Prognosen var strålande. Solsken och 3-5m/sekund i vinden. Perfekt för paddling tänkte jag och gav mig av för en tvådagarstur. Visst var det is, men is har jag stött på förut. Det spratt i hela kroppen, jag kände mig lycklig som ett barn på julafton när jag hämtade kajaken hos Anders. Han önskade god tur, och ingen av oss visste då att kajaken inte skulle komma tillbaka.
Jag la ut från Björkvik och styrde ut mot det stora, blå. Vitklädda öar men dreadlocks av is passerade förbi. Jag log mot solen och änderna som fyllde himlen i flockar. Stråk av is täckte ibland vattnet. Jag lekte genom att spräcka is och paddla i tunn, frasande is. Ett litet tjockare stråk fick jag hacka mig igenom och blev förvånad när det var som att köra in i lera när jag kom till den sista biten där isbitar packats tätt. Jag fick plaska och skaka kajaken genom sörjan, men det gick.
Snöklädd skärgård. Ljusblå himmel. Tystnad som är så dov att den nästan hör i öronen. Inga båtar, bara jag och den oändliga skönheten. Det är så bra som livet kan vara. Jag åt lunch, en uppvärmd matlåda, på ön där jag sov i januari. Nu i mars är det så lyxigt att solen är uppe ända till klockan sex och jag kan paddla några timmar längre än för två månader sedan.
Jag lekte, paddlade och njöt tills det var dags att hitta sängplats för natten. Ett kanske femtio meter brett istäcke omgärdade en ö där jag spanat in en plats. Solen hade börjat sänka sig, så det var dags. De första fyrtio metrarna gick bra att hacka mig igenom med paddeln, sen blev det bara tjock sörja. Jag kunde varken paddla mig genom eller staka med de avkapade skidstavarna, gjorda enkom för att föra fram en kajak på is med. Jag fick vicka och gunga med kroppen samtidigt som jag plaskade på så gott jag kunde. När jag äntligen nådde land var det med spetsen på kajaken, rakt mot isen på stranden, det var omöjligt att få kajaken att ligga längs med. I ett konststycke lyckades jag balansera i de omönstrade paddelskorna över kajakens istäckta för och ta mig i land på de glashala isformationerna. Sen var det sedvanligt samlande av ved, uppsättning av tält och därefter såg jag stjärna efter stjärna tändas medan jag matade elden och torkade mina paddelhandskar.
På morgonen var det is så långt jag kunde se. Jag gick över ön för att spana åt andra hållet. Is där också. Ett pirr av oro dök upp i hjärtat – hur skulle det här gå? De sista tio metrarna igår var tunga och nu såg jag bara is vart jag än såg. Jag åkte rutschkana på snö och is för att komma ut och upptäckte att – isen bar! Underbart! Hjärtat jublade och jag stakade glatt ut med mina skidstavar. Men, åt höger. Jag ville till vänster. Jag stakade och stakade, men den envisa vinden såg till att jag var ur kurs. Jag bannade och svor, men det hjälpte inte. På en ö, dit jag ofrivilligt kommit, gick jag ut och spanade igen. Is överallt.
Jag tog mig till Orrön och hittade för ett slag bastant is som jag kunde gå på. Kajaken drog jag som en kälke efter mig. Vid en färgskiftning i isen tog det roliga slut. Min skidstav gick rakt igenom och jag fick sätta mig i kajaken och staka igen. Det är tungt att staka fram 64 kg Kristina och 30 kg kajak och packning, men den här gången gick kajaken rakt. En färja körde förbi, och jag tänkte ”Nu tar nog någon kort på mig”, det måste se rätt komiskt ut där jag stod mitt på isen och åkte skidor med kajak. Färjan gjorde en lov och jag såg möjligheten – en ränna! Efter lite stakande var jag i och kunde paddla. Men vart skulle färjan? Jag hade ingen aning.
Efter en tids paddlande åt jag lunch och njöt ett slag i solen, tänkte att nu är det lugnt, nu kommer jag ta mig iland. När jag paddlade vidare var rännan – borta. Jag såg öppet vatten längre fram och stakade och stakade och stakade – men gled bara till vänster. Vattnet var till höger. Efter att ha stakat mig genom ett antal hundra meter is var jag tjugo meter från vattnet men det fanns inget sätt jag kunde ta mig dit. Hur mycket jag än tog i fanns det inte en chans att bräcka isen till höger om mig och ta spjärn mot isen till vänster var lika lönlöst det, den bara sprack. Jag beslöt mig för at backa och försöka dra kajaken längs en ö istället, jag hoppades på samma tjocka is jag haft tidigare. Nitlott! Här hade isen smält vid kanten. Jag förbannade mitt beslut, men staka vidare på isen kändes omöjligt, mina armar var slut. Jag bestämde mig för att dra kajaken på snön på ön istället. Jag var vårdslös. Kajaken gled över stenar, välte, jag fick lyfta upp och ner den på bryggor, armarna darrade, jag stönade. Till slut verkade stakning bättre. Precis när jag skulle ut på isen kom en man ”Du har kommit en bra bit. Jag såg dig från färjan. Och du – det går en färja till Stavsnäs om två timmar”. Sen resonerade vi om jag skulle hinna till Björkvik innan det var mörkt. Om jag bara kom ut till vattenrännan jag såg längre bort borde det gå resonerade vi, men jag fick skynda på. Jag stakade ut igen. Vinden blåste mig längre och längre till vänster. Rännan var till höger. Det jag hade trott var en ränna som ledde till höger var knölig is. Hjälplöst såg jag hur jag kom längre och längre bort från vattnet. Dessutom visste jag att jag skulle ha några timmars paddling i motvind när jag väl kom ut till vattnet.
Ofrivilligt kom jag till en liten ö, med kajakspetsen rakt mot, så klart. Den här gången satte jag foten på isen för att komma iland, fastän isen gav vika för min kajak. Det gick som det borde – jag plumsade rakt ner i vattnet med hela benet och höll nästan på välta kajaken, men lyckades klättra upp. Det var bara inse – dags för utvisning. Tar jag så dumma beslut är det inte läge att fortsätta. Kraften i armarna var slut, det spelade ingen roll hur mycket jag tog i. Jag kunde inte komma till det öppna vattnet jag ville nå. Och skulle jag ha lyckats med det var det ändå tveksamt om jag skulle lyckas paddla de kvarvarande kilometrarna innan det blev mörkt. Jag stakade mig bakåt i rännan, tillbaka till mannen som fick bära nästan alla mina saker till andra sidan ön, där färjan skulle gå. Mina armar orkade inte. Kajaken fick ligga kvar på hans tomt. På färjan satt vi och tittade på de bilder han tagit av mig tidigare under dagen – någon hade mycket riktigt fångar den där kajakpaddlaren på bild. Sen skjutsade han mig från Stavsnäs till Björkvik så jag fick hem bilen. Kajaken får jag hämta en annan dag.
Kontentan – det var ett perfekt äventyr! Jag lärde mig massor, inser att jag har massor kvar att lära och ser fram emot att göra det, det var fysiskt utmattande, obeskrivligt vackert och jag klarade mig utan varken skador eller dödsfall. Dessutom fick jag en påminnelse om hur fantastiskt snälla människor det finns här i världen.
Nu funderar jag över hur jag ska lyckas styra en kajak över blankis. Tips är välkomna!