Pilgrimslöpning

2018 03 14

Jag hade länge velat springa längs Pilgrimsleden i Frankrike och Spanien, men jag tycker om att vara i Sverige på sommaren. När jag läste i tidningen ”Paddling” att det fanns en pilgrimsled längs Klarälven tänkte jag – jag kabn springa den istället! Då får jag både pilgrimsled och Sverige” När det sen visade sig att leden gick ända till Trondheim – där mina vänner Anne-Marie och Cato bor, var saken biff! Vilket underbart sätt att komma och hälsa på dem på! Jag packade min löparryggsäck och gav mig av. Här kan du läsa om hela äventyret.

Pilgrimslöpning – 70 mil genom Sverige och Norge

-Tycker du om jordgubbar?
-Klart jag gör!
-Vad bra, då sparar jag dem till ikväll och så ordnar jag lite middag till när du kommer så slipper du åka och handla.
Jag började min löpning med att gå vilse på vägen från Karlstad vandrarhem till början av Klarälvsbanan. Naturligtvis satte magen igång och jag blev nödd att förorena stadsmiljön. ”En början är alltid en början även om den innefattar ändan” skaldade en vän till tröst.
Efter cirka fem kilometer hittade jag starten. En kille på cykel önskade ”Lycka till!” efter att han förevigat mig med kameran i min mobil. Jag fattade aldrig om det var syrligt eller innerligt.
– Springa från Karlstad till Trondheim? Hur kom du på den idé?
Ungefär alla jag träffat har frågat mig det. Jag har i några år drömt om att vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien. En annan önskan har varit att hälsa på mina vänner Cato & Anna-Marie, som jag först mötte på Kilimanjaro och därefter seglade från Fiji till Nya Zeeland med. De bor på Hitra, en ö utanför Trondheim. Så råkade jag läsa i tidningen Paddling att det fanns en pilgrimsled från Karlstad till Trondheim. Efter en tids letande på internet kom jag fram till att den bestod utav Klarälvsbanan (9 mil asfalterad före detta banvall), Klarälvsleden (12 mils cykelled längs grus- och asfaltvägar), Nordvärmlandsleden och därefter Österdalsleden (båda vandringsleder). Det verkade inte vara den mest välbevandrade delen till Nidaros, som Trondheim kallades förr, utan snarare den minst bevandrade. Men på Pilegrim.info ochklaralvsbanan.se hittade jag uppgifter om vart jag kunde bo och äta och gissade att de borde vara rimligt att springa den. Inte lätt, men rimligt.

Springa en led kräver ryggsäck. I en ryggsäck får jag inte i speciellt mycket mat utan blir beroende av att köpa mat. Dessutom var det lämmelår och dricka vatten ur fjällbäckar där det legat döda lämlar skulle nog få än mer racerfart på min mage än normalt. Därför fick jag bära med mig allt vatten jag behövde.
Solen strålar. Jag springer, lycklig, lycklig över allt vackert. Blomsterängarna, vindens sus i löven, de böljande fälten. Alla hus längs vägen. Jag är lycklig också över mannen på cykel som stannar och pratar med mig, sedan cyklar en bit och därefter vänder om och kommer och pratar med mig igen. Han fascineras över att jag tänkt mig springa ända till Trondheim. Jag är även lycklig över att jag kan göra det här. Över att jag är frisk och har en kropp som fungerar så bra. Vacker omgivning, goa människor och fröjden i att röra sig är tre saker som omistligt skapar spritande lyckokänsler inuti bröstet på mig.
I Forshaga äter jag korv, glass och dricka, i Deje blir det lunch. Jag ringer Måns påPrästmyren vandrarhem och undrar om han har en säng för natten.
– Jag kommer löpandes. Finns det någon mat i Ransäter?
-Nej, här finns inte ens en affär.
Shit.
-Oj då, det var ju inte så bra…
– Dessutom ligger mitt vandrarhem fem kilometer från leden. Men om du vill kan du få låna min bil så kan du åka och handla i Munkfors när du kommer fram.

Det låter som en bra deal och jag slår till. Några minuter senare ringer Måns och frågar om jordgubbarna. Trött, efter nästan 60 kilometers löpning första dagen, men glad över Måns generositet kommer jag in på gårdsplanen. Där sitter han, med säkert 3-4 liter jordgubbar i en skål. Efter att jag duschat och fått slänga in mina svettsaltiga kläder i tvättmaskinen bjuder Måns på lax, skinka, bröd, ägg och – hemgjord sherry. Måns är orienterare och löpare och vi pratar länge om gården, löpning, träning och kärlek. Måns har sju barn! Och driver vandrarhemmet mest för han tycker det är kul att träffa folk.
Efter att ha sovit i en alldeles egen liten stuga bjuder Måns på frukost inne i sitt stora lantkök. Han ska vidare till jobbet som taxichaufför och jag börjar dagens löpning med de extra fem kilometrarna tillbaka till leden. I bygden är både Tage Erlander och Geijer född. Efter fyra kilometrar kommer ösregnet. Jag hukar under en stor björk men skorna blir blöta. Resten av dagen är det uppehåll men blötan sitter i. Löpningen går lätt, det värker bakom ländryggen efter att ryggsäcken legat och slagit där, men inte farligt. Nacken har jag tejpat för att undvika skavsår från remmarna.
Jag utvecklar några dagliga rutiner. De består av att smörja fötterna och privata ställen med sportslick på morgonen, tvätta de kläder jag sprungit i varje kväll (och se till att få dem torra) och dricka ett glas med salt utblandat i vatten. Det sista smakar äckel. Men är nödvändigt för att ersätta allt salt jag svettas ut.

I solsken kommer jag fram till Råda sjö. Jag äter mängder med smultron längs vägen, det doftar förföriskt när jag passerar. Vid Råda ringer jag Risäters Herrgård och det visar sig att de ligger närmare än vad jag trott. Jag pratade med dem redan igår och visst, de kunde erbjuda både middag, logi och frukost.
-När du kommer så spring över golfbanan på den grusade vägen så långt den går, sen finns vi i ett stort gult hus till vänster.
Personen jag prata med vet visst att jag kommer löpandes, trots att det inte var honom jag pratade med igår. Ryktet tycks sprida sig.
Johan och Dan tar entusiatiskt emot mig. De har andra gäster på besök och alla frågar fascinerat om min löpning. Johan är en eldsjäl för odling och allt vad man kan äta som är nyttigt och han ger mig egenmixade drinkar med Nate, daggkåpa, Maca, råkakao, kokosfett och allt möjligt som är bra av olika orsaker. Jag rörs av den omsorg både Johan och Dan visar. De tar hand om mig mer än exemplariskt! Efter en suverän middag med hjortfärsbiffar (där jag äter minst 1,5 gånger så mycket som de andra) ser Johan till att jag får pröva en ”ryggradsskakare”. Jag lägger mig på rygg och lägger fötterna i en hållare som gungar från sida till sida. Efter behandlingen känns det som någon gör tusen nålar i hela kroppen, men behagligt. På kvällen sitter hela gänget och diskuterar olika religioner och andlighet och så småningom somnar jag uppe i södra loftet, glad och kär i äventyret. Inte i löpningen i sig, utan i att jag får se så mycket vackert och möta så många härliga människor via löpningen. Jag vill fortsätta äventyret, livet ut!

Efter ett långt och innerligt samtal med Johan ger jag mig av nästa morgon. Det duggar lätt, men inte farligt. Efter att jag passerat golfbanan och kommit ut på banvallen igen ösregnar det. Jag försöker gömma mig under träd för stt slippa värsta blötan men det är ingen idé. Plaskande tar jag mig fram mot Uddeholm där Klarälvsbanan slutar och Klarälvsleden tar vid. Jag hittar inte avfarten utan frågar en skrynklig man om var den är. Han vet inte heller utan tar med mig till en butiksägare som vet råd. De två skrockar gott och tycker det är fascinerande att någon människa kan springa så långt.
På Klarälvsleden liknar naturen först Pitholmsheden – tallskog med en massa mossa under. Jag tar bilder på Linneor och skickar till min syster, varm i hjärtat efter mötena med både Johan, Dan och Måns.

I lyckotankar springer jag på. Men något går fel. Jag har fortfarande inte fattat vad. Enligt kartan och enligt alla avståndangivelser jag kan hitta är det två mil lite drygt till Ekshärad. Den sträckan tar mig 4,5 timmar att göra. Jag förstår inte hur. Hade jag bara gått hade det gått fortare. Väl framme i Ekshärad tar jag resans dummaste beslut – jag struntar i att springa de två extra kilometrarna in till samhället för att äta. Jag har fått specialgröt på groddat vete som var jättegod på morgonen, och tycker jag är mätt. Det är jag visserligen men det är fortfarande tre mil kvar till Stöllet och det finns inga andra matställen längs vägen. Jag springer och springer. Passerar en skylt där det står ”Brattfallet 14” och tänker att då är det 16 kilometer kvar till Stöllet när jag når Brattfallet.

När jag slitit mig fram till Brattfallet står det ”Stöllet 20”. Jag stönar högt, fäller några tårar, kör ned huvudet i asfalten och försöker räkna de vita kantsträcken för att förströ tankarna något. Jag ringer en camping som ligget cirka en mil innan Stöllet, men de har ingen mat så det är ingen idé att stanna där. Jag går och går och går, slut och virrig, bara med envisheten som tillgång. Jag är vimsig och hungrig men stegen är kraftfulla. Jag tror jag fick saltbrist, glömde saltdrinken igår kväll, det tror jag är en rimlig förklaring till mitt urbota dumma beslut att inte äta i Ekshärad.
Sent på kvällen tar jag in på hotell Wermlandsporten vars största dragplåster är att det ligger i korsningen av väg 45 och väg 62. Jag slänger i mig en macka med ägg och ansjovis innan jag duschar (med kläderna på, så blir de tvättade samtidigt), sedan torkar jag kläderna i bastun (Det luktar! Tur att ingen annan var där…) medan jag äter rödspätta med extra mycket potatis. Jag knallar omkring barfota i restaurangen, det är så skönt att vara av med de blöta skorna. Trött och håglös, inte alls lika kär i äventyret som igår, somnar jag in.

Nästa morgon tar jag med mig smörgåsar, ägg och drickyoghurt innan jag springer ut längs väg 62. Jag gillar Klarälvsleden lite bättre än Klarälvsbanan för här ser jag mer av älven. Lite avundsjuk ser jag på människor som kommer flytande på flottar nedför älven. De verkar ha det lugnt och skönt. Efter gårdagen önskar jag att jag hade valt en flott-tur istället för löpning.
Ryggen överraskar mig med att inte göra ont längre. Ryggsäcken väger cirka fem kilo utan vatten och mat och upp emot tio om den är proppfull. Kroppen är en fantastisk mekanism som anpassar sig efter vad jag gör med den. Idag är benen mjuka, jag hittar inte minsta tillstymmelse till stelhet och det går fint att springa. I lilla Ambjörsby öppnar affären precis när jag kommer och kassörskan säger
– Jag såg dig springa längs vägen

Jag fortsätter till Likenäs och äter varm korv inne på macken och har en trevlig pratstund med hon som jobbar där. Jag märker att dialekten varierar längs vägen, men kan inte säga riktigt vad skillnaderna är. Jag ser många hus till salu i den djupgröna landsbygden och tyskar, holländare och danskar tycks uppskatta den svenska skönheten mer än vad vi själva gör. Tack vare dem startas en del nya verksamheter men frågan om jobb är ett stort samtalämne.
Jag har tänkt sova på Ransbysätern, en säter med fjällkor och getter, utan el och med vatten ur kallkälla och ringer för att höra om rum.
-Vi ligger sju kilometer från leden och det är 400 höjdmeter upp. Du kan få kolbulle till middag och du kan få dela min frukost om du kommer, säger Johan som jobbar där.
Sju kilometer extra, både idag och i morgon känns i mesta laget. Men jag vill ju så gärna dit…
– Springer du in på hembygdsgården i Ransby och flirtar med någon som jobbar där kanske de skjutsar dig, föreslår Johan.
Lite tveksam springer jag vidare. Jag är hungrig och ser en skylt där det står ”Restaurang”. Den visar sig ligga på toppen av ett berg och man ska ta linbana dit.
– Men vi har ägg och bröd kvar från frukosten, vill du ha? Undrar Susanne och Pauline i receptionen på Branäs. Klart jag vill! Jag äter och pratar och njuter av att människor är så snälla. När jag ger mig av igen vill de veta hur det gå, om jag kommer fram till Trondheim. Jag lovar skriva på min hemsida.
Jag spurtar på, vill hinna till hembygdsgården innan de stänger. På en äng står en man som just hoppat hang-gliding.

– Jag såg dig springa förbi i morse
Det är svårt att vara anonym på en landsväg och det gläder mig.
Jag kommer en kvart innan stängningsdags och Tina i caféet lovar att köra upp mig till sätern. Medan jag fikar pratar jag med ”Snuppe” en legend och original som varit med och utformat pilgrimsleden. Det här är första gången jag stöter på människor som vet att det finns en pilgrimsled. Annars har jag fått tala om för de jag möter att de bor bredvid ett kulturarv från medeltiden. Jag får en bok om leden och en stämpel. Längs pilgrimslederna brukar det finnas pilgrimspass och stämplar i kyrkorna, som ska visa att pilgrimmen verkligen har passerat. Jag har varken hittat pass eller stämplar. Kyrkorna ligger ofta på andra sidan älven än där jag springer och dessutom verkar de ofta stängda. Som sagt, det är inte den mest trafikerade pilgrimsleden jag är ute på.

Tina skjutsar mig upp till Sätern och det känns märkligt att sitta i en bil. Sträckan känns oändlig, det verkar som mitt perspektiv på distans har ändrat. När jag vill betala för resan säger Tina
– Det behövs inte, det är bara roligt att hjälpa någon som gör något ovanligt.
Getterna på sätern har alla sin egen personlighet och Johan, som annars jobbar med kriminella och missbrukare, trivs.
– När ungdomar säger att de bränner bilar för att de har för lite att göra, så brukar jag berätta att i byn där jag bodde så cyklade vi ned till en bro och hängde. Hade vi tur kom det en båt. Vi brände inga bilar för det.
Vi steker fläsk över öppen eld och häller på smet så det blir en tjock pankaka. Som extra krydda lägger vi på getost. Sen äter vi kolbullen med lingonsylt.
En man som lagat ett utedass kommer förbi och säger
-Jag såg dig springa vid Värnäs

Det blir en fridfull natt, det enda jag hör är koskällornas klang där jag ligger i min lilla timrade stuga medan elden knastrar för att torka mina nytvättade löparkläder. På morgonen kommer Joakim, som också jobbar på sätern. Det första han säger när han kommer in är
– Hej löpare. Respekt!!! Vilka ben du har!
Det är roligt att vara den som gör något speciellt.
Springa ned från Ransbysätern är ett nöje. Kroppen fungerar fint och från fjärde dagen och framåt har jag ingen träningsvärk och blir inte stel. Det är som att kroppen säger ”Okej då, jag springer väl då” och inte protesterar det minsta. Jag har varit fascinerad av kroppen förut, men blir det än mer nu. Det känns som att fysiskt sett kan jag springa hur många dagar som helst, det blir bara en fråga om hur lång semester jag har och hur det går att hitta mat och husrum.

Jag äter i Sysslebäck och fyra personer tittar och skrattar när jag går förbi. Jag hälsar för jag känner igen dem. De har kört förbi mig flera gånger längs vägen. Som sagt, jag är inte anonym uppe i Nordvärmland.
Nu är det skog, skog och skog. Djupgrön, smaragdgrön skog. En kvinna står och äter risifrutti vid sin bil och vi samtalar om livet, drömmar och jobb. Hon verkar ha en längtan att göra det jag gör. Hon tar bilder på mig när jag springer vilket jag blir glad för. Det är svårt att göra det själv.
Jag som brukar vara usel på att hitta springer fel för andra gången. Efter en låååååång, seg uppförsbacke fattar jag att jag är på fel väg. Vet inte hur mycket fel det blev, men ett antal kilometer. En orienterare ger mig lift tillbaka till punkten där jag vek av på fel väg. Först tycker jag inte att det gör så mycket, men då jag har en dryg mil kvar till Höljes önskar jag att jag hade lagt de kilometrarna poå den ”riktiga” vägen istället. Fötterna värker och jag går, linkandes sista biten. Höljes är en by på 600, 300 eller 180 personer. Jag får olika uppgifter från olika personer. I helgen har dev varit rally där, med över 30 000 besökare. När jag slutliugen kommer fram till vandrarhemmet är jag säker på att få rum eftersom rallyt är över. Men svaret blir
Karta över hela Österdalsleden

– Tyvärr har vi inga rum
– Va???
– Ja, vi har inga sängkläder. Allt är på tvätt.
– Det är lugnt, jag har sovsäck.
Jag får sova där och äter en riktigt god oxfilépasta till middag. Jag bestämmer mig för en bananasplit till efterrätt men bananerna är också slut så det blir jordgubbar istället. Jag tycks kunna äta hur mycket som helst på den här resan!
Från Ransby skulle jag egentligen ha följt Nordvärmlandsleden men den är inte i skick att springa på. Det är både blött och skogsmaskiner har kört sönder marken. Klarälvsleden är slut och jag springer längs väg 62. På väg från Höljes upp mot norska gränsen är det rätt tomt längs vägen. Vid Höljessjön stöter jag på två vägarbetare.
– Var det inte du som passerade strax innan Höljes igår?
Självklart var det det, och vi står och pratar en stund. Till min glädje fick jag sedan en hälsning av den ene av dem på min hemsida lite senare. Vid Långflon, handelsstället precis vid gränsen, äter jag lunch och dricker närmare en liter mjölk. Bröstet fylls av stolthet när jag passerar skylten med ”Riksgräns Norge”. Tio kilometer senare stannar jag vid en fiskestuga i Plassen. Jag har kommit längre än beräknat och det är jag glad för. Snart väntar första fjällpasseringen.

Vägen upp till Jordet passerar jag utan problem. Jag ringer en camping där jag vill sova och undrar om jag kan få middag och frukost eftersom jag kommer löpandes.
-Visst, det kan jag ordna.
Mannen menar nog väl, men så fel det blir. Jag får smörgåsar och två äpplen till middag efter att ha sprungit 45 kilometer. Redan innan jag går och lägger mig är jag hungrig. Dessutom verkar det svårt att ta sig över fjället. Planen var att springa 35 kilometer i morgon, sova och äta på Munkbetsetra, sedan springa 43 till ned till Åkreströmmen. De på Munkbetsetra har dock sagt att jag inte kan sova där och åtta mils löpning över ett fjäll i ett stycke utan mer mat och vatten än jag får med mig (det är ju tyvärr lämmelår och folk avråder från att dricka fjällvattnet)
Ibland kändes vägen lång…

är för mycket. Mannen på campingen ska höra med vänner om jag kan sova hos dem i Eltdalen. I så fall kan jag göra två mil imorgon och sex mil dagen efter. Det blir en tuff andradag men borde gå.
Efter att ha fyllt magen med vatten för att minska hungerkänslorna lägger jag mig i min lilla stuga. Till frukost kommer mannen med två kokta ägg. Sen skjutsar han mig till en affär, så jag kan handla. Vi kanske hade språkförbistring att skylla på, men det var inte riktigt det jag menade med frukost. Till råga på allt har det inte gått att ordna något boende i Eltdalen.
I ren adrenalinkick sätter jag av längs väg 26 upp mot Heggeriset. Dit är bara tre mil och där finns en likadan camping, utan mat och med en butik på några kilometers avstånd. Sur, skitsur, surast….Kristina. Så kan man beskriva mig just då. Ryggsäcken är tung, jag vet att det inte finns något matställe längs vägen.
Vid en avtagsväg råkar jag på cyklisten Kåre. Han har passerat mig tidigare under dagen och funderat var jag är på väg. Jag frågar hur långt det är upp till Sölenstua, det är en annan väg jag kan ta än den till Heggeriset, men jag har tyckt att den verkar för lång. 48 kilometer gissar han. Jag har redan sprungit drygt 10. Jag biter ihop och bestämmer mig för att följa den lilla grusvägen som går längs Trysilälven. Det blir en lång dag, särskilt då jag kommit iväg sent, men hellre det än en likadan camping som igår. I Sölenstua ska det finnas både restauranger och boende.
Ganska nöjd ändå, trots regn och dåligt med mat. Snart är jag framme för dagen!

Ensam knatar jag på. Ett stilla regn faller och en enliter juiceförpackning guppar i ytterfickan på ryggsäcken. I Norge är det avståndsmarkeringar var 500:e meter längs de större vägarna och varje kilometer längs de mindre (och på riktigt små vägar är det inga alls). För varje kilometerskylt jag passerar hyllar jag mig själv och säger tack till vägen. Långsamt vänder humöret. Kåre cyklar ikapp mig igen och vi byter telefonnummer. Därefter sms:ar han mig nästan varje dag och frågar hur det går. Jag passerar många fiskestugor och när vädret blir bättre bestämmer jag mig för att ta en badpaus. Jag hittar en liten gräsplätt med en liten bänk, tar av mig kläderna och sänker ner min kropp i det klara, kalla vattnet. Det är en stund av frid, mitt i stressen och jakten jag annars känner under dagen. Ett ögonblick av ro, som förmodligen tack vare den yttre stressen blir en oas av stillhet. Efter badet sitter jag naken och blickar ut över det glittrande vattnet och tänker ”världen är vacker. Tack för att jag får vara här”. Efter att ha ätit lunch väger ryggsäcken kanske ”bara” åtta kilo motför de tio som jag startade med.
Slit och släp, spring, spring och spring och på något sätt lyckas jag hålla humöret uppe. Jag passerar Snerta, enda byn där det råkar finnas lite mobiltäckning. Mamma lyckas ringa just då och när täckningen bryts får hon stora skälvan. Vi lyckas hitta igen varandra när jag passerar en topp och hon lugnar sig.

Jag ringer mina föräldrar varje kväll, både för min egen och för deras skull. Det är skönt för mig att någon vet vart jag är och skönt för dem att veta att allt går bra. I övrigt har jag inte berättat för så många att jag tänker springa den här leden. Jag vill inte ha press och förväntningar ifrån andra att jag ska klara det. Jag berättar hellre om äventyret om jag kommer fram.
Vid inpassagen till Sölenstua passerar jag ett antal campingställen. Där jag stannar tas jag emot av Kjetil som brister ut i
– Fra Jordet???!!??? när jag berättar hur långt jag sprungit.
Han lagar till en extra stor portion fick och potatis som jag slänger i mig med liv och lust. Nu mer lite rutinerad vad gäller mjölk köper jag en hel liter direkt och den försvinner i ett nafs.
Avståndsmarkering längs vägen. De var minna vänner ? Fast det var svårt att veta om de mätte avståndet till ett samhälle, en vägkorsning eller en bro

Därefter slänger Kjetil ut sin son med kompis så jag får låna deras dusch. Jag hyr den enda lilla stugan han har och lyckas röka in alla mina ägodelar när jag gör eld i kaminen för att torka mina tvättade löpkläder. Sen får jag jaga myggor halva natten efter att ha haft dörren öppen i ett försök att vädra ut röken. På morgonen får jag ägg, bacon och hembakt bröd, Kjetil tar verkligen hand om mig. Jag är salig över maten och sällskapet, och lycklig över att gårdagen gick bra till slut. Kjetil ger mig ett vykort med sin adress, här finns inget internet,. Han vill att jag skriver och berättar om jag kommer fram till Trondheim.
Jag funderar ett tag om jag ska ta vägarna upp mot Röros, det är närmare, men då är jag helt utanför leden och har ingen aning om var jag kan äta och sova. Jag bestämmer mig istället för att springa sydväst till Åkreströmmen. Då är jag tillbaka på Österdalsleden igen och jag får två korta dagar. Efter gårdagens 57 kilometer känns det som ett bra val.

Efter 37 lugna kilometer, delvis i regn och med ett antal kilometer i både 8 och 12 graders lutning nedför kommer jag fram till Åkreströmmen. Där finns ett enda hotel som tar 790 norska kronor för ett rum i 70-talsstil. Det känns inte speciellt roligt, varken priset eller stället, men jag har inte så mycket val. Jag äter en tråkig lapskojs till middag. Den är i alla fall riklig och fyller sin funktion.
Dagens sträcka är bara 24 kilometer. Den känns verkligen som en baggis. Aslaug och Asbjörn, som driver härbärget där jag tänkt sova inatt, blev lite förvånade när jag tyckte det var kort. De är inte hemma men jag ska gå in under verandan hemma hos dem när jag kommer fram. Där finns dusch, kylskåp och spis, bara att använda.
Äntligen kan jag springa längs Österdalsleden! Här går den genom Rendalen på en grusväg längs en älv. Medan jag springer ringer det i telefonen. Det är Aslaug. Det har bestämt sig för att köra de 16 milen från Hamar till Rendalen för att komma och möta mig.
– Vi ordnar middag till dig, du behöver inte ta med dig något.

Det är en märklig känsla att kliva in i duschen hos okända människor när de inte ens är hemma. Medan jag sitter på verandan och torkar kommer de hem. De har en vidunderlig utsikt ut över dalen och bergen. Asbjörn är pensionerad präst och både han och Aslaug är enormt engagerade i pilgrimsvandring. De till och med möttes på en sådan. Vi äter fisk, potatis och kål- och morotsstuvning och pratar. Det är väldigt nyfikna på hur jag gått, var jag sovit, hur det varit med mat med mera. Och de är besvikna på Munkbetsetra, det är ett av ställena där man verkligen vet att munkar stannade och lät sina djur beta och att pilgrimmer passerade, men de som bor där i dagsläget är bara halvt samarbetsvilliga. Vi pratar hela kvällen och de bjuder på hembakata kakor.
Asbjörn och Aslaug

Jag träffar inga andra pilgrimer trots att det ska vara två tjejer i härbärget. Innan det är dags att sova håller Asbjörn en kort kvällsbön och det tycker jag mycket om. Det känns rätt och riktigt då jag är på pilgrimslöpning. Sedan går jag och lägger mig i sovrummet, vägg i vägg med deras. De vill inte ha något betalt. Jag är glad och tacksam, framför allt för att det finns så snälla människor på jorden.
Morgonen gryr med täta moln som ligger på bergen och regn. Jag hade tänkt at nu ska jag äntligen få springa över fjället till Tynset, det är en sträcka på bara 47 kilometer och borde gå bra med avseende på mat och vatten. Men i det här vädret lär jag inte ens se markeringarna. Aslaug och Asbjörn ger mig kakor och vinkar av mig. De vill också att jag ska höra av mig och berätta om jag kommer fram.
Istället för fjäll springer jag längs tråkig landsväg. Visst är det fint, men inte fjällnatur. Pigg kommer jag fram till Tynset, 50 kilometer senare. Det är ett riktigt stort samhälle på drygt 5000 personer och jag gläder mig över att kunna äta en rejäl hamburgare på en restaurang, trots att det är söndag. När jag frågar om jag kan få bakad potatis istället för pommes frites får jag både och, och allt slinker lätt ned. Jag sover i en liten stuga på en camping och kvinnan i receptionen kan inte riktigt komma över att jag sprungit så långt. Vid frukosten nästa morgon är hon fortfarande fascinerad.
Landskap vid Trysilälven

Från Tynset går leden i tre dagar över fjällen. Med tanke på mat och hur svår leden hittills varit – den har oftast varit för blöt när jag försökt springa längs den – så bestämmer jag mig för att runda fjällen istället. Dessutom är jag less. Luften har gått ur mig. Det beror dels på att jag känner mig ensam, dels på att det här känns inte som en utmaning längre. I början var jag osäker på om jag skulle klara springa så långt, numer känns det som en baggis. Det är bara springa på, kroppen fungerar fint och hur långt jag kommer varje dag beror bara på vilken sträcka jag bestämt mig för. Dessutom lockar Röros. Följer jag vägen runt fjällen kommer jag att passera där.
När jag springer ut från Tynset skiner solen men snart kommer det obligatoriska mörka molnen. Jag springer på i försök att hinna så långt som möjligt innan jag blir blöt. Det fungerar i cirka 20 kilometer, sedan blir jag halvdränkt. Jag funderar stillsamt om det är någon dag i det här området det inte regnar? Innan jag startade trodde jag att jag skulle springa och filosofera över livet en massa längs vägen, som jag inbillade mig att goda pilgrimmer gör. Istället har jag mest sprungit och tänkt på vad och var jag kan äta nästa gång och var jag kan sova.
Vid Åkrestenen hade pildrimmerna från Oslo kommit halvvägs till Nidaros

Som ofta komnmer det en massa musik i mitt huvud som sedan fastnar där. Under den här löpningen har det mest varit Eurythmics med ”Here comes the rain again, falling on my head….” eller ”Stop the rain, stop the bedtime, I’d like to walk with you in the sunshine…” (vet inte vem som gjort den). Sen har även “Jag vill tacka livet, som get mig så mycket” kört ett antal varv uppe i hjärnan. En sång från min barndom ”Jag är trött av min vandring, i en värld fylld av oro” har också dykt upp emellanåt.
Löpningen på 50 kilometer till Röros går lätt, det finns två matställen längs vägen och jag kommer fram relativt tidigt så jag hinner se den pittoreska byn som finns med på Unescos världsarvslista.
Stadsbild från Röros

Jag är less och bestämmer mig för att nästa dag springa hela vägen till Singsås, drygt sju mil. När morgonen gryr med regn, blåst och plus nio grader och ingen mat eller vatten de närmsta 35 kilometrarna undrar jag vad jag håller på med. Ryggsäcken är fullastad med vatten och mat för att klara mig fram till Ålen, där jag kan äta. Halv sju ger jag mig av. Jag fryser. Jag gråter. Vad sjutton är det för vits med det här? Här springer jag ensam, när jag skulle kunna vara tillsammans med de jag älskar. De finns på andra platser än där jag är, jag skulle kunna vara med dem och så har jag valt att springa här, ensam i regn, blåst och kyla. Varför betämmer jag mig för en semester i ensamhet, när jag är så ensam till vardags? Hulkningarna får mig att gå, men går jag fryser jag.
Enda gången jag blir rädd längs vägen är när jag ska springa genom en 730 meter lång tunnel. Jag kollar efter reflexer för att bilarna ska se mig ända tills jag till min lättnad ser att det finns trottoar

Jag är less och bestämmer mig för att nästa dag springa hela vägen till Singsås, drygt sju mil. När morgonen gryr med regn, blåst och plus nio grader och ingen mat eller vatten de närmsta 35 kilometrarna undrar jag vad jag håller på med. Ryggsäcken är fullastad med vatten och mat för att klara mig fram till Ålen, där jag kan äta. Halv sju ger jag mig av. Jag fryser. Jag gråter. Vad sjutton är det för vits med det här? Här springer jag ensam, när jag skulle kunna vara tillsammans med de jag älskar. De finns på andra platser än där jag är, jag skulle kunna vara med dem och så har jag valt att springa här, ensam i regn, blåst och kyla. Varför betämmer jag mig för en semester i ensamhet, när jag är så ensam till vardags? Hulkningarna får mig att gå, men går jag fryser jag.
Enda gången jag blir rädd längs vägen är när jag ska springa genom en 730 meter lång tunnel. Jag kollar efter reflexer för att bilarna ska se mig ända tills jag till min lättnad ser att det finns trottoar

Efter ytterligare några timmars löpning är jag i Singsås. Jag jublar när jag ser skylten. Men var är campingen som finns på kartan? Den visar sig vara nedlagd. Ingen annanstans att bo finns det heller. Jag ringer Storstuu Winsnes gjestegård som ligger en bit därifrån för att fråga om de har rum. Det är fullt. Nästa ställe att sova är 30 kilometer bort och dit har jag inte den minsta lust att springa efter att redan ha sprungit 74.
– Men, har du någon soffa där jag kan sova?
Kvinnan i telefonen förstår att jag är i behov av hjälp. Hon erbjuder sig till och med att komma och hämta mig, vilket jag tacksamt tar emot. Frusen, hungrig och trött får jag duscha varmt, Annbjörg tvättar mina kläder och torkar dem, och hon ställer fram en enorm skål med varm köttsoppa till mig och jag får yoghurt med suveränt god hemgjord musli till efterätt.
Gaulälven är full med vatten efter allt regnande

Medan jag äter som en häst berättar Annbjörg om gårdens historia. Den har funnits i familjens ägor i 11 generationer. De har två sätrar som bägge ligger uppe på fjället jag skulle ha passerat, men rundade istället. Annbjörgs man Jakob kommer och slår sig ned och det glittrar i ögonen på honom när jag berättar vad jag håller på med. Jakob är en fritids- och miljöentusiats och jag får höra historier om livet uppe på fjällen, jakt och fiske. Gaulälven, som jag sprungit längs, är en av världens bästa laxälvar. Inte konstigt att jag såg många fiskare längs vägen! På Winsnes bor just nu ett antal fransmän och engelsmän som kommit hit för laxens skull.På gården bor även dottern Anne-Marit med man och barn. De har redan tagit över ägandeskapet och kommer bli de 12:e generationen på samma ställe. De har en husbil som står tom och där får jag kampera. Innan läggdags sitter jag hemma hos Anne-Marit och får vara med familjen när de slappnar av och umgås efter arbetsdagen. Jakob berättar glatt och stolt för en man som kommer och hälsar på
– Där är hon som har sprungit 60 mil!
Jag har tyvärr ingen bild av Annbjörg och Jakob eftersom jag la mobilen på laddning i huset och glömde ta med den. Deras suveräna gästfrihet får symboliseras av en vilopaus vid en bäck istället.

Morgonen efter har jag hjärnsläpp. Ordentligt! Jag tvekar när jag slår in pin-koden till mobilen och den blir fel. ”Två försök kvar” signalerar skärmen och jag blir rädd. Idag ska jag – äntligen!!!- springa över ett fjäll och jag vill kunna ringa det ställe jag har tänkt bo på, jag vill kunna ringa mamma och pappa och jag vill ha mobilen som säkerhet om något händer. Två försök till ger samma resultat och nu står det ”Ange PUK-kod” på skärmen. Jag får låna interent, hittar telefonnumret till en granne som lyckligtvis är hemma och som får gå över till min andra granne som har min nyckel och plocka fram pärmen med PUK-koden. Tack och lov för hjälpsamma grannar! Som dessutom råkar vara hemma i rätt ögonblick.
Efter ägg och bacon och massa gott bröd och pålägg till frukost får jag ett rejält matpack med mig och blir skjutsad tillbak till samma punkt som där jag blev hämtad igår. Det är inte tal om att jag får betala något för mig, Annbjörg och Jakob tycker bara det är roligt att ha haft mig på besök. Och de vill så gärna få veta om jag kommer ända fram till Trondheim.

Leden över fjället är som vanlig för blöt men jag har redan spanat in en liten grusväg jag kan följa istället. Det blåser och duggar lätt och efetr 1,5 timmes uppförsbacke möter jag ett par som undrar
– Vill du ha kaffe?
Glatt tar jag emot den varma drycken. Vi pratar en kort stund, sen är det dags för oss alla att röra på oss så vi inte blir för kalla. Äntligen brder sig fjällbjörkar och myrmark ut sig framför mina fötter. Bäckar porlar, då och då hörs bjälrrorna från får och getter och långt borta skymtar höga toppar. Jag tar det rätt lugnt, är nog lite trött efter gårdagens långpass. Och nu vill jag suga på karamellen. Det är inte långt kvar. I morgon räknar jag med att vara framme. När jag tyckte att allt var tråkigt och en baggis, då fick jag en rejäl utmaning i gårdagens långa, kalla löpning som slutade så fantastisk hos alla gästvänliga människor på Winsnes.

Jag behövde den strapatsen för att tycka det här var roligt igen. Då blev det äntligen äventyr igen. Enligt Wikipedia behöver ett äventyr innehålla en risk och ett osäkert utfall för att vara ett äventyr. Jag håller med, och äventyr vill jag ha. Och däremellan är det skönt med lugna dagar. Idag, när jag bara ska springa 47 kilometer, känns det väldigt lugnt. Jag går och filosoferar en hel del. Över pilgrimmen och pilgrimslivet.
Ordet ”Pilgrim” betyder ”främling” och främlingar var de ofta, de som kom vandrande längs olika leder till Nidaros. Nidaros var, vid sidan av Santiago de Compostela och Rom, en av de stora vallfärdsorterna på medeltiden. Pilgrimmerna började komma från cirka år 1050 och fram till 1537, då allt fick ett abrupt slut med reformationen. Kung Olav Haraldsson, även kallad Olav den helige eller Sankt Olav, var kung i Norge 1015-1028. Han hade blivit frälst i Frankrike och beslutade sig för att kristna sitt fädernesland – med hjälp av svärdet (”bli kristen eller dö”).

Det var förmodligen i all välmening om än metoden kan kritiseras. När folk hade ledsnat på honom fördrevs han till Kiev, där han blev erbjuden att bli furste i Bulgarien av sin svåger Jaroslav. Olav tackar nej, han har ett viktigare uppdrag – att kristna Norge. Olav återvänder via Selånger, över Östersund och till Trondheim där hans här möter Knut den mäktiges arme i slaget vid Stiklestad. Olav dödas, och det är här som hans gärning verkligen tar vid; strax efter att han gravsatts berättar folk om blinda som får synen åter och sjuka som blir friska när de passerar hans grav. Ett år efter sin död grävs han upp och det sägs att kinderna är rosiga och att Olav ler och att hår och naglar fortfarande växer på honom. Det är nog för att han blir helgonförklarad.
Jag hade lite åskådare längs vägen

Därigenom lyckas Olav som död med det han inte gjorde som levande – han kristnar Norge och han blir en symbol för att bryta upp från det trygga och förutsägbara för att söka sitt förlovade land. Sedan begravningen har människor sökt sig till Olavs grav, vilken först var en enkel grav men sedan med tiden blivit Nidarosdomen, för att be om hjälp med det de inte klarar själva.

Ryktet spred sig vida och pilgrimmer kommer från hela europa och även längre bort ifrån. I dag finns inte St Olavs kista kvar i Nidarosdomen. Pilgrimsvandringarna dog ut under reformationen men har levt kvar i folkminnet. Under mitten av 1990-talet kom de första ”moderna” pilgrimmerna till Nidaros, faktiskt från Sverige, och i dagsläget har pilgrimsvandring blivit mer och med populärt. De flesta går Gudbrandsleden som går från Oslo till Trondheim. Längs St Olavsleden (Selånger – Trondheim) finns idag St Olavsloppet. Och så kommer då jag, som ensam pilgrim, längs Österdalsleden.
Efter många timmar själv uppe på fjället närmar jag mig slutligen E6:an. Fy, vad det luktar! Och låter! Jag har sett så mycket mossa på träden vilket betyder att luften är frisk och det har varit tyst så länge. När jag möter ”civilisationen” – vilket jag verkligen ifrågasätter om det är så civiliserat ibland – känns det jobbigt. Liv och ljud överallt, folk hälsar inte längre längs vägen. Alla tycks klippa gräsmattorna.
Det sliter på sockarna att vara pilgrim!Men fötterna mådde prima! På hela vägen fick jag bara en liten, liten blåsa på mittersta tån på högerfoten. Tack ullstrumpor, tack sportslick och min allsmäktige vägvisare för det!

Efter ungefär sju kilometer längs E6:an viker jag av upp mot Fogdegården, ett blivande Bed & Breakfast där jag ska sova i natt. Gården är ett levande lantbruk där allt som odlas är ekologiskt. Huset som ska bli bed & breakfast renoveras så jag får duscha under ett äppleträd, genom at hälla vatten i en stor påse. Utländska studenter har kommit till gården via ”woofing” – bo och arbeta på en lantgård mot kost och logi. Vid middagsbordet är vi både familjen, studenterna, jag och sex stycken katter.
Sista morgonen väcker vemodet. Nu är denna resa över. Jag går, vill inte ta ett löpsteg. Jag vill inte att det ska ta slut!!! Vad ska jag göra när jag kommer hem, hem till min tomma lägenhet? Vara ensam? Känna ensamheten skära hål i kroppen? Komma tillbaka till mitt jobb?

Sucken och stönandet vrider sig i kroppen. Jag ringer Evis och frågar hur begravningen varit och gråter så jag inte får fram ett ord när jag funderar på vad Lena, som hade en sådan äventyrslust men inte hade fysiken, hade kunnat göra om hon fått min kropp. Jag är så tacksam för allt jag kan göra, jag gläds över solen som faktiskt skiner denna min sista dag på leden, jag ser vinden blåsa i kornfälten och hur de böljar som av siden. Allt är så vackert och det gör så ont! Jag tänker på mina föräldrar som alltid funnits och alltid tagit emot mig, hur elak jag än varit och hur de accepterat vad jag gjort, vilka tokiga idéer jag än hittat på. Jag sörjer att de en dag kommer att vara borta och att jag själv en dag inte ska få se solen skina och vinden blåsa i kornfälten. Jag sörjer att allt det vackra kommer att vara kvar och jag inte kommer att få vara med och se det.
Jag förstår att mina tankar är helt ologiska, just nu är jag just här, mitt i det vackra och får verkligen njuta utav det. Varför gråter jag då? Just nu finns allt. Ändå rinner tårarna. Kanske är det just medvetenheten om allts förgänglighet som gör ont. Jag tänker på Pilgrimsdikten av Bodvar Schjeldrup
Alla kommer vi dö en dag. Fram tills dess är det upp till oss vad vi gör med vägen längs livets resa.

En pilegrim er en vandrer
En pilegrim er alltid underveis
En pilegrim begynte etsteds, engang
En pilegrim söker ett mål
En pilegrim er underveis mellom begynnelse och mål

En pilegrim har en dröm som stadig vekker ham
En pilegrim har en visjon som alltid bärer ham
En pilegrim har ett mål som alltid drar ham
En pilegrim har et håp som stadig löfter ham
En pilegrim har ett tvil som stadig eger ham

Min löpning började i Karlstad och ska sluta vid Nidarosdomen i Trondheim. Livet är också en vandring, från födsel till död. Jag skulle inte vilja säga att målet med vår livsvandring är döden, men visst är det där vi alla kommer sluta. Eller gå vidare till en annan form av liv. Jag tänker på Karin Boyes ” I rörelse”

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Min pilgrimslöpning är snart över, vägen, den som är mödan värd, tar slut. Jag känner sorg och glädje, jag känner mig kraftfull och liten, allt blandat om varandra som i en ratatouille. Efter att ha snyftat ett tag ringer Emelie. Hon är så glad för att min löpning gått så bra. Hon skulle vilja göra liknande själv. Jag piggar på mig och känner ”ja men nu har jag faktiskt gjort något. Nu vill jag ha uppmärksamhet!!”. Jag ringer Carina som hjälper mig hitta telefonnumrena till två lokaltidningar i Trondheim. Hos den första får jag prata med en kvinna som säger ”Du är gal!!” när hon får höra vad jag gjort. Jag tackar för komplimangen. Tyvärr har tidningen sommarstängt så jag ringer nästa. Strax därefter har jag en journalist på tråden som undrar var jag är och vill filma och intervjua mig. Leden är väl utmärkt ocg går längs en älv. Löplusten rycker i benen och det bär av! Jag flyger fram över marken, stannar bara för att ta några bilder. Jag pratar även med min vän Björn Baloo under vägen som gratulerar till att jag snart är framme. Jag passerar en skylt och rycker till då jag ser att älven heter Nidälven. En sång dyker genast upp i mitt huvud:

Grisälven stilla och slammig du är
fylld utav allsköns fasor.
Avloppet skänkt dig
den slöja du bär,
av ohälsosamma gaser

Det är Povel Ramels miljöinlägg baserat på den betydligt vackrare

Nidelven stille og vakker du er
Her hvor jeg går og drømmer.
Drømmer om deg
som jeg hadde så kjær,
Nu er det bare minner

Till denna vanhedrande sång som ekar i mitt huvud springer jag in mot staden och hajjar till och stannar när jag för första gången ser kyrkan. Vad liten den ser ut! Men det är bara för att jag är högt upp på en bro och kyrkan ligger nedanför. Jag springer och filmas de sista metrarna fram (se intervjun här). Sen blir jag intevjuad. Jag är hög och uppfylld, vet knappt vad jag ska svara. Förmodligen skiner jag av glädje. När bilderna är tagna och kontaktuppgifter utbytta går jag till biljettförsäljare och säger.

– Jag har sprungit ända från Karlstad. Får jag komma in gratis i kyrkan då?
Tjejen i kassan ler och säger att om jag går till Pilgrimscentrum, alldeles bakom kyrkan, så får jag en gratisbiljett. Det är värt 60 kronor
På pilgrimscentrum blir det lite uppståndelse över att jag kommit så långt ifrån. Och äntligen får jag träffa andra pilgrimmer! Några har gått via Östersund men de flesta kommer från Gudbrandsleden. Ingen annan har sprungit. Jag föräras ett St Olavsbrev som visar att jag gått minst de sista tio milen in mot Trondheim.

Jag är på gott humör och säger till mig själv att nu får jag skärpa mig och se till att inte pinka var och närhelst jag har lust och se till att ha på mig skorna både inne i butiker och på restauranger. Bara för att jag kommit fram har jag inte mer kläder än jag har med mig så jag knallar omkring i tvivelaktigt luktande t-shirts och löpartights var jag än är.
Dagen efter ankomsten tar jag min fribiljett och går in i Nidarosdomen. Jag har aldrig studerat en kyrka så länge och väl. Där St Olavs grav varit står idag ett altare och en plankett. På planketten står bland annat ”…. i tacksamhet över livets mysterium och mångfald”. Det slår an hos mig. Jag behöver mångfalden. Utan de tunga dagarna hade jag inte glatt mig över de lugna. Med bara lugna dagar är livet tråkigt. Med bara tunga dagar blir det för jobbigt. Jag behöver variationen och jag behöver ibland pressa mig själv till variationen för att berusas av den där härliga känslan av att jag verkligen lever. Ofta lever jag livet för enkelt, jag behöver mer utmaningar, mer stimulans. Och som sagt, lugnet däremellan. Och mysterium. Jag förstår inte varför skönhet och smärta så ofta hänger ihop, men av någon anledning gör de det. Jag kanske aldrig förstår varför.
Jag lyssnar på en orgelkonsert och tonerna går rakt in i hjärtat, Kroppen vibrerar till tonerna av de 13 meter höga orgelpiporna. Jag sitter med slutna ögon och sakta rinner tårarna utför kinderna. Det är så vackert, det rör mig så. Jag har ingen aning varför och det får vara så.
Sammanlagt blev det 70 mils löpning på 15 dagar, ungefär 4,7 mil i snitt per dag. Löpningen blev inte riktigt som planerat och jag är glad för att det fanns en ”back up” väg när det inte gick att springa som jag hade tänkt. Det kollade jag aldrig innan jag startade.

Planen för löpningen var
Karlstad-Ransäter 50 km
Ransäter-Hagfors 40 km
Hagfors – Stöllet 50 km
Stöllet – Sysslebäck 40 km
Sysslebäck – Höljes 54 km
Höljes – Långflon 32 km
Långflon – Trysil 45 km
Trysil – Munkbetsetra 48 km
Munkbetsetra – Åkreströmmen 43 km
Åkreströmmen – Övre Rendalen 24 km
Övre Rendalen – Tynset 47 km
Tynset – Dalsbygda 47 km
Dalsbygda – Spelmovollen 20 km
Spelmovollen – Singsås 38 km
Singsås – Fogdegården 47 km
Fogdegården – Nidaros 35 km

Medan utfallet blev
Karlstad-Ransäter 60 km
Ransäter-Risäters herrgård 40 km
Risäters herrgård – Stöllet 50 km
Stöllet – Ransbysätern 35 km
Ransbysätern – Höljes 47 km
Höljes – Plassen 43 km
Plassen – Jordet 45 km
Jordet – Sölenstua 57 km
Sölenstua – Åkreströmmen 37 km
Åkreströmmen – Övre Rendalen 24 km
Övre Rendalen – Tynset 50 km
Tynset – Röros 53 km
Röros – Singsås 74 km
Singsås – Flå 47 km
Flå – Nidaro 35 km

Totalt 697 km, på en höft, på 15 dagar. Avstånden är baserat på vägskyltar, kartor, vad folk säger att det är för avstånd och på de små avståndsskyltarna längs de norska vägarna.

I packningen, som vägde cirka 5 kg som lättast och upp mot 10 kg då ryggsäcken var full med vatten och mat, hade jag min supersovsäck som jag numer är grymt förälskad i, en Marmot Plasma som har en komforttemperatur på -1 C och väger 636 gr. Den komprimerade jag ihop i en vattentät påse. Jag hade även ett per knälånga tights, en ullundertröja, två löp t-shirtar, ett par tunna regnbyxor, en lika tunn regnjacka (mer som långärmad tröja at springa i, men den tog mindre plats än en tröja), handduk, aluminiumfilt (för att skydda sovsäcken om jag skulle behöva sova ute. Liggunderlag hade jag inte plats för), tre par strumpor (två ull, det andra paret knälångt så att de blev heltäckande tillsammans med tightsen), en kraftigare regnjacka, bilkarta och kartor över leden, pennor, dagbok, keps,kompass, visselpipa (om jag skadade mig och behövde föra väsen för att någon skulle hitta mig), pannlampa, tandborste, tandkräm, sportslick (vaselin), tvål, idomin, kniv, kontokort och legitimation, extra bred leukoplast för axlarna, tvättmedel och salt, skavsårskit, myggnät (om jag skulle behövt sova ute), regnskydd för ryggsäcken, ett par trosor, korta shorts, mobilladdare, vattentät påse för det som är känsligt, ryggsäcken med 3 liters vattenblåsa, tändsttickor, SL-remsa och så har jag glömt mina fantastiska Asics Gel Cumulus 12 i storlek 42 (nej, jag har inte så stora fötter men med extra plats slipper jag blånaglar) som bar mig hela vägen fram! Något mer nötta i slutet av löpningen än i början. Jag är förvånad att de slets mest under fotbladet. Jag tyckte att hälarna borde ha slitits mycket mer då jag sprang så långsamt med den tunga packningen. Jag var oroad att min något annorlunda löpstil skulle ge förslitningar på ställen jag inte var van att belasta, men jag har inte kännt något sådant. Kroppen är fantastisk! Och jag är glad och tacksam över att jag fått just den kropp jag har.

Blev jag då klokare av min pilgrimslöpning? Lite. Jag kan inte påstå att jag hittat svaren på de stora frågorna, men en bit på väg kom jag. Jag förstår att livet är som min pilgrimslöpning: En del dagar är tråkiga, andra jobbiga och en del är helt fantastiska. Längs pilgrimsleden, eller livet, kan jag rusa på, stressad och jäkta mig fram. Jag kan också släppa greppet som kramar så hårt om livet och betrakta blommorna längs vägen, beundra skönheten, njuta av regnet som faller i mitt ansikte och vinden som smeker min kind. Sträckan är densamma, oavsett vad jag gör av den. Jag tror det är som Karin Boye säger, att ”det är vägen som är mödan värd”. Och frankt sagt, så är det inte att komma fram, det vill säga dö, som är det jag strävar efter i livet. Det är att njuta av resan. Hur gör jag det då, på bästa sätt? Det är en klurigare fråga, och upp till en var att svara på. Jag fick några hintar hemma hos Anna-Marie och Cato. På väggen vid deras ingång har Anna-Marie skrivit
”All we have to decide is what to do with the time that is given to us”, ett citat av Gandalf från J.R.R Tolkiens triologi om ringen. På gardinen inne på toaletten kom ännu en hint

Nu är min pilgrimslöpning över och jag behöver släppa taget om den, hur härlig, jobbig och underbar den än var. Lever jag kvar i minnet missar jag det härliga, härliga livet som är nu.
Jo förresten, jag hamnade i Piteå-Tidningen också ?