den smärtan då. För att lyckas med det vi föresatt oss jobbade vi hårt på vår målbild – att paddla in till Stockholms Stadshus tillsammans.

Resultat

Vi kom fram till Stadshusets kaj, den 13:e juli, precis som vi föresatt oss. Över hundra vänner, familj och bloggföljare stod och väntade på oss på kajen.  Vi snittade ett maraton per dag, i 75 dagar i sträck, på vår löpväg mellan Istanbul och Tallin.  För min del innebar löpningen att jag fick vara så starkt som jag var, vilket ledde till att jag senare bland annat vann löptävlingar. Jag hade tidigare försökt ”gömma” min egen styrka i tron att den skulle skada andra. De fördomar vi hade om Rumänien och Polen visade sig vara helt fel. Det, och kunskapen om att jag kan springa långt, ledde till löpningen genom Iran två år senare.