Miklagård to Stadsgård

13 juli

Vi stiger upp klockan sex. Catarina är redan uppe och har gjort frukost åt oss. Det blir resans sista äggröra. Solen skiner från en klarblå himmel när vi bär ned kajakerna till bryggan. De är, dagen till ära, prydda med flaggor från de tio länder vi passerat på vår resa. Thomas och Catarina hjälper oss få i kajakerna och vinkar av oss. Vattnet ligger blankt stilla, det är en lika vacker dag som vi drömt om. Vi tar kort på varandra och upptäcker att vi lagt av oss – kamerabatteriet är urladdat. Inte bara det ena, utan båda. Vi har visst redan slappnat av med rutinerna.

Det pirrar i magen medan vi stilla glider förbi Vikingshill och Kummelnäs. Finlandsfärjor passerar och vi betraktar villorna vid vattnet, hyreshusen vid Gåshaga och så småningom Globens kupade linje. Vid Fjäderholmarna sker vårt sista fika – och pinkstopp. Sen bär det av mot Djurgårdskanalen.

Jag ser två figurer som står på en brygga. Det är Ingela och Peter! Hjärtat bubblar till av glädje! På bron ovan kanalen står Khedron, Åsa, Maria och många fler. De vinkar jublar och har hängt upp banderoller som välkomnar oss. Största överraskningen står Cecilia för – hon möter oss på sin SUP-bräda och paddlar med hela vägen! Det är så underbart att se alla!

Vi glider vidare över Djurgårdskanalen, viftar med våra svenska flaggor som vi har instoppade i flytvästen åt de flesta vi ser. Ingela pilar fram på sin cykel överallt och tar så många bilder hon kan av oss. Jag blir uppringd av Aftonbladet som vill försäkra sig om att möta oss i mål medan Carina får ett samtal från ABC som vill skriva en artikel om oss.

Det är märkligt att se den stad vi lämnat så länge öppna sig mot oss. När vi åkte var det is och snö, nu är det full sommar. Blå grinden vid Djurgården skiner mot oss och Strandvägen glimrar. När vi paddlar över mot Skeppsholmen hälsar ett gäng i båt och säger ”Grattis”.

Vi får ligga ett tag vid Slussen för att bli insläppta. Lite extra pickar hjärtat på när mötande båttrafik ger mängder med svalvågor medan vi ligger mot en stenmur. Vi paddlar in i det stora gapet och lyckas nå de nedersta repen som man ska hålla sig fast i när vattnet fylls i slussbassängen.

Så kommer det magiska ögonblicket. Slussluckan öppnas och vi paddlar ut, förbi bygget vid Södermalm och ser första blicken av Stadshusets kaj. Är det några människor där? Vilka är ”våra” och vilka är turister? När vi närmar oss kan vi urskilja klungan som uppenbarligen tjoar och tjimmar för att de är glada att se oss. Benen darrar lätt mot kajakväggen. Vi höjer våra flaggor och vinkar och hör hur jublet bryter ut. Vi paddlar närmare och närmare, hurraropen ekar, båtar tutar och vi blir hjälpta i land. Vi är hemma!!!

Sen bryter det STORA kramkalaset ut! Jag vill krama alla, så glad för att äntligen se dem igen, så glad för att det är så många som bryr sig! Tårarna har hängt i ögonvrån många gånger under dagen, och när en kär vän berättar att hon är gravid med en mycket efterlängtad baby – och inte bara en, utan två!!! – då skriker jag rakt ut av glädje, tårarna rullar över kinderna och jag kan inte låta blui att skrika ”Hon är gravid!!!”, oavsett vad den blivande mamman tycker om det. Det var den bästa nyhet jag hört någonsin! Underbart! Kramkalaset fortsätter länge, vi blir intervjuade av Aftonbladet och Marathon.se, Scoreline bjuder på bubbel, min syster har gjort varsin T-shirt till oss med Miklagård till Stadsgårds-loggan på, Carinas syster Maria har gjort två virkade dockor som springer och paddlar till oss var. Jag är så darrig i benen av glädje att det aldrig vill ta slut.

Vi promenerar vidare till Rålambshovsparken efter att vi packat kajaker och alla saker i Jannes bil. Janne med flera tar hand om oss, vi behöver inte röra en fena för att få grillad mat och dryck, Janne tar hand om allt. Det enda vi gör är pratar, kramas, firar, gläds. Vädret är strålande hela dagen, många stannar länge. Och tack för det, då får vi tid att prata.

Vid sjutiden packar vi ihop. Det är dags för den sista löpsträckan. Jag och Carina vinkar farväl till de sista, sen går vi längs Kungsholmen, sen upp på Västerbron. Staden och sommaren ler mot oss. Ingen har lust att springa. Vi går över Södermalm, råkar på Parkteatern och Cirkus Cirkör, stannar och tittar ett slag. Jag tänker att det är ju så här jag vill ha det, inga inplanerade tider, bara fritt hela tiden. Ramlar vi på något vi gillar så stannar vi och är med, gör vi det inte så fortsätter vi. Det är ingen som sagt att vi ska vara på Cirkus Cirkör klockan sju, vi bara råkar vara där. Till slut går vi vidare men kommer inte längre än en brygga där vi sätter oss och tittar på Aftonbladets film från vår målgång. Sen dinglar vi med benen, tittar på änderna som simmar omkring, väl medvetna om att vi snart ska skiljas åt för att inte leva tillsammans på samma sätt som vi gjort nu i 3,5 månader.

Vi får hålla en riktig liten Baby BlueAftonbladets film

Till slut reser vi oss upp och går sista biten till Årstabron. Där kramar vi varandra. Länge. Carina går vidare längs Södermalm, jag går upp på bron. Jag ser hennes brunbrända arm vinka länge. Uppför bron rinner tårarna och jag har svårt att andas. Lagom till bron tar slut tar jag de första löpstegen. Asfalten känns nästan rakt igenom de nötta sulorna, dämpningen är så gott som borta. Jag springer på och ökar farten. Det är trots allt underbart att springa! Jag flyger över Årstafältet, över allt det där som jag känner igen! Äventyret är slut, nu börjar resten av livet! Hemma väntar Mamma, Pappa och min Syster, de käraste personerna jag har i världen! De är minsann några att komma hem till!

12 juli

Mitt hjärta är fullt av värme och glädjetårar har trängt i ögonvrårna. Vi vinkades av av hela släkten Ekman i morse, sen hade vi en kort och mycket vacker paddling till Tegelön. Det kändes speciellt att paddla förbi Vaxholms kastell och se Kaknästornet på avstånd. Så långt vi tagit oss, och nu är vi snart hemma!

Strax innan Tegelön kom en liten båt med en man och kvinna i och välkomnade oss och sa att vi skulle paddla mer till höger. Jag fattade inte vem det var först och hur de kände till oss, men sen förstod jag att det var en kollega från Ericsson. På bryggan vid Tegelön stod alldeles underbaraste Thomas, Catarina, Evis och Micke. Evis är mamma till Inga och det syntes väldigt väl på hennes klädsel. Det blev många, långa, varma kramar, sen åt vi lunch, bar upp kajakerna, intervjuades av P4 radio Stockholm (i morgon natt kl 00:15 kommer Richard Herrey intervjua oss för P3 Vaken och på måndag är vi med kl 7:30-8:00 i P4 radio Stockholm), gjorde i ordning kajakerna för morgondagens färd, tvättade kläder och åt smultron som Thomas sparat speciellt till oss.

När dagen övergick till kväll kom även grannarna Jenny och Peter och medan solen sjönk grillade Thomas lass med porterkokt högrev, potatis, zucchini, paprika och lök. Det var så underbart svenskt och somrigt att sitta där i den svagt fuktiga luften, ihopkrupen under filtar och bara ungås.

Jag känner mig så otroligt liten, ödmjuk, glad och tacksam. Vi har gjort något vi drömt om. Och när vi gjort något som i grund och botten är totalt själviskt så får vi så mycket i från så många. I tre dagars tid nu har vi paddlat genom vår vackra svenska skärgård och fått varmt mottagande och mat överallt. Jag blir gråtfylld av glädje och rörelse. Evis sjöng först en välkomstsång till oss, sen framförde Evis och Micke detta underverk! Oj, vad jag skrattade och rördes!
Keep on jogging

11 juli

Så har vi spenderat ytterligare en dag i trevliga vänners lag. Vi tog det lugnt i morse, sov tills vi vaknade, åt frukost ute på verandan, mådde gott, åt körsbär, diskade, och åt lunch innan vi åkte. Paddlingen idag var kort, vi tog en sväng förbi Lillsved och åt glass där innan vi paddlade hem till Göran ute på Skarpö.

Göran visade sig ha ett riktigt fint ställe där hela släkten samlades över somrarna. Vi tog ett dopp, tvättade hår och kroppar, och medan vi gjorde det kom barnbarnet Axel och charmade mig totalt. Han gjorde badbomber som stänkte lång väg och när han frågade om han fick pröva paddla kajak var svaret ett självklart ja.

Vi gav oss ut på en liten runda, Axel i Carinas kajak och jag i min, och killen var fenomenal! Han styrde och svängde och paddlade både framlänges och baklänges som den enklast sak i världen, sina 5,5 år till trots. Två svängar blev det innan mamma tagit foton och Axel tyckte det var dags att gå i land.

Sen fick vi en fantastisk middag med grillad fläskfilé, rödbetor, lök, getost och vin. Vi satt till solen gick ned och pratade om ditt och datt. När det tillslut var dags att säga godnatt gick vi till sjöboden för natthärbärge. Här hörs vågorna rakt in i sovrummet. Underbart att ha havet så nära att vi till och med sover på det!

10 juli

Jag sitter i ett hus från slutet av 1800-talet och tittar ut på sundet utanför. Det känns härligt att sitta vid ett bord, inomhus och skyddad från vind och regn, ändå nära ut. Jösses, vad sugen jag blev på köpa hus!

Vi har förmånen att bo hos Ellinor och Per på Södra Ljusterö ikväll. Vi har kollat på allt vad de håller på att renovera på det stora huset på den 1,3 hektar stora tomten som en gång i tiden var en engelsk park. Det är mycket jobb de redan gjort och mycket jobb framför sig. Och jag tycker det verkar kul! Jag skulle älska att ha ett eget ställe att bygga upp som jag vill.

Jag är väldigt tacksam för att vi är här. För det första har vi haft en supertrevlig kväll, för det andra så regnade det en hel del både i natt och i morse. Det kändes helt okej att packa ett sjöblött tält när jag vet att vi kommer få möjlighet att torka det ikväll. Vi hade 12 m/s medvind idag, så paddlingen gick undan. Det regnade det mesta av tiden. Jag tyckte om det, vi har haft det så lugnt på sista tiden nu att det var skönt att få ett väder som höjde pulsen en aning.

Vi glider in mot mål nu. Bara korta sträckor kvar att paddla och trevligt folk att bo hos. Äventyret är över, nu har vi bara trevligt!

Apropå mål så är planen att vi kommer kl 10.00 på lördag den 13:e till Djurgårdskanalens början. Där paddlar vi i sakta mak in mot Strandvägen och Slussen och efter att vi slussat kommer vi till Stadshuset kl 12:00. Vis Stadshuset bjuder Scoreline på bubbel. Därefter blir det picknick i Rålis för den som vill. Ta med mat, grill och kom! Både jag och Carina längtar efter att träffa folk!

9 juli

Det är rätt lugnt numer att vara ute på äventyr. Enda spännande sakerna idag var att vi badade i 13-gradigt vatten i morse och medan vi paddlade kom en orm simmande. Den var riktigt nära mig och jag hade inte sett den först så jag skrek till när jag såg den.

Vi åt lunch på ett värdshus, träffade en trevlig kille och berättade om vårt äventyr. Därefter fick vi motvind och vissa om att vi får medvind i morgon frågade vi ett riktigt trevligt par om vi kunde tälta på en liten, supersöt ö med ett litet lusthus på. Det visade sig vara deras ö och visst, det gick så bra så att tälta där. Tomten hade mannens farmor köpt för 5000 kronor i början på 1900-talet och då ville hon ha en egen badholme, så det lilla lusthuset var stället de bytte om på innan bad.

Därefter har vi legat och läst, ätit en massa kakor och bullar så ev magrutor är borta nu. Vi har pratat om hur det känns att komma hem och vad vi ser fram emot. Det är rätt skönt att få den här lugna avslutningen, vi hinner reflektera och titta tillbaka. Sträckan vi har kvar att paddla är kort, vi har gott om tid.

Tänker på min farmor som tjänade 8 kronor i månaden omkring 1915. Femtusen kronor låter billigt, men 625 månadslöner är en hel del.

8 juli

Morgonen började blåsigt, precis som väderprognosen sagt. Jag måste sjunga en lovsång till yr.no som hittat alla platser vi velat kolla på – utom Ålmsta – och som dessutom gett väldigt pålitliga prognoser. Det gör livet lättare för en paddlare!

Vi la oss på en klippa i lä. Carina läste, jag filosoferade om hur det kommer att kännas att komma hem igen. Tänkte på alla människor jag längtar efter att träffa och platser som jag tycker om. Jag lyssnade på Marie Fredriksson, Maruro Scocco och Patrik Isaksson. Det var rätt skönt att slöa ett slag.

Efter en sen lunch gav vi oss iväg. Från början hade vi bra medvind, sedan mojnade den och vi fick guldfylld glasspegwlspaddling. Vi är i närheten av stora farleden in mot Stockholm och det märks. Det är folk och sommarstugor överallt och färjor passerar stup i ett. Det är vackert och jag gläds åt den svenska sommaridyllen och alla som har förmånen att ha sommarställen här, men nog längtar jag uttill den karga och tysta ytterskärgården. Den är mer min grej. Det är roligt att se hur fåglarnas beteenden skiljer sig åt på olika platser. I ytterskärgården finns det inteen fågel som bryr sig om våra matpåsar, de fattar inte vad de är. På Grisslehamns camping får man vakta maten för fåglarna.

Nåja, nu är vi på Kråknäset, i början av Blidö Sund. Det blev sen kvällspaddling idag och den blev kall! Nu sover vi på en gräsmatta på en allmänning och hoppas att barnen inte ska vara alltför morgonpigga och badsugna imorgon.

Efter en sen lunch gav vi oss iväg. Från början hade vi bra medvind, sedan mojnade den och vi fick guldfylld glasspegwlspaddling. Vi är i närheten av stora farleden in mot Stockholm och det märks. Det är folk och sommarstugor överallt och färjor passerar stup i ett. Det är vackert och jag gläds åt den svenska sommaridyllen och alla som har förmånen att ha sommarställen här, men nog längtar jag uttill den karga och tysta ytterskärgården. Den är mer min grej. Det är roligt att se hur fåglarnas beteenden skiljer sig åt på olika platser. I ytterskärgården finns det inteen fågel som bryr sig om våra matpåsar, de fattar inte vad de är. På Grisslehamns camping får man vakta maten för fåglarna.

Nåja, nu är vi på Kråknäset, i början av Blidö Sund. Det blev sen kvällspaddling idag och den blev kall! Nu sover vi på en gräsmatta på en allmänning och hoppas att barnen inte ska vara alltför morgonpigga och badsugna imorgon.

7 juli

Ett litet vemod sveper fram genom mig. Än njuter vi vågskvalp till frukost, middag och lunch, än är det en självklarhet att vara ute dygnet runt. Men inte länge till. Nästa måndag börjar jag att jobba. Då är äventyret slut för den här gången. Jag vill suga på det så länge det är möjligt, det är en karamell som smakar gott. Ungefär som smultronen som finns på den ön där vi tältar ikväll.

Morgonen började med att det danska paret som vi laddat paddan hos i natt frågade om vi ville ha kaffe. Det ville vi naturligtvis och vi fick även varsin varm brödbulle med smör och ost till. Det var så gott! Det är länge sedan jag åt smör. Det är inget vi har i kajakerna.

Medan vi packade kom gänget vi pratade med igår och fortsatte säga hur fantastisk de tyckte vår resa var. Vi pratade en del och fick mängder med kramar. Sen stod de och nästan alla från campingen och vinkade hej då när vi paddlade ut. Det kändes gott i hjärtat.

Vi paddlade Väddö kanal, hade strålande solsken hela dagen. Det var verkligen sommar-Sverige i högglans; människor badade, på varenda brygga satt sommarlediga människor och växlade några ord med oss när vi passerade. Grilldoft stod från vissa håll och motorbåtar och segelbåtar passerade om varandra.

Vi slog läger på en finemang liten ö med klipphällar, smultron och skog. Här ligger vi i bra skydd inför morgondagen. Då vankas nordlig vind på 12 m/s. Vi får se om vi paddlar alls eller om vi väntar till kvällen, då det ska mojna, eller i morgon. Vi har inte bråttom, vi har gott om tid på oss tills vi ska gå i mål vid Stockholms Stadshus den 13:e kl 12:00.

På kvällen tog jag ett dopp. Det var ljuvligt att ligga i vattnet, simma omkring och doppa huvudet. Sen satt jag länge i vinden och solskenet på en klippa, kände mig som ett med allt runt omkring. Det är en förmån att få ha gjort den här resan och det är en förmån att ha ett jobb som jag har. Jag fick ledigt för att göra detta och min chef tycker till och med att det är kul. Och så har jag ett bra jobb. Jag hoppas det blir äventyr även där när jag kommer tillbaka!

Även Inga tog ett dopp idag då hon sköljdes över när hon satt längst fram på kajaken. Snart är allt vägdamm borta.
6 juli

Vi åt en riktig lyxfrukost med både hallon och jordgubbar, och hällakaka med serranoskinka. det var verkligen mumma att starta dagen på det sättet!

Den trevlige campingvärden gav oss en tältplats (gratis till och med) då alla stugor var fullbokade i natt så vi stannade den här dagen i Grisslehamn. Vi har ätit, fikat och ätit och ätit. Däremellan har vi lagt upp bilder till radio och marathon.se, skrivit artiklar, bloggar mm. Det tar lite tid sånt där!

På kvällen pratade vi med ett gäng i från Örnsköldsvik som blev överväldigade av vår resa, och vi blev överväldigade av deras reaktioner på våra berättelser och även av att vi fick en bag n box av dem. Den vi har haft med är nästan slut. Det finns snälla människor överallt och merparten av alla människor är snälla. Det är verkligen en slutsats från den här resan!

5 juli

Allsmäktigt. Magiskt. Fridfullt. Så blev upplevelsen av det hav som jag trott skulle vara skrämmande och stort. Nu är minnet av det en fridfull, skön plats i mitt hjärta. En sannerligen unik upplevelse som jag är synnerligen glad åt att ha fått uppleva.
Morgonförberedelser
Vi steg upp klockan 03:00 svensk tid för att få den minsta vinden på vår väg. Medan solen steg upp över kanten packade vi det fortfarande fuktiga tältet i kajakernna och gav oss iväg. Första biten gick mot Yttre Borgen, en kal liten ö cirka nio kilometer bort. Vi hade trott att vi skymtat den under gårdagen men det visade sig vara fel. Från början såg vi inte alls Yttre Borgen, men rätt snart dök det upp ett svagt gulfärgat streck vid horisonten. Vi hade fantastisk paddling dit, vattnet låg som silke och det var knappt att vinden rörde på sig.
På väg mot Yttre Borgen

På Yttre Borgen tog vi en pinkpaus och åt lite. Fåglar av alla slag skränade, ovana med besök. Mörka moln hade dragit ihop sig och jag var rädd att det skulle blåsa upp, men allt som kom var lite regn. Redan från Yttre Borgen kunde vi se något som vi först trodde var en lastbåt. Tre vita klossar skymtade. De hade rätt kurs och rätt snart insåg vi att det var Märket vi siktade. Vinden blåste upp något, men inte farligt. Efter två timmars paddling såg vi en man som stod vid en av byggnaderna. Han vinkade in oss mot hamnen som fanns där. Vi hade funderat om det skulle finnas människor på Märket och det gjorde det! Fem stycken från ett ideellt fyrsällskap, och ett antal belgiska radioamatörer. Alla välkomnade oss hjärtligt och vi fick komma in och lagat vår mat och blev bjudna på kaffe. Lunchen blev redan klockan tio, vi var riktigt hungriga. Sen tog vi det lugnt i några timmar, pratade med folk, kollade på ön som är så platt att de tre byggnaderna som finns på den är sammanbyggda med broar eftersom vågorna slår över hela ön om det blåser och lärde oss om amatörradio. När vi åkte blev vi avvinkade av våra värdar.
På väg mot Märket
På väg mot Understen

Vinden hade mojnat och för en tid hade vi enbart blå horisont framför oss. Det är en majestätisk känsla att sitta i en kajak och vara ensam ute på det stora blå och det stora blå är varmt och vänligt och gungar oss framåt. Det fanns inte en sekund av otrygghet eller rädsla. Istället fanns enorm frid, ödmjukhet inför allt som är så mycket större än mig, tacksamhet inför livet som gör att jag får uppleva detta. Paddla mot en blå horisont är en av de bästa upplevelser jag haft och jag vill väldigt. Väldigt gärna göra det igen.

Vi såg två mörka fläckar dyka upp vid horisonten och förstod att det var fyrarna på Understen, första svenska ön vi skulle stöta på. Efter två och en halv timmes paddling var vi framme och gick i land. Där ringde vi våra föräldrar och några vänner och talade om att allt gått bra. Sen paddlade vi mot Grisslehamn, tanken på en stor fet hamburgare hägrade. Det blåste upp till motvind och vi fick slota för att komma förbi Singö. Paddlingen tog längre än vi trott och vi hann äta upp nästan alla kakor, bullar och allt godis vi hade i kajaken innan vi klev i land vid halvtio- tiden vid Grisslehamns camping. Campingvärden mötte oss och blev fascinerad av vår resa. En hjälpsam restaurangägare öppnade köket för oss och vi fick välbehövlig entrecote och bearnaise sås. Det kändes skönt och märkligt att vara i Sverige igen. Och jag är glad och stolt över att vara född i ett land som är så vackert och bra. Jag brukar säga att det finns två bra saker med att resa – att komma bort och att komma hem igen. Nu är vi hemma om än det är några mil kvar till Stockholm. Men, vi har gott om tid på oss och nu känns det som att resten av resan kommer att vara rätt lugn.
Framme vid Understen

4 juli
Havets port. Nu står vi vid det som vi pratat under hela resan om som den farligaste delen. Vi har lagt oss på Täppkobbarna, startklara för att i morgon korsa Ålands hav.
Han där uppe tar verkligen hand om oss. Igår, strax efter jag skrivit min blogg, kollade vi väderprognosen och upptäckte att fredagen såg bra ut. Vi kollade närmare på både Märket, Understen och Ängeskär och det vi såg fick det att pirra till så mycket i magarna att ingen av oss sov så bra i natt.
Mellan mina fötter skymtar den första lilla ön som vi ska paddla mot i morgon.

Prognosen är strålande!! I morgon har vi två timmar med stiltje på Märket. Mitt i Bottenhavet! Det är även stiltje vid Understen en timme och i övrigt har vi vindar på 1-3 m/s under hela dagen. Det är så gott som vindstilla. Vi steg upp 4:30 i morse för att ta oss till Ängeskär (vilket efter lite felnavigering och rätt hård blåst råkade bli grannön Täppkobbarna) eftersom vi skulle ha vind på 4 m/s under de tidiga morgontimmarna vilket senare under dagen ökade till 7 m/s. Det låter kanske inte så mycket, men det är en enorm skillnad. Vi kom hit redan vid halvtolvtiden och har sen dess ankrat fast tältet med en mängd sten, vandrat runt på ön och kollat blommor och kört gissningslekar på vilka djur skeletten vi hittar kommer från, läst, ätit, vilat och mått gott. Vi kan inte få bättre start – vi är utvilade fysiskt och vi kommer sova som stockar i natt eftersom vi inte sov så mycket igår. För att få de bästa vindarna ska vi upp vid fem- sextiden, så det passar bra.

Känslorna har varierat över dagen. Först ett spännande pirr – tänk, nu har vi chansen! Vi kan klara det! Sen ett litet nervöst pirr – hur är det där ute, även om det bara blåser 3 m/s? Det är öppna, stora ytor. Jag har inte korsat ett så stort vatten förut. Sen ett knallhårt glädjetjut som växer från magen och ut i hela kroppen – YES! Vi kommer fixa det! Inget kan stoppa oss, KÖR!!! Det känns enormt bra!
Från Täppkobbarna ser vi tre öar. En ligger rakt i den riktning vi ska, den syns som en liten knöl vid horisonten. Dit är det sju kilometer. Känns riktigt bra att vi ser den ända härifrån, då har vi något att sikta på. Annars hade vi kört på kompass och det fungerar, svårigheten är att uppskatta hur mycket vi driver. Från den lilla ön är det 8 kilometer till Märket. Den bör vi också se då vi kommit till den lilla ön, Märket har en 38 meter hög fyr. Där tänker vi stanna och äta lunch och så klart ta resans coolaste bilder. Från Märket är det 12 kilometer till Understen. Understen är början på den svenska skärgården. Kanske ser vi den inte från Märket, men navigerar vi fel så har vi hela svenska kusten som tar emot så det är inget som oroar.
Nu ska vi äta middag (bönor, couscous, tomater, creme fraiche och ölkorv. Vi har hittat på många konstiga kombinationer längs vägen) sen är det dags att sova.
Imorgon bär det av! YIIIPIEEE!

3 juli

Dagen har bjudit på lugn paddling, trots blåst. Vi gav oss av redan vid åttatiden och rundade den långa udde som Mariehamn ligger på. Efter att ha passerat några öar fick havet fritt spelrum. Från horisonten fanns inget annat än blått vatten och vinden som låg på snett bakifrån. Och det blev vågor! Sådana där bra vågor som det går att surfa på! Jag lekte och paddlade hit och dit för att fånga dem och ibland lyckades det. Det är riktigt roligt att få vara som en liten barnunge igen och ge sig hän i något som verkligen är skoj! Skulle gärna haft lite större vågor, det hade varit ännu roligare!

Då blåsten skulle bli hårdare på eftermiddagen så gick vi upp i det vatten som skiljer Eckerö från Åland. Där fick vi medvind och kunde bara glida med. Utan större ansträgning kom vi 38 kilometer innan vi bestämde oss för att gå i land på en slät, röd klipphällsudde. Det kändes nästan snopet tidigt, solen stod fortfarande högt över horisonten. Tanken är att få en lugn dag idag och även i morgon. Med den prognos som är nu kan vi ändå inte börja överfarten över Ålands hav och då är det lika bra att ta oss till Eckerö hamn på två dagar. Sen får vi se hur det bli. Enligt prognosen blåser det för mycket för att korsa havet i flera dagar framöver. Tyvärr har vi inte så många dagar att vänta in rätt väder som vi önskat. Den enda lucka som finns i väderprognosen just nu är söndag natt då det ska vara sex timmar med väldigt lite blåst. För att klara oss över på sex timmar behöver vi komma ut på den allra yttersta ön i riktning mot Märket, och frågan är om vi tar oss dit i blåst på 7 m/s. Sen är en prognos just en prognos, den ändras lätt. Kanske blir det bara fyra timmar med lätt blåst, kanske åtta. Kanske blir det inga alls. För att hinna till Stockholm till vår egen målgång den 13e behöver vi vara över ungefär söndag. Så det kan bli tight.
Jag har resonerat mycket med mig själv – hur skulle det kännas om vi inte kan paddla över havet? Det är klart att det grämer mig. Ha gjort en så lång resa och så stupa på näst sista steget känns inte bra. Men på en skala känns det rätt okej i alla fall. Vi har klarat mycket hittills och jag är väldigt nöjd med det (se där, faran att bli nöjd med något kan innebära att man inte når ända fram…) Men, jag hoppas att väderguden är oss nådig. Om vi nu inte kan paddla över havet, ge oss då riktigt skitväder. Gör så jag står och spyr över relingen på färjan, grön i ansiktet, så jag fattar att det verkligen hade varit ogörligt att paddla över havet. Eller ge oss bra väder så vi kommer över tryggt och säkert men gärna så det känns pirrigt spännande. Ingen halvmesyr till väder, tack! Jag vill absolut inte stå på färjan, titta ut över havet och tänka “Det kanske hade gått…”. Blir det så så lär jag få jobba med mig själv mentalt för att hamna på rätt köl igen. Och det vet jag att jag kan, så egentligen är det ingen fara. Men det skulle vara så himla skönt att sätta den där paddlingen, komma in till Stockholms stadshus och ha klarat all vi föresatte oss!
2 juli

Dagen har förflutit med matinköp, ta ut koordinater och kurser för paddlingen över Ålands hav, och så mycket vila. Vi sov länge i morse, festade loss på halva caféutbudet till frukost och middagen blev en stor burgare inne i pittoreska Mariehamn med efterföljande glass. Nu är vi packade och klara för att paddla vidare i morgon. Vi tänker ge oss av vid åttatiden då prognosen säger 4 m/s fram till klockan 13 då vinden ökar.

Det ser tyvärr mörkt ut för vår passering över Ålands hav. Vindarna är alltför starka för vår del. En liten ljusning kan vi sei prognosen för söndagen, men än är den för osäker. Faller den in så kan det gå, annars får vi förmodligen bara se Märket på de vykort vi köpte idag och inte på riktigt.

Men men,nu har vi börjat förberedelserna för vår hemkomst! Den 13:e juliklockan 12:00 räknar vi med att gå i land vid Stockholms Stadshus. Kom och möt oss där! Vi kanske inte luktar bäst men vi lär vara gladast av alla den dagen!

1 juli

Idag har vi haft vår blåsigaste dag hittills. 6-8 m/s blåste det och vinden kom rakt emot oss eller snett från sidan. Vi skulle över mycket öppet vatten då vi skulle korsa Lumparen för att komma till Mariehamn, så det fanns bara några pytteöar att gömma sig bakom.

Och jag tyckte det hela var kul. Slitsamt ja, och ändå roligt. Jag kände mig trygg hela tiden. Det är ungefär tio år sedan jag som mest simmat 200 meter. Vatten var inte min grej. Så tänkte jag att jag behövde lära mig att simma längre, om jag någon gång skulle hamna i en nödsituation. Så jag simmade 300 meter. Nästa gång jag kom till simhallen simmade jag 500 meter. Varje gång jag satte nytt pers firade jag mig själv. När jag simmat 3000 meter vågade jag sätta mig i en kajak för att lära mig paddla. Inomhus. I bassäng. Ändå skallrade knäna. Nu har många år gått sen dess och jag har paddlat mer och mer och det är något jag verkligen älskar att göra. Därför kändes det enormt bra att vara där ute i blåsten idag, åka upp och ned i de branta vågorna och känna “Hurra, vad kul! Ge mig mer!!” Sen fattar jag att det inta hade varit så bra att kantra och kanske kastas mot de hårda klippväggarna, men jag ser inte varför jag skulle ha kantrat. Det kändes tryggt hela vägen om än motvinden gjorde att det kändes som att paddla i tuggummi.

Vid tolvtiden på natten siktade vi en sandstrand strax söder om Mariehamn och det var campingen vi tänkt bo på. Huttrande av blöta kläder och blåst gick vi upp till receptionen och fick hyra en stuga. Vi packade ur kajakerna och bar in allt och lagade mat. Det kändes ovanligt att använda porslin och vanliga kastruller. Det var rätt komiskt att äta. Hela havet gungade fortfarande i kroppen så jag satt och höll i mig i stolen och kände att den var blick stilla medan huvudet sa att allt gungar.

Nu ligger jag i sängen och ska snart sova. Hela sängen gungar. Ryggen känns som att den blivit körd genom en mangel och nacken är stel. Men, det går över med lite sömn. Det blev inte så mycket bilder idag, det var inte läga att plocka upp kameran. Det var knappt läge att kolla på kartan. Enda bilderna är från när vi gick genom Lenströms kanal. Tack och lov att den finns, annars hade vi fått runda halva Åland. I morgon blir vilodag. Då säger prognosen 8-10 meter per sekund och vi skulle ha vinden rakt på oss då med. Finns inte så mycket att gömma oss bakom på väg till Eckerö.

30 juni

Morgonen började med tvätt av håret. Kändes fint! Det märks att vattnet är lite kallare här ute, men jag låg i länge och njöt.

Vi har haft en fantastisk paddeldag. Lite vind, cirka 1-3m/s och på kvällen fick vi en stund med alldeles spegelblank yta. Nu ligger vi strax utanför Bergön, vi har kommit över Skiftet och är numer i Ålands skärgård. I morgon räknar vi med att komma till Mariehamn.

Ikväll när vi lagt oss i tältet hörde vi någon som rörde sig utanför. Vi tittade ut och något vitt skymtade. Så bräkte det till. Vi har får som sängkamrater!

Vi har paddlat mycket på kvällarna. Enda gången jag vet vad klockan är, det är om jag råkar se den på paddan när jag bloggar. Tid enligt klocka är helt ointressant här. Det som spelar roll är när vi är hungriga och när vi vill sova. Enda klockslaget vi behöver passa är kl 05:45 när vi ska bli intervjuade i radio. Och det är på onsdag. Känns väldigt skönt!

Mätning av dagens paddlade sträcka. Första natten i skärgården med rejält med mygg.

29 juni

Det kom regn i natt, men absolut inte 12 mm som prognosen sagt. Vi hann till och med torka tältet på morgonen innan nästa regnskur kom.

Paddlingen bar vidare västerut. Vi gick in vid Galtby brygga för att köpa bröd. När vi klev iland fick jag ett ryck och provade att stå upp i kajaken, bara för att se om jag skulle klara det. “Koll,kolla, jag stårikajaken!!!” hann jag skrika till Carina. För några millisekunder var jag Kung Kajak innan det sa “PLASK!” Jag tappade balansen även i vattnet och då vi gått iland vid en upptagningsramp för båtar så blev det snabbt djupt. Jag badade upp till bröstet där i hamnvattnet. Sen fick jag strippa för att byta om till torrt innan vi gick för att köpa vårt bröd. Jag skrattade resten av dagen åt det ofrivilliga doppet, jag tyckte verkligen det var jätteskoj!

I kväll tältar vi på en liten ö ute på Skiftet. Skiftet är det vatten som skiljer Åbo och Åland skärgårdar åt. Vi är två kilometer österut från Jungfruskär. Här är det mer karaktären av ytterskärgård med glest mellan öarna som mest består av kala klippor. Det är inga båtar här, bara vi, fåglarna, öarna och havet. På ön där vi bor i natt har vi både hjortron och kantareller! Prognosen för i morgon är bra och vi hoppas komma över resten av Skiftet innan det blir sämre väder på måndag. Idag har vi haft lätt vind på som mest 5 m/s. Känns väldigt bra!
Det här är femte natten i tält. Eftersom vi inte har så mycket el att ladda paddan med så kollar jag bara mail men svarar inte på dem. Jag är inte otrevlig, bara sparsam på batteriet. Ha tålamod med mig!
Idag såg vi tärnor jaga bort en rovfågel som var ute efter ungarna. Det var en imponerande syn att se de små fåglarna störta sig oförskräckt mot den betydligt större fågeln. Alla överlevde.

28 juni

Dagen började med blåst och en liten felnavigering. Rätt snart var vi på rätt spår igen. För att undvika det mesta av vinden körde vi kringelikrokar kring en massa öar. Stockholms skärgård sägs ha 24 000 öar och jag undrar hur många det finns här. Här är det ofta mer glest mellan husen än i Stockholms skärgård, vilket jag uppskattar. Sen är det så lyxigt att det finns en hel del samhällen där vi kan proviantera och till och med äta på restaurang. Idag på lunchen lyxade vi oss med restaurangbesök på ön Kirjais. Utsikten därifrån mot viken var magnifik!

Efter lunch hade vi knappt någon vind alls och paddlingen var fantastiskt lugn. Vi bestämde oss för att paddla på, morgondagens prognos sa 12 mm regn mellan kl 12 i natt och 6 på morgonen. Vi paddlade medan solen sjönk bakom horisonten. Just nu ligger vi på en liten ö som heter Jungfrun och som ligger västerut från Nagu, om man följer kusten på ön västerut. Än har inget regn kommit, det är en fantastiskt lugn kväll. Vi hoppas på att sova ut den värsta blötan i morgon.

44 kilometer paddling fick vi ihop idag. Vi är en bit på väg! Fast vi behöver tur med vädret över Ålands hav för att vi ska klara detta, både paddlingsmässigt och tidsmässigt. Vi har tyvärr inte alltför många dagar som vi kan ligga och vänta in bra väder.

27 juni

Morgonen började med mulnad himmel och det kändes skönt att få lite respit från solen, om än jag gillar den. Vi har missat en enda karta för färd och idag paddlade vi därför efter översiktskartan vilket ledde till att vi harvade omkring hit och dit innan vi kom på rätt väg. Fast, ähum, det var inte bara det som var problemet. Jag tappade orienteringen totalt vid ett tillfälle och hade noll koll på riktningen. Fast när vi hade öppet hav på fel sida förstod jag att jag var lost och tack och lov hade Carina mycket bättre koll på läget.

Idag fick vi rejäl vind för första gången. Det var omkring 7 m/s och det kan ju kännas olika beroende på var man är. Vi hade en besvärlig bit ett tag där vågorna verkligen slog över fören – Inga har inga hygienproblem längre, hon är väldigt väl genomsköljd – och jag tänkte “vad är det för idioti vi gett oss på, korsa Ålands hav!” Men sen fick vi vinden från en bättre riktning, några öar längre ut skyddade lite, och med ens blev det roligt att guppa fram över vågorna. 7 m/s är inte värst, jag tröstar mig med att det är premiärpaddlingstur för i år och att jag kanske ännu är lite ovan. Men visst fick jag en tankeställare inför korsningen av Ålands hav.

Till kvällen slog vi läger på Bockholmen, rakt söderut sett från Åbo, en bit ut i havet. Det blåste upp än mer efter att vi slagit läger och vi gick upp på en hög klippaför att se vinden piska vita gäss på vattnet. Jag älskade att stå där, känna kraften i vinden och vidden och kraften i havet. Det är så mäktigt och jag får vara där och se det, jag i min litenhet, så oändligt mycket mindre än havet. Där på klipporna tog vi vår kvällsslurk, den där lilla som sätter guldkant på tillvaron. En bag´n box har vi allt fått med, av okänt rött slag. Det spelar ingen roll vilken sort det är, härute smakar allt bra.

Solnedgång vid vår lägerplats igår.

26 juni

Sitter på en liten ö, som hämtad från Grumme såpa reklamen, minus det röda huset, och ser solen sjunka nedåt. Vi har gjort ungefär tre mils paddling idag i solsken och lätt vind. Ön ligger strax söder om Dalsbruk och norr om Biskopsön (nu hoppas jag du kan hitta oss i din stora fina atlas, Bessfar).

Jag skrev tidigare att paddling är heligt för mig, utan att veta vad heligt betyder. Har funderat på det under dagen och hittat att paddling är ren njutning, det är livet när det är som bäst. Det får aldrig bli tävling eller prestation, då har kag förfulat paddlingen. Paddling är att njuta av att se tärnan dyka, ejderdunsungar pila iväg, höra dånet då ett svanpar lyfter – för det dånar verkligen – att leva med en gungande värld där allt är skönhet och allt är frid. Visst vet jag att den världen i ett trollslag kan förvandlas till ett svart, kallt havsdjup som kan svälja mig, men vackra dagar som den här är det liten risk.

Jag har varit helt borta i fråga om hur långt vi behöver paddla för att komma fram i tid och ärligt talat har jag inte superkoll nu heller. Det är en del av det heliga. Ikväll skaffade vi oss i alla fall så pass bra koll att vi vet att det är ungefär 15 mil till Mariehamn. Det låter rimligt att paddla den sträckan på en tid som stämmer med när vi tänker anlända till Stockholms stadshus. Vi har även pratat en del om korsningen av Ålands hav. Idag passerade vi 2 kilometer öppet vatten och det ger perspektiv på 16 kilometer öppet hav. Samtidigt vet vi inte vad det innebär i form av vågor.

En sak är i alla fall säker. Över Ålands hav kommer paddlingen inte vara helig. Då är det framåt och säkerhet som gäller. Då ska jag släppa min flumbehagliga salighetslivsstil för konkret överlevnad för att kort slag.

Inga sitter längst fram på fören och idag tog hon ett dopp och fick solbada och torka i mitt knä efteråt.

25 juni

Jag önskar jag vore nationalskald. Eller sångskrivare. Hur skulle jag beskriva skärgårdens skönhet då? Bara säga underbart, paradisiskt, min själs hemvist känns nästan pluttigt.

Vi fick den bästa start vi kan få. Blick stilla, spegelblankt vatten. Ett stilla sommarregn, men vad gör det när det är varmt? Efter någon timme sprack molnen upp och solen glittrade i vattnet och våra ögon. Vi fick göra ett lyft över den damm som spärrar av Tenalavikens norra del så att där är sötvatten. Naturligtvis växte det röda smultron precis där vi gjorde lyftet, så vi fick äta de söta bären.

Resan gick först sydväst ut ur viken, sen rakt västerut. Ikväll har vi stannat på Grönskär, ungefär 25 kilometer från där vi startade. Solen värmer fastän klockan är halv tio, vi har bäddat med liggunderlagen direkt på klipporna och i morgon är väderprognosen 4 m/s i vind och solsken hela dagen. Fortsätter vädret så här får vi en riktigt glassig paddling!

Idag när vi åt lunch på en klippa -matjessill, färskpotatis, gräddfil och gräslök – efter att först ha badat, kisade Carina på mig och sa
– det är tufft att vara äventyrare.

Visst kan det vara det, men inte just idag. Idag har livet varit så bra som det kan vara. Det enda som skulle kunna förgylla dagen än mer vore att ha fått dela den med min familj. Då hade de också fått njuta av detta fantasiska skärgårdsliv som bara ligger och väntar för den som vill ta för sig.

Jag är så glad också för att vi har mitt gaskök numer. Det är så tacksamt att bara sätta på gastuben, vrida på kranen och tända på. På någon minut kokar vattnet. Det går fort, det är stabilt, det är säkert.

När jag blir så gammal att jag hamnar på hemmet ska jag skriva en lapp med att jag vill att de tar mig ut i skärgården så jag får vandra barfota på solvarma klippor. För det är bland de bästa jag vet. Sen tycker jag även om att se när kvällssolen lyser i gräset och att äta kakor. Förhoppningsvis får jag i alla fall de två sista uppfyllda. Jag har slutat ta bort mina vita hårstrån nu. De påminner mig om att livet är ändligt. Och om att njuta av det som är nu, för en dag är jag borta.

24 juni

Jag är tillbaka i friden i Tenala. Det är så tyst här att det känns som att jag har bomullsludd i öronen. Ikväll har Jonas mormor hämtat mig vid tåget och hjälpt oss att handla. Vi har grillat, badat bastu en sista gång och i morgon bär det iväg. Det känns skönt att äntligen börja paddlingen. Det är med glädje i hjärtat jag gör det, dels för att det känns som att nu påbörjar vi verkligen vägen hem och dels för att jag verkligen älskar att paddla. Det är något som är heligt för mig, det är det mest underbara gör (förutom krama/vara med människor jag tycker om). Bättre än löpning, faktiskt!

Månen har just gått upp och speglar sig i den blanka vattenytan. Rördrommen hörs hoa sina dova panflöjtsläten emellanåt. I morgon bär det av! Jippie!!!

20 juni

så är jag hemma i Sverige. Janne och jag tog färjan i morse från Nådendal till Kapellskär, jag snarkade så jag hörde mig själv när jag somnade på bänken vid matbordet. Det första jag såg när vi körde i land var en SL-buss och det kändes så märkligt hemma och ovanligt på en och samma gång.

Jag har inte mycket sentimentalitetskänslor bakåt. Just nu är jag glad för att vi är där vi är, jag glädjer mig över att komma hem till mamma och pappa och syrran och hennes familj, och sen hoppas jag på en lugn paddling med mycket njutning. kanske kommer längtan tillbaka då vi gått i land vid stadshuset och vi är klara med hela äventyret.

Janne skjutsade mig till Arlanda och efetr en stund i bilen hörde vi “pssssst”. Det var framdäcket på Baby Blue som gick. Vår första punka kom väldigt lägligt. Jag messade Carina om det sen skrattade alla tre gott åt den goda timningen.

Nu bor jag på Jumbo Hostel. Min vana trogen går jag omkring barfota i löparkläder. När jag kommer hem till midsommarafton hoppas jag på låna kläder av min systerson. Kläder till konfirmation och födelsedag har jag där uppe, men jag tänker inte gå omkring i kjol och högklackat hela tiden. Och håret på benen – jajamän! Det sitter kvar! Än är jag ute på äventyr om äm jag tar en liten paus ifrån det.

19 juni

Nu är vi framme i Tenala. Och jag undrar – finns det vackrare ställe på jorden? I morse mötte vi Jonas, Erika och Karin utanför SMarket i Ekenäs. Vi handlade kött att grilla till kvällen och sill och potatis hade Janne redan tagit med sig. Så började vår sista löptur för ett slag,18 kilometer till Tenala. Jag var superglad, sprang och sjöng, körde race med Baby Blue och var allmänt knäpp. Lysande röda smultron förgyllde våra sista kilometrar och det gjorde även solen och det vackra landskapet.

Vi korsade en bro, svängde in på en grusväg och de sista tio kilometrarna räknade vi ned. Tio kilometrar kvar av en 3262 kilometer lång resa är verkligen inte mycket. Carina filmade när jag racade med Baby Blue i nedförsbackarna och jag kan meddela att han minsann klarar en hastighet av16,6 km/h och lite till! Jonas mötte oss löpandes just när vi höll på att svamla som bäst, under kvällen fick vi två gånger höra att det var den mest gladgalna löpningen han varit med om. Han trodde vi skulle vara sammanbitna och seriösa, men inte!

När vi närmade oss målgången fick Jonas och Janne springa i förväg för att fota och filma. Erika och Karin hade satt upp flaggor längs den sista biten av vår väg och glädjetårarna hängde i ögonvrån. Vi kom till nedförsbacken mot havsviken och såg Erika och Karin stå nere vid vattnet med ett målsnöre, ämnat för oss. Vi parkerade Baby Blue, tog av oss skorna och hand i hand sprang vi ned för backen, spräckte målsnöret och kastade oss i vattnet.

Vi var framme. Och bättre sätt eller ställe att komma fram till kan jag inte tänka mig. Vi blev så varmt och härligt omhändertagna! Vi åt sill och potatis, la i bryggan, packade om inför paddlingen, kollade kartor och lekte med Jonas små kusiner. Erika lärde oss bada bastu på finskt vis. Björkveden sprakade i kaminen och från bastun såg vi ut över den blanka viken. Vi bastade tills vi var rejält varma, sen hoppade vi nakna i havet. Sen satt vi och pratade en massa i rummet innan bastun innan det var dags för nästa omgång. Efter några varv blandade vi varmvatten från bastun med kallvatten från havet, skrubbade oss rejält, tvättade håret med tjärschampo, och hällde sen vatten över oss själva. Därefter gick vi ut för att låta porerna slutas.

Medan Jonas och Janne bastade grillade vi fläskkarré, majs, champinjoner, halloumi, fänkål och kokt färskpotatatis. Sen åt vi medan solen sakta gled nedåt och när det blev svalt gick vi in och åt jordgubbar med vispad grädde. Så svenskt som det kan bli om än vi är i Finland.

Jag är så glad och tacksam. Bättre går det inte att ha det. Det kom en tår i ögonen då och då under kvällen och jag njuter av skönheten och gästfriheten här. Det känns fantastiskt bra för själ och hjärta och jag mår så bra som man kan göra.

18 juni

Morgonen började med solsken och sen fortsatte solen lysa på oss nästan hela dagen. Vi sprang mellan små skogssjöar och tallbarrsskog och på många ställen lyste det rött – av smultron! Vi åt och åt, solmogna smultron har vi längtat länge efter!

Vägen slingrade sig fram i grönskan, vägen från Ingå mot Ekenäs var enormt vacker. I Ingå åt vi en sallad vid vattnet och satt länge i solen, sen sprang vi vidare till Fagervik, där det blev fika och glass. Vi passerade en gigantisk borg, strax innan vi kom fram till Ekenäs.

I morgon har vi omkring två mils löpning kvar, sen är det färdigsprunget. Det känns skönt. Jag gissar att jag kommer sakna det här sättet att leva så småningom. Men, nu ska jag njuta av sista biten och sen glädja mig åt sällskap med vänner och familj ett slag!

17 juni

I morse kom Janne och mötte oss på hotellet. Det blev glada kramar! Han var den siste vi såg när vi åkte hemifrån, han skjutsade oss till flyget, och nu blev han också den förste vi mötte på väg hem. Nu känns det nästan som att vi är hemma, vi är tre kompisar ute på några dagars sommaräventyr tillsammans, det är känslan.

På väg ut från Helsingfors tog vi vägen förbi Espoo arena och tog ett varv med Baby Blue där många ultralöpare svettats under 24-timmarslopp. Under växelvis regn bar det sedan vidare genom den finska sommaren. För första gången hittade vi mogna smultron!

Springa efter några dagars uppehåll kändes ypperligt! Den normala kompakta känslan i benen första kilometern på morgonen var borta. Benen var lätta och det kändes som att löpningen var en enkel vardagsaktivitet.

60 kilometer fick ihop idag. Nu är det 65 kilometer kvar tills vi kommer fram till kajakerna. Mentalt gick vi i mål med löpningen i Tallinn, nu är det hopp och lek. Det känns väldigt bra att vara tre som springer på vägarna!

16 juni

Idag finns inte mycket att blogga om. Vi vaknade, åt frukost i några timmar medan vi pratade med en man från österrike om vårt äventyr, gick på stan, lagade de sista vattentäta påsarna (som förhoppningsvis är vattentäta igen nu när de är fulla med silvertejp), packade om våra saker så att det som inte ska med på paddlingen är i en separat säck, och så åt vi så klart.

Insåg att jag glömt två basala saker.
Att vattnet går att dricka ur kranen.
Att tvätta mig då jag stigit upp.

Anpassningen tillbaka till det vanliga livet fortgår alltså. Än gör jag mitt bästa för att protestera. Åkte kana på ledstången till en trappa inne på varuhuset Stockman idag. Nåja, jag ska återgå till mitt normala jag en dag. Kanske. Eller så är det så jag är. I morgon bär det av igen! Äntligen ska vi springa!!!

15 juni

Båten från Tallinn till Helsingfors kändes som ren misär. Fulla människor som går omkring och skrålar, människor som köper sprit på pall för att ta med till Finland, fullt med folk överallt, cigarettrök….
Nä, jag tror jag fått för mycket grön, fridfull ro och kontakt med trevliga, nyfikna människor för att gilla sånt. Kändes konstigt på två sätt att komma till Helsingfors. Dels för att det är så nära hemma – i Tallinn såg vi första vägskylten mot Stockholm – och dels för att jag känner mig ovan med det vanliga sättet att leva. I två och en halv månad har vi levt med handtvätt av strumpor varje kväll, sitta på golvet i matbutiken och äta om det regnat ute, när vi tar på oss finkläderna är det mina tio år gamla byxor med tre hål i och målarfärg från Kilimanjaro (2007 var jag där) som jag tar på mig… Allt har varit så annorlunda för oss och vips är vi tillbaka i något jag känner igen och som ändå är delvis främmande. Nåja, jag lär vänja mig rätt snart. Och då lär nog håret på benen försvinna också.

Vi behövde impregnera tältet och det gjorde vi i en park. Två burkar skospray gick det åt. På finaste caféet vi hittade i Helsingfors var jag tvungen att dra fram tältet och hälla vatten på det för att se att kulorna rullade iväg. Jag kände inte för att vara allt för civiliserad ännu. Ikväll har vi även fyllt våra vattentäta påsar med vatten och jösses vad det strilade ur dem! Nu har vi tätat de flesta hålen med silvertejp. Och plockat ur de saker vi inte ska ha med på paddlingen. Känns skönt att det drar ihop sig till den!

14 juni

Idag var vi på Ericssons fabrik i Tallinn och berättade om vårt löpäventyr. Vi blev väldigt varmt mottagna av en grupp ytterst vänliga och intresserade människor. Naturligtvis sprang vi dit, med Baby Blue fullpackad, så de fick oss live mitt i äventyret. De hade så många frågor att de fyllde en hel timme med många skratt och en del allvar. Vi fick varsin snygg och bra löpartshirt som tack, och applåder och en massa leenden. En tjej gjorde egna, tunna energikakor och hon hade med sig två olika smaker till oss, inslagna i förpackningar. Kändes riktigt roligt att få sprida glädje och inspiration på fredag eftermiddag. I receptionen möttes vi av postern på bilden till vänster. Det kändes som att vi kommit helt rätt! Jag är en mycket glad Ericssonanställd som är stolt över att arbeta på det bolag jag gör.

På vägen hem ösregnade det och vi passade på att ta en tur med Baby Blue genom en inonhusgalleria. Det finns alltid nya vägar att springa på! Där inne köpte vi rakhyvlar och kräm för att ta bort håret på benen. Vi är rätt lurviga numer. Jag har lite funderingar kring det hela. Håret under armarna får gärna försvinna, det stör mig. Men håret på benen… För mig känns det som att de signalerar styrka och självständighet. Tar jag bort dem markerar det en anpassning till en norm som jag inte står för. Det är normalt att ha hår under armar och på ben även för kvinnor, även för de generationer som rakar sig på ännu fler ställen. Många verkar ha slutit in hela sin kropp i totalt antibakteriella, hårlösa, likdöda miljöer utan den minsta tillstymmelse till någon form av naturligt liv. Det är så himla sterilt! Varför kan vi inte bara vara som vi är? Hålla på och rycka och plocka…. Jag vet inte om jag har lust att gå med på det längre. Å andra sidan skulle jag känna mig fruktansvärt ocharmig om jag gick omkring på stan i kjol med de ludna ben jag har nu.
Det blev ingen borttagning ikväll. Ska jag följa mitt eget tycke eller normen? Beslutet får vänta ett slag.

13 juni

Morgonen började med att vi sköt en champagnekork i luften mitt under direktsändning i radio. Därefter låg vi och läste födelsedagshälsningar till Carina medan vi sörplade rosa bubblor. Och så sjöng jag så klart för Carina, ett potpurri med alla tre födelsedagssånger jag kan.

Efter frukost gick vi och la oss igen. Sen blev det fika på stan. Jag kände mig som ett ufo. Det var så konstigt att se alla människor som klädde sig och styrde ut sig för att se bra ut. För mig har kläder bara varit funktion nu. Regnar det tar jag regnkläder. Är det sol tar jag shorts. Utseende har ingen betydelse alls, förutom att det är kul att se att vi blir solbrända och vältränade.

Jag kikade på gatstenen och tänkte på hur otroligt uppfinningsrika vi människor är. Vi har lagt sten på gatorna så vi slipper gå i lera och smuts. Vi har byggt hus så vi har skydd för väder och vind och den värme vi tycke är är behaglig. Genom att vi gjort så mycket bekvämt för oss så har vi möjlighet att ägna oss åt sådant som vi annars kanske inte haft möjlighet till. Det kändes som milsvid skillnad mellan rumäniens bönder och de flanerande människorna på Tallinns gator. I Rumänien satt de äldre på bänken utanför huset och pratade i kvällningen. Jag gissar att människor alltid funnit vägar för att göra livet behagligt för sig.

Efter en timmes fotmassage och 90 minuters helkroppsmassage bjöd jag Carina på trerätters födelsedagsmiddag. Sen tvättade jag både hennes och mina kläder. Tyckte inte att handtvätt var något att pyssla med på hennes femtioårsdag!

12 juni

Vi tog det lugnt hela vägen till Tallinn. Vi hade bestämt oss för att fika på vartenda café vi hittade längs vägen. Det blev två stycken. Tack och lov hade vi tre par extra bullar med oss i vagnen så vi fick fika lite extra.

Det är en märklig känsla att komma fram. Nu plötsligt är vi här, det har gått lång tid och ändå så fort. Ibland glimrar det till ett il av förståelse av vad vi gjort, sen försvinner det lika snabbt.

Tallinn mötte oss med fullbokade hotell. Inne på ett ställe frågade de två tjejerna i receptionen var vi sprungit ifrån. “Istanbul” svarade vi. Sen blev det tyst. Länge. Jag har aldrig sett någon tappa hakan så rejält som de!

Jag blev lite vemodig på vägen in. Jag kom att tänka på det tovade hjärta jag har med mig som min systerson gjort. Det värmer skönt att hålla det i handen om jag är orolig. Eller bara om jag vill tänka på honom eller någon annan av de jag håller av därhemma. Hur härliga äventyr än är, så är ändå relationer det jag värdesätter mest. Utan dem vore ingenting värt något. Kan tyckas då att det är konstigt att jag väljer att vara borta så länge från de flesta jag gillar. Kanske behöver jag det för att uppskatta dem än mer. Kanske är jag konstigt funtad. Eller så behöver livet innehålla både relationer och mer för att jag ska må bra.

11 juni

Vi ligger i tältet på en äng. Det är 11 grader. Vi har 38 kilometer kvar till Tallinn. Bara en skamgränsrunda till, sen har vi korsat Europa. Det känns stort. Längs vägarna i Estland står en liten blå skylt vid varje kilometer. Just nu räknar de ned hur långt vi har kvar. Jag har fortfarande svårt att förstå att vi faktiskt gjort det, men jag tror vissheten kommer snart.

Äventyret är inte slut bara för att löpningen är klar. Än väntar Ålands hav. Men det är en så helt vitt skild utmaning att den känns som en separat del. Sen har vi även 12 mils löpning i Finland kvar, men då springer vi tillsammans med Janne och i slutet även Erika så det känns också helt annorlunda.

Jag undrar vilka känslor som kommer imorgon. Idag hade jag nära till tårarna, visserligen för att jag pratade om Karin, min vän och chef som dog i cancer, 47 år gammal, för sex år sen, men jag brukar inte gråta av det. Jag hoppas att det kommer många känslor för att känna är att leva.

10 juni

Jag kunde inte förstå att springa 300 mil innan vi satte av på den här resan och jag kan lika lite förstå det nu. Men, nu är det gjort! Idag passerade vi 3000 kilometer. Det känns oförskämt bra. Jag har fortfarande inte en enda blåsa. Fötterna flagnar lite, håret på mina ben skulle man kunna använda till att stoppa en mindre kudde med och solbrännan…. Tja, jag kommer inte vara snygg i bikini. Eller sandaler. Och jag är löjligt glad för att jag har något som liknar magrutor. Det är nog enda gången i livet!

Vaknade som vanligt av att liggunderlaget var platt, men det är lätt fixat och sen somnade jag om. Den 28-gradiga värmen redan vid åttatiden är desto svårare att sova sig igenom.

Mina ben var aningens sega sedan igår och Carina hade en väldigt öm blåsa, så vi bestämde oss för att idag går vi. Carina körde foppatofflor första biten. Det är ett behagligt liv att vara på luffen. När vi inte ska fram till något hotell känns dagarna fridfullare. Vi har allt vi behöver med oss, det är bara att stanna där vi känner för.

Vi hade 13 kilometer in till Turi där vi hittade dagens lunch med soppa, buffé och dessert för 4,30 Euro. Sen följde att annat inköp – det av tre tusen tandpetare som skulle illustrera de tretusen kilometer vi tillryggalagt en stund senare. Vi gick och gick och lagom när mätaren slog om till 3000 vek vi in på en liten grusväg där vi tillbringade en dryg timme med att lägga ut tandpetarna i en lång rad. En annan form av uthållighet! Sen var det fotodags!

Regnmolnen drog ihop sig. När det regnat ett slag kom vi till en mack där vi köpte varm choklad och satt sen under taket och drack den. Prognosen var regn även för i morgon och vi hade även tänkt tälta natten därefter. Tanken på att packa ned ett blött tält för att även sova i det natten därefter lockade inte. Vi frågade en kille i en traktor om han visste någonstans vi kunde sova och han pratade med en kille på cykel som ringde en kompis och visst! Det fanns ett ställe fem kilometer bort.

Nu sitter vi i en timrad stuga, helt ensamma, långt ute i skogen. Ett par var hit och satte in nyckeln i dörren åt oss så vi kunde komma in. De erbjöd oss skjuts i regnet men det var inte vår grej. Det är ett stort ställe med hästar, pilbågsskytte, grillstuga utomhus och en massa andra aktiviteter. I morgon kommer ägaren hit så vi får betala. Sova i en mjuk, skön säng, med fluffig kudde och lena sängkläder, det är ett underskattat nöje!

9 juni

När vid kom ut i morse tyckte vi det var kallt. 25 grader stod mätaren på. Vi sprang tillsammans i 17 kilometer och precis innan vi skulle skiljas råkade vi oväntat på en liten affär där vi köpte en liten hamburgare, dricka och glass. Några hundra meter senare satte vi oss på en refug och åt upp det som var kvar avkörsbären från igår. Varför på refugen? Bara för att det var skoj. Sen visade detsig praktiskt att den hade en hög kant att sitta på.

Carina fortsatte på vägen som var tänkt bli 32 kilometer. Jag drog åt vänster för en liten extrarunda. I de flesta länder har vi haft kilometermarkeringar längs vägarna och så även här men de tog slut efter 16 kilometer. Jag sprang och sprang och hade ingen aning om hur långt jag kommit. Tillslut kom jag ut från skogen, ut på en större asfaltsväg. Carina hade knatat på och låg före mig. Hon hade tagit sig långt. Jag sprang för att komma ikapp, fick sms:a och be om vatten, mitt var slut förlänge sen. Jag kände mig seg och tyckte det var lite småskamset när jag väl kom ikapp en väldigt pigg och energisk Carina. Vi fortsatte en bit och jag mest hitta en tältplats så snart som möjligt.

Vi svängde in i en by, hittade en plan yta vid ett nedlagt industriområde. Där slog vi upp tältet och åt huttrande middag. Det var bara tolv grader. Carina hetsade mig att äta snabbt, hon hade en överraskning åt oss! Färdig med maten fick jag definiera vilken Nalle Puh figur jag var. Jag försökte med Nasse men det dög inte så då sa jag Puh. Då fick jag ett kinderägg med Nalle Puh på och Carina hade ett med Tiger på till sig själv. Sen skrattade vi en massa.

Inne i tältet mätte vi distansen jag gjort med navigatorn på paddan och kom fram till 66 kilometer. Känns skönt att jag hade en orsak att vara trött! Carina hade fått ihop hela 51 kilometer. Inte illa för ett 32-kilometerspass!
Nu ska jag sova sju kvart i timmen innan luften i mitt liggunderlag tar slut. Förra försöket till lagning misslyckades.

8 juni

Dagen började med sol, som vanligt. Vi är rätt bortskämda med den varan numer. Vi sprang en stilla landsväg mot staden Viljandi. Efter ett tag insåg jag att det är sista lördagen vi springer.

Vi sprang på bra och efter 27 kilometer fortsatte Carina framåt medan jag sprang in på en liten grusväg till höger. Den här gången hade jag fotat kartan med mobilen, tips från Carina, om jag skulle komma vilse. Det var 35 grader varmt idag så jag tog med mig en flaska vatten, mobilen och en bit chokladkaka på färden. Lunch hittade vi ingen så jag tryckte i mig tre skivor bröd.

Sen gick löpturen över tysta vägar genom gröna fält, som så många gånger förr. Jag hade större sinnesfrid idag, njöt av vägen. Choklakakan smälte så klart som gick utmärkt att suga i mig. Medan jag sprang kom ett sms från Carina. “Grand Hotel i Viljandi?” Självklart tackade jag ja till det! Jag gillar kontrasten av varm, svettig löpning, skitig ute på en grusväg, för att sen komma till lyx.

I staden pågick marknad, teater och riddarspel. Efter dusch gick vi ut och kikade på festligheterna, undersökte resterna av det gigantiska slottet från 1200-talet, gungade på den största gunga vi hittat hittills och åt grillat, drack öl och åt jordgubbar och körsbär till efterrätt. En skön dag!

7 juni

Igår rörde sig samtalen en del om hur man flirtar. I natt hade vi låst dörren och tur var det. Jag vet inte hur många gånger vi vaknade av att folk knackade på och tog i dörrhandtaget. Nu var inte målgruppen för våra flirttankar en bunt överförfriskade lettiska fotografer, men kanske gjorde vi något som fick dem på fall när vi stod där som dränkta råttor?

Efter frukost tog en ung kvinna oss med på en liten rundvandring i den 200-åriga kvarnen där de producerade ulltäcken och ullgarn på gammalt sätt. Träplankorna var riktigt breda och nötta. Sen gav hon oss två stora hembakta bröd var, inslagna i dukaroch ombundna med snören. Vi mådde verkligen som prinsessor, gästvänligheten flödade!

Efter några kilometers löpning passerade vi gränsen till Estland. Nu är vi i Abja-Paluoja. Det kändes både stort och vemodigt att passera gränsen. På onsdag räknar vi med att vara i Tallinn, torsdag firar vi våra födelsedagar, fredag besöker vi Ericsson i Tallinn, lördag kollar vi på stan och åker över till Helsingfors, söndag kollar vi in den staden och måndag morgon kommer Janne som ska springa med oss till Tenala i Finland. Under sista biten springer även Erika med, därefter bor vi vackert vid havet hos Jonas och Erika. Sen drar jag till Piteå över midsommar för att fira mammas födelsedag och min systersons konfirmation innan paddlingen startar den 25e juni.

Fram till Tallinn har vi rätt korta etapper. Smärta kommer och går för Carina på olika ställen och det är onödigt att stressa då vi har gott om tid. Det känns så enkelt nu, biten som är kvar till Tallinn. Därefter blir det skoj att träffa kompisar! Det känns också lätt och glädjefyllt. Jag väntar mig inga större utmaningar på ett tag nu och det känns tråkigt. Men, ofta när jag säger så brukar något oväntat dyka upp! Jag håller tummarna för att det gör det även den här gången! Eller så får jag hitta på något!

6 juni

Det märktes på morgonen att Carina inte var på humör. Kan inte säga vad det var, numer märker vi sådant utan att behöva säga något. Jag bestämde mig för att köra charmoffensiven. Och det funkade! Efter några kilometers löpning steg humöret och vi sprang och diktade sånger om oss själva.

När jag fungerar så känns det utmärkt att vara jag. Sen finns det dagar när jag inte orkat det utan betett mig som en grinig barnrumpa. Då finns inte mycket extra att ge av. Det är som vanligt – sätt först på mig min egen syrgasmask innan jag kan hjälpa andra.

Vi sprang norrut mot Rujien. Tanken var en dag på ungefär 42 kilometer. Solen sken, det var fuktigt som att det redan regnat (fast det hade det inte) och vi hade fin asfaltsväg att springa på. Det enda som störde var flugorna. Jag tycker inte att de stör så mycket, de sticks ju inte, men när de flyger in i näshålen och munnen om jag pratar, då är de väl många. Undrar om det är en hint att de valde oss istället för kossorna…?

Lilla charmiga Rujien hade inget härbärge till oss. Däremot skulle det finnas ett hotell sex kilometer bort. Vi spurtade på för att hinna dit innan åskmolnen som drog ihop sig skulle släppa ut sin last, men fick dra på oss regnkläderna när det var några kilometer kvar. Vilket oväder! Har inte varit med om dess like! Jag gillar blixtar och dunder, tycker om att känna att naturen är så mycket större och kraftfullare än något människan kan komma på. Medan blixtarna stod som spjut i backen trallade jag på och hoppade i vattenrännorna, jag kunde inte bli blötare än jag var. Regnet accelererade, dropparna gjorde ont när de träffade ansiktet. Till slut sved det även när de träffade regnkläderna. Vi körde ned ansiktena mot vinden och stretade på. Jag insåg att sannolikheten att träffas av en blixt var låg, men även att det var väldigt många blixtar som slog ned precis där vi var. Då sa det PANG! En blixt och en knall precis ovanför oss. Båda hoppade till. Det var som ett pistolskott som rang i öron. Nu var det inte roligt längre. Men men, regnet avtog och vi kom fram till… Ett hotell!

Som små dränkta råttor stod vi utanför ett stor hus som vi först inte förstod vad det var. En bunt människor med stora kameror kom ut och tog bilder av oss ock skrattade. Det var ett företag som var på väg till fotomässa i Valmeira i morgon. Vi fick rum och varmt te att värma oss med, sen blev det middag med efterrätt. Hela stället är fullt av spännande detaljer som att nattduksbordet är en grepe som satts fast på väggen och mellan “tårna” är det vävt en grov tråd som bildar bordet.

Vi njöt av vår tur och de vackra omgivningarna. Vi spanade in en gunga och när barnen lekt färdigt äntrade vi den. Så klart!

Nu ligger jag i sängen, redo att snart sova, vet att jag får frukost imorgon och är lycklig över min starka, smidiga kropp som klarar så fantastiskt mycket. Det är ett otroligt liv vi har just nu och resan fortsätter i många veckor än! Känns superbra! Och än bättre känns det att det finns många som väntar därhemma, som jag verkligen tycker om och längtar efter att få vara med.

5 juni

Idag var det annat tut i luren. En viktig faktor i mentala dippar är just – jag blir less på dem. Ibland undrar jag om det är en del i det mänskliga psyket att helt enkelt vilja ha kul. Har jag tråkigt får jag se till att göra det roligt, vad ska annars livet vara till för?

Hur gör man då löpningen rolig? Det är ganska enkelt. Reta Carina, dikta om alla sånger jag kan till något som passar stunden – ju sämre desto bättre, springa bland maskrosor och försöka riva upp moln av frön (och misslyckas), göra alla dumheter som faller mig in, kläcka alla grodor jag normalt stoppar innan de kommer ut. När väl sinnet vänt är det bara spåna på, innan det vänt är det oftast bara låta det vara som det är.

Maskrosmolnslöpning

Sen spelar naturligtvis yttre faktorer en roll. Idag hade vi en kort sträcka, bara 32 kilometer till Valmeira. Det fixade vi innan lunch. Efter lunch fixade vi limning av regnbyxor (igen), lagning av vattentäta påsar, lagning av mitt liggunderlag (det verkar vara lagningslappen över förra hålet som läcker lite), uppladdning av bilder till radion mm. Så vi fick lite annat gjort.

Vägen fortsatte genom nationalparken idag. Det var grön, skön skog, blomsterängar och ett par guldglänsande skalbaggar som kopulerade mitt på vägen. Idag hade vi 38 grader varmt som mest men det är inte den där stekpannsvärmen längre utan det fungerar utmärkt att springa i.

Vi har ungefär 6 mil kvar i Lettland. Om en vecka springer vi in i Tallinn. Jag känner lite vemod för att den här löpningen snart är slut. Det känns bra, nu ska jag suga på karamellen varenda dag vi springer vidare.

En del lettiska hus är byggda av stora stenar med mindre inkilade i massan runt omkring. Sådana hus har vi sett först i Lettland. Ofta är de rätt vackra.

4 juni

Jag är så less. På hålet i magen. Medan vi åt frukost i morse – tre kokta ägg, några korvar, müsli med mjölk, yoghurt, juice, tre mackor, en apelsin, en kiwi och två koppar te för min del – så funderade jag om jag skulle vägra. Vägra låta min mage styra så mycket av hur jag mår och helt enkelt säga “nu får du lägga av, det blir ingen mer mat hur mycket du än tjatar”. På sitt sätt följde jag kanske min tanke, jag var inte mätt när frukosten var över. Fast det var mest för att jag blev less på att äta mer.

Vi har sprungit genom en nationalpark idag. Djupa, höga skogar har blandats med gröna ängar. Vi har passerat en sovjetisk hemlig bunker och ikväll när vi kom in till Cesis råkade vi på en slottsruin från 1100-talet. Staden Cesis är en positiv överraskning med vindlande gränder och fina hus. En hel del behöver renoveras men är charmiga med sin söndriga patina.

Dagen har mest gått åt till att observera mina egna mentala strategier. Jag var inte bara less på att äta utan även på att springa. Lusten var borta. Strategierna blev:
– Tillåta mig känna: Först gick jag omkring och lät mig själv ha tråkigt. Är det tråkigt så får det vara det.
– Delmål: Det spelar ingen roll att det är tråkigt, jag ska fram ändå. Stäng av hjärnan och tänk inte, spring bara till nästa by. Tänk inte längre än så i varje del av vägen.
– Ge mig själv val: Jag frågade mig själv “vill du packa ned sakerna, dra till nästa stad och åka hem därifrån? Du får ju om du vill.” Den tanken gav frihet. Beslutet blev – Jag vill inte åka hem nu. Jag vill göra klart det här först. Genom att tillåta mig själv att ifrågasätta fick jag välja igen, och valet är enkelt när jag väl tänker efter.
– Vara i nuet: Tanken “det här är enda gången du är här. Du kommer inte tillbaka. Passa på och njut av det du ser” hjälpte mig en del. Det är något unikt vi gör, passa på att njut! På en skala är det här inte tråkigt, det är ett minne för livet.
– Beröm: När vi kom till ett besvärligt parti med mycket lös sand på grusvägen bad Carina mig ta Baby Blue. “För du är starkare än mig” sa hon. Det kändes väldigt bra att min styrka var något som hjälpte och var värdefullt, ibland har jag känt det som att den mest får Carina att känna sig underlägsen i jämförelse. Beröm faller jag pladask för! Får jag det inte av någon annan kan jag ge det till mog själv. det brukar vara min huvudstrategi. Till exempel tänka på att nu har jag sprungit 275 mil drygt och det har gått väldigt bra.
– Musik/mantra. Musik är effektivt uppåttjack. Idag blev den i en stillsam form då jag hörde Peter LeMarcs sång “Det finns inget bättre, än när det vänder” i huvudet under lång tid.

Och så vände det tillslut, så som det alltid gör. Mentalt vände mitt sinne, inte till sprudlande glädje men till en positiv inställning. Det är som vanligt – efter regn kommer solsken. Efter solsken kommer regn. Men när det är solsken behöver jag bara tänka på att det är sol, inte att det en dag kommer regn.

I den fysiska världen vände det också. Ett åskregn vände temperaturen från 40 grader till 19, vattenångan steg ifrån vägen när regnet var över. Skogen doftade.

Vi åt en stilla middag ute på en terass medan solen sänkte sig och färgade en fontän rosa med sitt sken. Medan jag åt efterrätt – mascarpone cheesecake med päron och kiwisås till – tänkte jag på hur lycklig jag är som faktiskt får äta. Hur mycket och vad jag vill, bara jag sett till att köpa det åt mig. Det är ett väldigt privilegierat liv.

3 juni

Humöret är hit och dit. Igår var en underbar dag, idag hade jag ingen löplust alls. Vet inte varför. Jag tror en del hänger samman med att vi närmar oss slutet på löpningen. Ena dagen är jag lycklig över att vi snart är framme, nästa dag känns det som vi har en bra bit kvar ändå.

Dagen var solig, vi tog oss framåt, det är väldigt många riktigt fina blomsterängar längs vägen. Det är kor och hästar på många ställen, inte så mycket odlad mark. Vi har sett massor av storkbon, framförallt i Polen men även Lettland. Idag var första dagen vi fick se ulliga små huvuden sticka upp ur de enorma pinnhögarna.

Precis när vi kom fram till Sigulda råkade vi på ett riktigt fint hotell där vi nu sitter och snart ska njuta av en grillad biff. Det ska bli gott! Vi har ätit kyckling och gris till leda, nu blir det äntligen något annat!

2 juni

Vi ligger i tältet och ser stjärnorna tändas utanför myggnätet. Därute spelar en hel myggsymfoni med minst 30 000 medlemmar. Ingen av oss vill ut och pinka i natt. Fast jag hoppas att Carina behöver det, då kan jag passa på att pumpa mitt liggunderlag under tiden om det behövs. Tihi! Alldeles nyss blev det blodutgutelse i tältet då Carina slog ihjäl en fullpumpad mygga. Det stänkte i taket. Sorry Rune!

Vi har haft en skön dag idag. Följde Jonas Buuds fantastiska lopp på Comrades i morse. Internet gav oss inte mycket hjälp men vi pratade med Rune i telefonen precis då Jonas gick upp på andraplats och fick höra Rune vråla av glädje i telefonen.

Lagom till lunch – vilken råkade inträffa efter drygt tio kilometer i den lilla byn Skriveri – råkade vi på ett café. De sålde mest glass och även sallad. Sallad är inte idealmaten för långlöpning men det var det som fanns. Förvånade fick vi in en fantastisk kreation av blåmögelost, rödbetor, körsbärstomater, grönsallad, toppad med pepparrotsglass och ansjovis! Det var superbt! Den mycket stolta och goa kockan berättade att det var hennes eget recept, sen bjöd hon även på smörmjölkcitronglass och chokladglass med blåmögelost. Vi njöt! Det var ett så fridfullt ställe att vi dröjde oss kvar länge. När vi kom ut stod termometern på 42 grader.

Resten av dagen kände jag mig som i en romantisk Rasmus på luffen film. Vi pratade om vad som hänt mellan oss, rent känslomässigt, under den här resa, vi spånade om framtiden och tittade om vi kunde se några storkungar i storkbona som vi passerade. Kvällen kom med de varma färger som blir då och jag kände mig placerad mitt i den mystiska, oändliga tidpunkt då allt är möjligt, drömmar florerar och allt är rymd. Sen skrattade vi när vi satte upp tältet med höger hand på ryggen den här gången, och fortsatte att skratta ända tills det är dags att sova. Får se om jag får skratta i natt om någon av oss behöver krypa ut ur tältet till de små blodsugarna där ute.

1 juni

Jag vaknade av att ryggen och rumpan låg på marken. Liggunderlaget hade läckt igen, men inte lika mycket som förr. Jag fick sova nästan till morgonen innan det blev obekvämt. Får leta fler hål än det jag lagat.

Vi åt frukost och tog oss sedan 4,3 kilometer till lilla Nereta där en äldre herre hjälpte oss att hitta en restaurang som fanns bakom en dörr. Hade han inte pekat på den hade vi inte sett den. Där gav oss en bastant dam lunch redan klockan tio. Det var enda möjligheten till lagad mat vi hade längs vägen.

Sen var det rakt fram. I nästan fyra mil sprang vi genom skog, skog och åter skog. Vi kunde lika gärna ha befunnit oss på vägen till Arvidsjaur. Det fanns en liten by och där hade folk – kvinnor – gått man ur huse till den lilla affären där en man sålde plantor till trädgårdarna. Det var 10-12 personer, och så fyra-fem rätt berusade män. En slog sig ned vid oss och blev rejält utskälld av en kvinna som inte tyckte han hade något där att göra. Vi åt glass i solskenet och sprang vidare.

I en skogsdunge såg jag en man. Men, han har ju inga kläder! Vad i all världen pysslar han med? Står han och rör vid sig själv mitt bland alla bromsar, mygg och flugor? Det gjorde han, han stod verkligen spritt språngande naken med bara en duk på huvudet i en dunge. Ingen cykel, ingen bil, inga kläder. Vi sprang vidare och efter ytterligare en mil satt en annan man vid en rastplats med byxorna nere i knävecken. Han drog också en handtralla, struntade helt i all vi sprang förbi. Resten av dagen hade skämten en lätt sexuell anstrykning. Vi tyckte de måste fått jackpot – det är inte varje dag två tjejer springer förbi, iklädda endast korta tights och sportbh!

Carina står på vägen som fick namnet trallgatan under dagen.

Carinas fot höll sig i skinnet idag. Det är så konstigt, igår hade hon jätteont och idag fungerade löpningen. Jag hade inte räknat med att vi skulle komma så långt, men vi gjorde hela 58 kilometer och kom fram till Aizkraukle där vi hittade ett hotell i ett industriområde.

Trots fyllon och handtrallande män känns Lettland väldigt vänligt och trevligt. Folk tutar och vinkar närvara springer, de flesta väjer i god tid för oss. När vi försöker prata så bemödar sig de flesta med att försöka förstå och hjälpa, vi får alltid leenden tillbaka. Vi har lärt oss säga “hej” och “tack” och det lockar alltid fram vänlighet hos alla.

31 maj

Jag hade ingen lust att springa imorse. Kände inte alls för det. Inte Carina heller. Så vi gick. I 17 kilometer pratade vi på innan det blev paus vid en liten affär.

Vi hade tankar på att ta oss sex mil till Nereta, 6 kilometer in på andra sidan gränsen i Lettland. Men både morgonen och dagen bjöd oss på rejäla regnskurar då och då – vi hejade på blixtarna och önskade att de skulle bli fler och större – så regnkläderna åkte på och av. De är för varma att springa i om det är varmt ute.

Vi åt kall grillad kyckling, bullar, choklad och gurka i en affär, sen gnetade vi på, ömsom springande, ömsom gående. Det var inte tråkigt, vi hade det bra, jag var bara likgiltig inför det hela. Sen kom det som gav smolk i bägaren – Carina fick ont i senan igen. Inte så att det stoppar henne, men tillräckligt för att göra resan jobbig. För första gången tyckte vi att det var dags att ta fram tråkskon – en handvirkad skon fylld med små lappar från Carinas syster Maria, att öppnas vid behov. “Nästa gång ni tältar ska ni sätta upp tältet med en hand på ryggen” stod det. Vi apskrattade. Klart vi ska!

Sen kom den minsta lilla gränsövergång vi hittills passerat. Med hus på ena sidan gränsen och hus på andra sidan så bor grannarna i två olika länder. Nu är vi Lettland. Jag har aldrig sett så många omålade trähus som i Litauen, eller hus som skulle må bra av lite underhåll. Får se om det är samma i Lettland. Vi har kommit hela 700 meter in i landet innan vi bestämde oss för att tälta. På en grön kulle slog vi upp vårt hem och åt grovt bröd med rödbetssallad och cola till. Vi kommer ha lite dåligt om lagad mat i några dagar nu. Medan vi satt och åt kände jag en stilla glädje bubbla i bröstet. Det är lite tokigt det här och det är precis så jag vill ha det 🙂

30 maj

Idag sprang vi cirka 44 kilometer till Kupiskis. Vi bor på stans enda motell, såg tråkigt ut på utsidan men var desto finare på insidan. Dagen överraskade oss med att vi hittade lunch i en liten källarlokal i lilla byn Viesintos. Den är så liten att jag knappt väntat mig att vi skulle hitta en mataffär där ens. Det gulliga paret som drev stället frågade vad vi höll på med och med tecken, ord och papper och penna fick vi dem att förstå både vad vi gjorde och att vi ville ha kyckling och potatis. Vi överraskades också av en skön liten regnskur i den i övrigt 30-gradiga värmen.

Idag passerade vi 250 mil.

Mentalt börjar löpningen verkligen gå mot sitt slut nu. Vi har sex mil kvar till gränsen mot Lettland och därefter har vi 42 mil kvar till Tallinn (på pappret, normalt blir det längre). Sen är det en plutt på 12 mil i Finland innan paddlingen börjar, som är ett helt kapitel för sig. Jag känner mig lite blasé och det är synd. Jag önskar jag vore lika intensivt, vibrerande levande som i början av vår resa, hungrig på alla intryck. Nu springer jag och tänker en del på vad jag vill göra när jag kommer hem. Och när jag kommer hem kommer jag förmodligen längta tillbaka till det här. Slutsatsen blir att det är bäst att vara just där jag är och njuta av det. Ska skärpa mig från nu!

Någon som vet vad det här är som odlas?

29 maj

Morgonen började med sol och tillsammans sprang vi de 25 kilometrarna till Kavarskas där vi åt lunch. Jag hade fått tipset av Lars Holme, klätterkompis från Aconcagua, att palt även finns i Litauen, under namnet Cepelina. Den lilla restaurangen som gick i tre olika rosa färger serverade oss först en rosa soppa, därefter blev det dags för – Litauisk pitepalt! Det var en oval sak, fylld med en köttblandning, serverad med gräddfil och gräslök. Helt okej! Lars gav mig smeknamnet “Raspeball”, efter en norsk motsvarighet till pitepalt. Nu vet jag – palt är inte bara populärt i Piteå, palt finns överallt! Men det finns bara en Paltén 😉

I vår lilla lunchby fanns en helig källa som vi självklart stannade vid och drack av det goda vattnet. Det var Vidar som hade tipsat oss om det. Smakade vidunderligt!

Efter lunch drog vi åt olika håll. Carina fortsatte rakt fram och jag sprang in på en mindre väg. När jag springer själv har jag med mig lite pengar i en ficka så jag kan köpa dricka och mobilen inknölad i en plastpåse, nedstoppad i sport-bh. Kartorna och navigatorn åker med Carina på Baby Blue. Jag hade skrivit upp två ortnamn jag skulle passera på en papperslapp och när jag kom till första vägkorsningen där inga namn stämde pirrade det lite extra i magen. Jag fortsatte, och kom så småningom till nästa korsning. Jag tyckte det borde vara där jag skulle svänga, men det stod nio kilometer till byn jag kom från och det skulle ha varit tolv. Dessutom stod det att jag skulle komma till en by som började på P och inte på K, som jag hade skrivit upp. Så jag sprang på.

Ibland när jag springer själv grips jag av ett rus, lycklig över att känna kroppens rörelse. Jag känner mig som ett med skogen, fåglarna, allt runt omkring. Så blev det idag. Vinden smekte kroppen och jag sprang och var lycklig. Jag sträckte ut armarna som ett flygplan, sprang och sjöng “Fly on the wings of Love” och bara njöt där på grusvägen, med skogen som enda åhörare.

Tillslut tyckte jag att jag borde ha kommit för långt. Jag SMS:ade Carina som inte hittade senaste ortnamnet jag sett. En enda kvinna i bil passerade mig där ute i skogen. Tack och lov fick jag stopp på henne och hon pekade att jag var på fel väg. Det var bara vända och springa på. Med vägledning av Carina fattade jag tillslut att jag skulle springa mot byn på P. Den som började på K hittade jag aldrig.

Lagom till kvällningen sprang jag in mot Anyksciai efter 56 löpta kilometer där Carina väntade. En förvånad pizzeriaägare fick se mig svepa en liter mjölk innan vi beställde in pizza och ännu mer att dricka. Sen fyllde vi på med yoghurt och vindruvor från affären.

Väl “hemma” försökte jag limma ihop en spork som spruckit. Lättare sagt än gjort.
Jag mår kanon, ligger i sängen och njuter efter dagens tur som blev riktigt rolig! Jag tycker det är kul när det blir lite tokigt, då lever jag! Gärna mer av den varan 🙂

28 maj

Idag sprang vi åt varsitt håll. Fast inte för så länge.

Efter att ha torkat tält, fuktiga liggunderlag mm på en solig grusväg så tog vi oss 250 meter innan dagens första paus. Det var för att äta frukost på macken vi tältat bredvid. De förvånade oss med att ha varma mackor, juice, kaffe, varm korv, müslibars och två platser där vi kunde sitta och äta allt. Sen var vi in på toaletten och tvättade oss. Efter några kilometers löpning kom ett matställe. Efter ytterligare 800 meter kom ett till. Jag tänker inte missa chansen till mat, så efter drygt sex kilometer gjorde vi vårt andra depåstopp. I en liten barack hade ägarna lyckats få in affär, servering och ett litet personalrum. Utomhus grillade de kött och vi lassade in kött, ris, tomater och gurka. På serveringen råkade vi på norske Vidar som flyttat till Litauen och arbetade med travhästar. Jättekul att kunna fråga om allt möjligt!

I svensk sommartemperatur sprang vi vidare. Det är lätt att tro att vi är i Sverige – bilarna har tre bokstäver och tre siffror på nummerplåtarna, Statoil, SEB och Swedbank finns överallt och i dikeskanterna blommar blåklint, prästkrage, lupiner och smörblommor. Landskapet är flackt böljande jordbruksmark med lite inslag av björk, tall, gran och lövskog som jag inte vet vad de heter men känner igen.

Efter 15 kilometers puttande av Baby Blue lämnade jag över honom till Carina, som fortsatte rakt fram. Jag sprang på lite mindre vägar i ett S för att få några kilometer extra. Det var skönt att springa ensam ett slag, tankarna vandrar iväg på ett annat sätt då. Efter 24 kilometer till återförenades vi på hotellet i Ukmerge, där vi sen blockerade hela rummet med våra prylar för att se till att de verkligen är torra.

Vi har båda sett att våra kroppar förändras en del under den här resan. Båda har tappat cirka tre kilo var och jag kan se att låren och rumpan blivit tunnare. Det är mindre fluff och mer muskler. När vi går uppför trappor suger det i benen, mjölksyran kommer direkt. Kanske fixar våra kroppar inte annat är långsam och lugn löpning? Jag funderar på vad som händer med kroppen när äventyret är över. Kommer vi rasa ihop då? Eller vara rena muskeldunder? Tids nog får vi se.

27 maj

Vi planerade om vår löpning i Litauen och gick lite längre österut än tänkt för att få kortare avstånd mellan städerna och därmed få mer lagad mat och kortare dagar. För att planeringen skulle gå ihop sig gjorde vi en lång dag till Kaunas igår.

Dagens etapp Kaunas – Jonava var tänkt att bli 32 kilometer om vi sprang stora vägen. Carina hittade en liten mindre väg som blev lite längre men gick längs floden Neris. Självklart tog vi den, porlande vatten lät trevligare än lastbilsvinddrag. Löpningen blev väldigt fin, solen sken och det var lite fuktigt kvavt, det låg åska i luften.

Vi hade hört att det skulle finnas hotell eller Guest houses i alla städer vi tänkte komma till. Framme i Jonava ledde en kvinna oss till ett ställe där vi kunde hyra en lägenhet för 350 kr, utan middag och frukost. Vi skulle kunna äta frukost på restaurangen bredvid från halv elva. Det tyckte vi var lite sent så vi åt middag, sen gav vi oss ut tre kilometer från stan där det skulle finnas ett bättre hotell. Vi vandrade på bland industriområden där det växte björkar genom de nedlagda fabrikernas fönster. Hundar bevakade det som inte tycktes värt att bevaka. Naturligtvis var det fina hotellet stängt.

Medan stilla regn föll och fuktig varm luft smekte kinden letade vi tältplats. Efter totalt 50 kilometer för dagen slog vi läger på kanten av en åker med en väsande kemifabrik, lastbilar som dundrar förbi och en mack som närmsta granne. Och ingen frukost. Den får vi köpa på macken i morgon.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men… Den ljumma, fuktiga sommarnattsvinden som smekte min kind förde mig tillbaka till då jag och min syster tog på oss nattlinnena, sprang ut till uthuset hemma hos mamma och pappa, där vi bäddat för oss om somrarna. Där låg vi och läste och pratade tills vi somnade. Allt var spänning, allt var lek och sommaren oändlig. Det är dagar jag minns med värme och lycka..

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång.
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr,
Oändligt är vårt stora äventyr.

I rörelse av Karin Boye

26 maj

Igår kom vi till Marijanpole. Dränkta av regnet och kalla klev vi in på ett kombinerat hotell och restaurang. Kvinnan i receptionen bad oss ta in både Bianca och Baby Blue medan vi åt, samtidigt som hon kollade ev hotell på vägen åt oss. När vi bestämde oss för att stanna och checkade in gav hon oss två presentkort på femton minuters massage. I morse frågade vi henne ytterligare en sak
– Would you like to have a bike?
– Is this for real?
Sen visade vi henne Bianca och alla skruvar som behöver skruvas in, hon blev så glad att hon kramade om Carina.

Sen sprang vi. Utan något i händerna, var femte kilometer. Precis som det var tänkt från början. Det kändes lite underligt först, sen var det bara skönt. Och vi är säkra på att Bianca fått ett bra hem. Carina var lite nervös över att släppa livlinan. Jag är helt bombsäker på att Carina klarar resten nu, jag tyckte det var lite komiskt att se våndan. Som absolut inte ska förringas, det är en rädsla och behöver tas om hand. Men så sprang vi 58 kilometer problemfritt och lätt till Kaunas idag. Nu finns bevis för att det fungerar att springa, även utan en livlina.

Kaunas överraskade oss med en stor flod med fina strandpromenader, utomhuskonsert med grillning bredvid och en gammal stadskärna med gågator, trevåningsstenhus och massor med uteserveringar. Riktigt fint! Många hus skulle må bra av en renovering, men ändå är det fint här. Prisnivån i Litauen är lite högre än i Polen, om än vi läst att det är stora inkomstklyftor i landet och att befolkningen minskade med 20 % efter att landet blev fritt då Sovjetunionen föll. De hade även en stor ekonomisk kris omkring 2009. Språket är helt annorlunda, det är bara Litauen och Lettland som har språk som är närbesläktade. Vissa ord går att förstå men de flesta är obegripliga. När vi försöker prata engelska med folk blir reaktionen ofta att de skrattar förläget.

Jag har naturligtvis tänkt lite vidare från igår. För att träna fysiskt så utsätter jag mig för belastning som bryter ned mig och sedan i återhämtningen, vilan, växer jag till. Det jag saknat en tid är just utmaningen att pressa mig själv, att ha det jobbigt. Jag väntade mig mer fysisk utmaning av det här äventyret. Att inte få det gjorde mig frustrerad, jag ville pusha, men visste inte hur jag skulle få till det. Det är skönt att vila, när det jobbiga är över. Det är en naturlig rytm. Vi är bundna till varandra i den här resan, och det måste vara den minsta begränsande faktorn som styr. Accepterar jag inte det så ska jag vara individualist och inte göra saker ihop. Nu har vi bestämt att göra detta tillsammans och då är det båda fram till kajen vid Stadshuset, nöjda, glada och stolta som gäller. Men det jag skulle komma till är att det vi gjorde igår (och under den här resan totalt), det var att utsätta våran relation för belastning, och i och med det så växte vi båda, när vi väl rett ut det som var jobbigt. Jag tänker på coachkursen jag gick där teorin var att utveckling fysiskt, psykiskt, i relationer och i fråga om meningen med livet kommer av att periodisera belastning och återhämtning av alla de faktorerna. Jag har ofta funderat hur man belastar en relation. Nu vet jag! Det är bara att ge sig ut och springa, äta dåligt, sova dåligt, bli lite lerig, skitig och trött så kommer det! Det jag lärt mig under den här resan är att det är ingen idé att försöka reda upp det som uppstått i nedbrytning. Det behöver vänta till jag är i återhämtning, annars blir det bara som att kasta pannkakor i ansiktet på varandra. Hur jag belastar meningen med livet har jag också kommit på – umgås med mina två vänner som insjuknade i cancer var otroligt livgivande. Cancer är absolut inget jag önskar någon, men faktumet att det gjorde livet kristallklart krasst faststår. Köra en guidad meditation med temat “min egen död” fungerar alldeles utmärkt och går dessutom att styra själv. Hur jag belastar psyket vet jag inte riktigt än. Mental belastning förstår jag, men psykisk? Tips mottages tacksamt!

För mig är det viktigt att växa. Ändå drar jag mig för att belasta till exempel relationer. Frågan är vad som händer om jag inte gör det? Blir det som att träna på exakt samma nivå hela tiden? Ur det kommer ingen utveckling, det blir bara tråkigt. Är det därför relationer stagnerar? För att vara rädd om en relation ska jag kanske belasta den då och då? För mig handlar vänskap – och även kärlek – om just viljan att vara tillsammans. Finns viljan, då löser man de konflikter som uppstår, och växer samman av det. Igår löste vi något som kändes jobbigt. Det gjorde vi för att vi vill vara vänner, därför var det värt mödan, och idag är vi vänner i än högre grad tack vare det.
25 maj

En resa på jorden blir oundvikligen en resa inåt också. Jag är inte van att ha en människa så nära inpå mig under så lång tid och under tidvis svettiga, hungriga, sömnlösa, slitiga och skitiga förhållanden. Jag får upptäcka saker med mig själv i hur jag fungerar – både de jag gillar och de jag inte gillar. Jag gillar att jag ibland blir starkare när Carina är trött. Jag ogillar att jag ibland beter mig som en barnrumpa som måste ha rätt, även om jag vet att jag har fel eller att vi bara ser saker olika, när jag är trött och sliten.

Sen har vi aspekten att jag varit fysiskt starkare och att Carina fått slita mer. Det är något som jag tycker är svårt. Jag gillar inte att känna mig “förmer”. Jag gissar att det triggar rädslor om att få vara med hos mig. Samtidigt finns längtan att visa den styrka jag har, att få skina. De sista tre dagarna har varit lugna för min del, jag har längtat efter att få springa mer, längre, fortare. Men jag vet att vi behöver hålla den takt och distans som fungerar för oss båda. Det har blivit en ren fysisk frustration i mina ben, jag vill verkligen, längtar brinnande, efter att få använda dem.

Det blev något vi pratade om idag. Jag tyckte det var svårt att ta upp det, varför tvåla in något som vi båda redan vet i ansiktet? Vad skulle det tjäna till?
Samtidigt fanns frustrationen där och jag vet att om jag luftar något så brukar det försvinna. Det brukar vara det enda som behövs.

Och det gick bra. Jag tycker att vi fungerat fantastiskt bra ihop under den här resan. Att det blir meningsskiljaktigheter och kanske till och med konflikter, det tycker jag vi får vänta oss. De har varit mycket färre än jag väntade mig. Och vi har rett ut dem, blivit visare, och än bättre vänner längs vägen. Känner varandra på ett djupare sätt. Och mig själv också. Ibland slår jag volter kring mig själv i förvåning över vad jag upptäcker. Som sagt, det är både sådant jag tycker om och inte tycker om. Om jag ska balansera mellan att inte vara starkare än någon annan och samtidigt inte svagare, då får jag slingra mig fram på en väldigt smal och krokig bro. Dags att acceptera mig själv som jag är och låta mig vara sådan, bara gå på upptäcktsfärd i mig själv. Det är en spännande resa!

Löpning? Javisst, ja, det är det vi pysslar med! Vi tog oss till Marijanpole idag, sen stannade vi pga regnet och tar en längre sträcka i morgon då prognosen är bättre! Och Carina kom på att om det finns möjlighet längs vägen så kan jag ta en liten längre väg. Så de där brinnande benen får springa på om de känner för det.

24 maj

Idag har vi passerat gränsen till Litauen utan att knappt märka det. Det var lite större byggnader och långtradare som blev vägda, men ingen som kollade oss på något sätt. Det är rimligt då vi går från EU-land till EU-land, men det har vi även gjort tidigare och fått visa pass och blivit kollad av tullen.

Intrycken av Litauen är inte så stora än. Det är gröna böljande landskap med lite skog här och där. Möjligen verkar det lite fattigare än Polen, det är för tidigt att säga än.

Efter 45 lugna kilometer kom vi till den lilla staden Kalvarija. Hade hört att det skulle finnas ett hotell här men det blev bättre upp – ett Bed and Breakfast liknande ställe där kvinnan som bor här ställde sig och stekte stora korvskivor och ägg åt oss till middag och även gav oss yoghurt, mjölk, bröd och bullar. Gott! Under några dagar har vi nu fått bo bra, äta bra, vädret har varit milt och sträckorna har inte varit så långa. Det har gett skön vila. Hålet i magen har försvunnit och jag kan känna att jag blir mätt när jag äter. Det är jätteskönt! Det är en plåga att behöva äta så mycket som jag gör och en befrielse att slippa.

Vi har lärt oss vårt första ord i det litauiska språket – “Aacho” (ungefär som atjo fast med längre a och knappt hörbart t). Det betyder “Tack”.
23 maj

Nu är det dags att säga farväl till Polen, i morgon har vi 27 kilometers löpning kvar från Suwalki till gränsen, sen väntar Litauen.

Jag känner ett visst vemod. Det känns som det är så lite kvar av vårt äventyr. Det är en förmån att få leva så här som vi gör, fria var dag. Fast på sitt sätt är det som att jobba – jag har valt det själv och det är något jag behöver göra varje dag. Jag kan säga nej, men då kommer jag inte dit jag vill. Nåja, det är skillnad motför mitt vanliga jobb. Kontraster förnöjer!

Nåja, jag gillar livet på luffen. Och visst längtar jag att komma hem igen. De allra flesta människor som betyder något för mig finns ju hemma och det har varit en lång separation hittills. Jag vill hem, vill få vara med alla jag tycker om. Vilken tur att jag får längta! Just då förstår jag vad människor betyder för mig. Det är inte lika lätt om man nöter på varandra varje dag.

Idag fick vi lugn löpning i ett molnigt och svalt Polen. Vi hade bara 16 grader. Vi hade tur och fick en varm pizza till lunch. Det märks sån skillnad när det är svalt, kläderna blir knappt svettiga och idag har jag bara druckit en dryg liter på 39 kilometers löpning.

Bianca följer med någon dag till, snart är det dags att ta farväl av henne också. Tack vare henne har vi kunnat fortsätta tillsammans, trots skadeproblem. Det är lite vemod i att lämna henne också, om än det i grund och botten är bra. Det betyder att Carina springer för fullt. Jag undrar hur det kommer kännas att springa utan något i händerna? Sist det hände var 21 april.

I morgon väntar Litauen. Nytt språk, ny valuta, nya kartor att vänja sig vid. Byte av land är utmärkta delmål och ger omväxling till resan!

22 maj

Vägar leder inte alltid rätt. Inte ens om de finns på kartan.

Vi skulle ha en kort sträcka idag, omkring 38 kilometer, om vi sprang längs stora vägen. Mindre vägar är mysigare vägar, så vi valde några mindre istället. Det skulle bli lite längre men det gjorde inget. Glada sprang vi bland kvittrande fåglar och asfalt blev kullersten som blev sand som blev traktorspår i gräs. Hjärtat gladdes. Ända till vi kom till en bred å. Utan bro. Det var bara att vända om igen, ta storvägen ett litet slag, och sen springa in på småvägar igen. Vi råkade springa 47 kilometer idag. Så kan det gå!

Carina och Inga är lika glada när de får springa

Polen känns väldigt likt Sverige. Idag sprang vi genom hög tallskog som lika gärna kunnat vara hemma i Piteå. På andra ställen är det ek blandat med björkar, gran och tall. Det enda som inte passar in är fält som jag tror är majsodlingar. Har inte för mig att jag sett sånt i Sverige.

Nu har vi börjat planera hemkomsten. Om än det nästan är två månader kvar så känns det som att det är snart. Vi ska bara springa 85 mil till, paddla i nästan tre veckor och vips så är vi hemma! Vi har fått tillstånd att gå i land vid Stadshuset nu så lördag den 13e juli kl 12.00 är du välkommen – möt oss när vi kommer hem igen!
Solbrända, håriga och ett fantastiskt äventyr rikare!

Det går att ta paus nästan var som helst. Gärna på en myggfri, solvarm, asfaltsväg

21 maj

54 kilometer idag och det var lätt som en plätt! Vilken skillnad det blir då vi ätit, sovit och temperaturen dessutom är 22 grader istället för 38. Dessutom hade vi lätt löpning, bara rakt fram på en relativt stor väg, kantade med liljekonvaljer och smultronblom, med bra asfalt. Det var lite stökigt med många långtradare ibland, men inte farligt.

Vi fick dessutom lunch! Och glass! Fördelen med större vägar är den större sannolikheten att råka på oväntade matställen. Vi hade med oss egen lunc idag för vi trodde inte det skulle finnas någon, men när vi hittade en restaurang blev det självklart mat.

Mentalt känns det som att det är nedräkning nu. Jag vet att det är nästan 100 mil kvar, – och så paddlingen så klart – ändå känns det som en plutt. Jag vill inte tänka så, 100 mil är fortfarande en bit och det kan naturligtvis gå snett. Men, jag vill gärna behålla glädjen över att det känns kort och samtidigt ha en realistisk uppfattning om det som är kvar. Och det känns det som att jag har.

Har lagt in en bild på hur det är att springa med Bianca. Ett stadigt tag med högerhanden i mitten på styrstången fungerar fint, eller att hålla i vänster handtag med vänster hand. Det fungerar faktiskt även att springa med både Baby Blue och Bianca! Fast inte så länge…

20 maj

Idag tog vi en vilodag. Huvudorsaken är att vi har 49 kilometer till nästa ställe där vi kan hitta boende, och tanken på 49 kilometer dagen efter vi gjorde 66 tilltalade inte. Om vi sprungit en del av de 49 skulle vi förmodligen få tälta och jag behöver laga mitt liggunderlag först. Vi kom så sent igår och ge oss av direkt kändes stressigt. Dessutom, när vi tänkte efter insåg vi att jag sprungit 110 mil sedan senaste vilodagen, Carina har ökat sina sträckor fyra dagar i rad. Med andra ord tyckte vi att våra kära, fantastiska kroppar skulle få vila. Vi passade på att tvätta ullunderställen och en massa andra kläder som behöver tid på sig att torka, vi har artiklar att skriva.
Vi rensade ut de sista myrorna, lera, kvistar och annat skräp som följt med Baby Blue, rengjorde skorna som badade i träsket igår och – gick på massage! Jag fick nästan tårar i ögonen när hon masserade mina underbara fötter, det var sååååååå skönt att någon annan rörde vid dem! Massagen var med varm olja, det sa slurp när kroppen sög åt sig. Vi är törstiga på många sätt.

En vilodag känns bra. Nu när vi lagt om vägen så den blir lite kortare och vi dessutom oftast sprungit längre än vad som behövs, så har vi gott om tid. Vi har femton mil kvar i Polen, 70 i de baltiska staterna och tio i Finland. Vi kommer springa till Tenala där mina vänner Erika och Jonas har en stuga istället för till Åbo. Känns perfekt att få komma till dem och börja paddlingen därifrån! Det innebär totalt 95 mils löpning kvar. Lägger jag på tio procents felmarginal får jag 105 och delar jag på 28 dagar kvar får jag 38 kilometer per dag. En baggis! Då har jag dessutom räknat med en turistdag vardera i Tallinn och Helsingfors. Det ser bra ut, med andra ord!

Mina fötter känns trötta ibland, när jag tittade såg jag att skosulorna börjar bli rätt nötta. Andra saker är nötta också. Jag tänker på vilken skön värld vi skapat hemma, där vi kan leva i hus med det klimat vi vill ha och ska vi åka någonstans har vi uppfunnit en liten låda vi kan åka med där vi tar med oss det önskade klimatet. Människan är en fascinerande uppfinningsrik varelse.

19 maj

Pyyyys. Suck. Det tar ungefär en timme innan min rumpa ligger på marken. Kort därefter följer skulderbladen och sen hela ryggen. Ligga på sidan innebär skav på höftbenen. Mitt liggunderlag har gått sönder. Jag pumpar det en gång till så jag ska hinna somna innan all luft går ut, men den insomningsmetodiken fungerar inte. Små små myror har invaderat tältet. De bits inte, men när tre -fyra stycken killar omkring på mig så blir det än svårare att somna. Min natt blev inte så utvilande.

Vi vaknar tidigt, solen lyser på tältet. Lagom till vi äter frukost kommer de som gör i ordning kyrkan för dagens mässa. Vi hinner lagom pipa iväg innan allt folk kommer.

Vi ger oss ut på småvägar igen. De är så små att de tillslut utgörs av att en enda fyrhjuling har kört och böjt gräset. Någon annan “väg” kan vi inte se fastän paddan säger att det ska finnas en där. Vi kommer vilse i skogen. Fattar inte vart vi ska. Sen hamnar vi i lera och träskmarker. Det är på sitt sätt skoj att köra Baby Blue i den dyngan, jag gillar att ta sats, känna hornen växa i pannan och sen med leran sprutande under hjulen ta mig igenom. Det blir lera på baby Blue, mina ben och den allra högsta fläcken sitter på min sport – bh. Kul, ja, men också stressande när vi ska ta oss 60 kilometer idag, det är 30 grader varmt i skuggan och 36 i solen, jag sov dåligt och vi inte kommer hitta någon mat längs vägen. Det tar oss två och en halv timme att göra första milen.

Sen blir det bättre. De polska vägarna för oss från by till by, med åkrar och små snuttar av skog emellan. Lunchen blir yoghurt och müsli i en busskur, den här gången för att skydda för solen.

Solen går ned medan vi tar oss de sista kilometrarna in till Bialystok. Carina har, ta i trä, sprungit de tre senaste hela dagarna. Idag springer hon femtio kilometer, därefter blir det gång i kanske fem till åtta kilometer till. totala sträckan idag blir 66, Carina cyklar några få kilometer i slutet bara för att spara på sig. Båda tycker hon gjort en full dag och det vore bara dumt att stressa med att lägga på för mycket. Jag vågar knappt tro på att hon kan springa än, men de här fyra sista dagarna har gått riktigt, riktigt bra. Hoppas verkligen det fortsätter så!

Trötta och hungriga hittar vi ett fint hotell där vi tvättar – jösses vad smutsigt vattnet blir – äter, äter och äter. Mitt liggunderlag ska jag laga någon dag, men nu ska jag sova! Sömn är så skönt!

18 maj

Vi åt frukost tillsammans med familjen och de gav oss äpplen, kakor och svartvinbärsjuice som de gjort själva att ha med oss på löpningen. Jag var lite modstulen när vi sa hej då, tyckte vi hade haft det så bra hos dem och jag gissar att sannolikheten att vi ses är liten.

Vi sprang till en liten större stad där vi åt en rejäl lunch och beställde in mjölk, två stycken iste, vatten, en mojito utan alkohol och så kaffe. Båda var törstiga, vi var riktiga svampar. Efter lunchen blev det löpning på småvägar. Jag blev saligt Marl Levengood lycklig. Det var så fridfullt och vackert, hela jag blir skön då.

När kvällen närmade sig kom vi på en liten, liten väg som i två kilometer var lagd med kullersten. Detta sammanföll med att myggorna bestämt sig för att lördagskvällens middag hette Carina och Kristina. Vi fick köra rally med Baby Blue och kullersten är det sämsta underlag vi någonsin kört på. Sen blev det slät asfalt och tack vare det har vi fortfarande kvar blod i våra kroppar.

Väl framme i Bocki där vi hoppats på logi så fick vi tipset i mataffärer att sova i kyrkan. De sa att det var helt ok om den var öppen. Vi gick dit men knackade förgäves. Gården utanför lockade. Om det var ok att sova i kyrkan så hoppades vi att det skulle vara ok att sova utanför kyrkan. Det är en utmärkt tältplats; vi har murar runt omkring oss, ingen tror vi är här och det finns en vattenkran på gården där vi tvättat oss hjälpligt. I skydd av Guds hus värdet dessutom relativt myggfritt. Det var befriande skönt att lugnt kunna breda ut liggunderlagen i tältet istället för att hysteriskt lägga allt i en hög utanför först sedan slänga in allt så snabbt som möjligt för att undvika att få in mygg. Vi åt till och med middag utanför tältet – smörgåsar med något som liknade mimosasallad och skinka på.

I morgon är söndag. Vi tänker stiga upp tidigt för att kyrkobesökarna ska slippa se oss när de kommer.

17 maj

Polsk gästfrihet. Det är något utöver det vanliga!

Idag sprang vi småvägar igen. Björk, tall, ek, lönn och gran svävar ovanför huvudet och vägarna är riktigt bra fastän de är de minsta på kartan. Ibland består de av sandvägar, men de är utmärkta att springa på de med. I byarna finns affärer så mat får vi, om än inte lagad sådan. Vid de stora vägarna finns gott om restauranger, men det är definitivt värt en sämre kosthållning att få njuta av de små vägarna.

Vi satt och åt yoghurt och annat smått och gott till lunch i en mindre by när några män pratade med oss. De blev grymt imponerade av vad vi gjorde. Vi pratade så gott vi kunde, sen var det dags att springa igen. I en by några kilometer senare kommer en av männen i sin bil. Han plockar fram plåtlådor med varm potatis, frikadeller i sås och varmt te som han bjuder oss på. Vi blir rörda av hans omtanke. Han måste ha tänkt “de där tjejerna behöver mat” och dessutom bestämt sig för att göra något åt det.

När kvällen närmar sig är vi nära att nå 2000 kilometer. Under dagen har vi snickrat ihop en liten sång, det är ju Eurovision i morgon, sänt från Sverige. Vi gör vår inspelning vid en svartvinbärsodling. En man och hans fru kommer och pratar med oss, vi förstår inte riktigt vad de säger. Bräcklig tyska blandas med polska och ett och annat ord på engelska. Snart kommer sonen körande. Vi springer bakom bilen som leder oss till deras hem där vi få bönsoppa, pannkakor med äpplen i, hemlagat vin och smörgåsar. Långa kvällen ut pratar vi om dotterns examen, ekologisk odling, en V2 raket som slog ned här 1944 mm. Det blir sent, de är så trevliga. Nu är det dags för mig att krypa ned i famIljens bäddsoffa. Carina och jag har fått varsitt rum.

Polen värmer hjärtat på många sätt.
200 mils sången

16 maj

Vi vaknade av att telefonen burrade. Vad sjutton? I andra änden hörde vi Peter från radion som önskade god morgon. Snabbt harklade vi oss och pratade. Vi var i radio.
Vi hade missat att Polen och Sverige inte har någon tidsskillnad. I alla tidigare länder har vi varit en timme före. När vi passerade gränsen till Polen – för sex dagar sen – märkte vi inget och det har vi inte gjort förrän idag. Det är skönt att leva ett liv där klockan sakna betydelse. Jag kommer inte ihåg vad jag sa under intervjun.

Efter en tvätt av överkroppen inne på toaletten på en mack och tvätt av fötter och ben i vattenslangen ute så bar det av på de polska småvägarna. Jag måste säga att jag är imponerade, det finns så många jättefina småvägar att springa på. Vi rörde oss i maklig takt, middagen igår var ingen höjdare och dagens lunch blev mackor och yoghurt. Dagens sträcka blev 48 km och med gårdagens 53 så har vi gjort över tio mil på nötter, youghurt, mackor , bananer, glass och choklad. Fantastiskt att kroppen fungerar på det!

På väg in mot Miedzyrzec podlaski mötte vi ett gäng cyklister som log stort när de såg oss, gjorde en u- sväng och glatt skakade hand.
– We are running from Istanbul to Sweden
– Yes, we know
Vi tappade hakan. Det visade sig att några i gänget även sprang marathon och de var kompisar med Chris som vi stött på några dagar tidigare. Ryktet om oss har spridit sig!

Jag har fått mitt första skavsår. Från sömmen i shortsen. Stackars Carina fick det tveksamma nöjet att fästa leukoplast där.
15 maj

Vår sämsta tältplats hittills. Det verkligen kryllar av mygg – och inte bara det utan även sniglar och till och med en daggmask kröp upp på min sko. Tältet är redan plaskblött under och vi har lagt regnkläder och plastpåsar under liggunderlaget för att skydda dem. Dessutom strejkade köket så middagen blev nötter, kall skinka, bananer, apelsiner, plommon, choklad och vatten.

Med andra ord – en perfekt start till vår radiointervju i morgon! Grodorna utanför tältduken kommer höras över hela Sverige!

Sen har vi 47 km med lite halvtaskiga matchanser. Nåja, jag tyckte att det skulle vara kul att få den här resan lite mer utmanande och ofta får landet man ber om.

Idag hade vi rullande rolig löpning då vi var ute på en liten sandväg med massor gropar i som var riktigt roliga att forcera med en terränggående Baby Blue. Kände mig som en cowboy i rodeo. Vi har hittat ut på småvägar nu och just nu tycks hela Polen utgöras av en finmaskigt nätverk av små vägar, utmärkta att springa på. Hur det blir med mat får vi se. Tidigare har vi sprungit på större vägar och haft gott om det. Men, den lantliga charmen lockade oss. Fast inte myggen och det strejkande köket.

Nåja, nu är det dags att sova så får jag se om liggunderlaget överhuvudtaget går att få torrt i morgon. Några bilder på bloggen blir det inte. Adaptern till kameran ligger ute i vagnen och jag tänker INTE gå ut ur tältet.

14 maj

Idag har vi passerat humle-, vinbärs-, raps- och fruktträdsodlingar. Landskapet böljar som vanligt svagt, men mycket är annorlunda nu. Vi kan betala med kontokort. Utanför husen är välplanerade trädgårdar fyllda med blommor och prydnadsväxter. Människor klipper gräs med gräsklippare och trimmer. På bänkarna i städerna sitter folk med datorer och på cafeerna fnittrar ungdomar. Det känns väldigt avlägset Turkiets stenhus – alltså riktig sten, plockad från marken och sen staplad ihop till en husvägg – och Rumäniens trädgårdar, uppodlade med mat till sista kvadratcentimeter.

När vi närmade oss Lublin spred sig en obehagskänska i kroppen. Något kändes fel. Vi var vid Konzentrationslager Lublin. Precis vid staden låg det, och det gjorde det även på den tiden, 1941-44. Människorna i staden kunde titta ut på det, förmodligen visste de mycket väl vad som försiggick. 78 000 människor miste livet där, antingen av Zyklon B eller genom arkebusering. Majdanek, som det också kallas, är det mest välbevarade förintelselägret. Den ryska röda armen var så snabb i sin framryckning att bevisen hann inte förstöras innan de kom dit.

Vi har passerat andra läger längs vår väg också. På väg in i Polen passerade vi Belzec. Vi såg ett stort stenfält och jag förstod att något var fel. Ikväll när jag surfade såg jag att över 430 000 judar miste livet där, Polacker och romer oräknade.

Jag har så svårt att förstå. Hur kan någon tycka sig ha rätt att bestämma över en annan människa? Eller att göra den illa? Det går inte in i mitt huvud.

Något i misstämning nådde vi Lublins gamla stadskärna och fascinerades – än en gång – över en färgrik, charmig gammal stad. Många av husen har renoverats och är fulla med målningar i både klara och mer dova färger. Husen litar inåt, gränderna vindlar sig fram. Andra står på tur att renoveras. Det kryllade av uteserveringar och vi njöt av staden. För att ytterligare bättra på humöret la jag mig och lyssnade på vacker musik när vi kom till hotellet. Det finns så mycket vackert i världen. Jag säger som en överlevande från förintelsen jag har på youtubeklipp – “Beauty. I see beauty everywhere. I know about the bad things but I look at the good things” En trevlig livsfilosofi!

Ikväll har vi lagt om vår planerade löpväg lite. Den låg i en båge, in mot Warszawa. Men vi såg att vi skulle kunna ta en rakare väg, närmare Vitryssland. Så den tar vi istället. Kan vi kapa några mil så är det bra, vi har ju en tendens att springa längre än planerat i alla fall.

13 maj

Idag bor vi på en mack. Tänk, så praktiskt Polen är! Fanns det boende och mat vi varje mack så vore jag salig. Polen har visat sig väldigt bekvämt hittills – det finns gott om hotell och restauranger! Ett paradis för en hungrig löpare!

Löpare har vi även mött idag. En bil med flaggor genom alla rutor kom körande mot oss på vägrenen. En man hoppade ut och pratade ivrigt medan en annan filmade. De var på väg mot Zamosc för att göra reklam för det första officiella maratonloppet i Lublin. En stund senare stannade en annan kille och undrade vad vi gjorde. Han var också marathonlöpare och skulle springa i Lublin. Det är första gången vi träffat människor som verkligen pysslar med löpning på det sättet.

Det blev en del samtal idag. När jag tyckte det var tungt igår kände Carina att hon måste vara stark. Vilket är positivt, i min mening. För mig känns det som att nu kommer Bianca vara med hela vägen tills vi börjar paddla, och nu känns det helt ok. Det är det jag räknar med och skulle något annat hända så är det bonus. Sen pratade vi om hur det känns att vara den som går sönder och hur det känns att vara den som är stark. Även att vara stark har sina sidor. Jag kan ärligt känna ibland att det vore bra om jag också gick sönder, då gör vi det här på mer lika villkor, samtidigt som jag känner mig lyckligt lottad som faktiskt håller så bra hittills. Och jag hoppas att det fortsätter så. För visst är det roligast och enklast om jag fungerar. Och så vore det fantastiskt om Carina får springa fullt igen.

Samtidigt, att göra en sådan här resa med alla de problem hon har fått möta, och att ändå fortsätta, behålla humöret, se lösningar i allt, det är något som jag tycker är väldigt stort. Det är på ett sätt större än att bara springa rakt igenom. Vi har båda våra resor och båda visar på styrka på olika sätt.

Idag hörde vi underbara 17 grader och molnigt! Det var så skönt att springa! Vi hade fått tips om ett hotell 45 kilometer ifrån start och eftersom vi trodde att vi hade boende och mat fixat så kändes dagen väldigt behaglig. Vi körde fem – fem, dvs Carina sprang fem, sen cyklade hon fem, och det gick riktigt bra. Hon hade ingen känning. Det verkar vara när hon kommer upp mot 13-15 km i sträck som senan känns. Hotellet vi siktade på var stängt. Vi fortsatte längs vägen och råkade på den här macken efter 52 kilometer. Vi gjorde high five och tjejen i receptionen skrattade åt oss.

Apropå sträckor så gjorde vi 40 mil i Ukraina, vi hade trott att det skulle vara 36. I Rumänien blev det 72 mil, vi hade räknat med 62. I Bulgarien fick vi en mil extra och i Turkiet 3. Igår när jag räknade på kvarvarande sträcka la jag därför till 10% på den planerade sträckan, det kändes mer realistiskt. Därav ökade den sträcka vi behöver göra per dag från 38 till 41.

Idag känner jag mig lugn. Vi har kapacitet och vi springer på och vi kommer allra troligast vara framme i god tid. Tills dess ska vi njuta av vägen!

12 maj

I alla länder, utom Ukraina, har vi ett flertal gånger blivit stoppad av polisen. De har alltid bara varit trevligt nyfikna på vad vi håller på med, inte mer. Idag stoppades vi av tre polska män i polisuniform. De stod vid en busshållplats, vevade med ölburkar och ville prata med oss. De var pruttfulla.

Lite senare köpte vi glass och dricka på en bensinmack och letade efter någonstans att sitta. Vid det ena bordet stank det verkligen sprit från de tre männen som satt där. Från det andra bordet hörde vi skrålsång. Vi satte oss på en tom busshållplats istället. Är det bara för att det är helg som folk är fulla eller kommer det fortsätta så här?

Dagen blev svalare än tidigare, bara 32 grader som mest och mot eftermiddagen kom moln och blåst. Det ska bli svalare några dagar nu. Vi närmade oss Zamosc när Carina sa “Det är den där senan igen”. Molnen la sig även inne hos mig. Jag vet ju att det varit hit och dit med små känningar de dagar Carina sprungit nu, men nu var det smärta.

Inte bra alls. Jag hade sett fram emot att få springa bredvid varandra som i början, och att få springa utan något i händerna. Blir det 130 mils löpning till nu, antingen med Baby Blue eller Bianca?

Vi kom in i staden och tack och lov lystes våra sinnen upp av en ringmur kring den gamla staden som bestod av charmiga två och trevåningshus i vackra färger, rikt utsmyckade. Det lyfte humöret en aning. Vi hittade ett hotell precis vid ett stort torg, fullt med uteserveringar. Inne på rummet räknade jag på hur många kilometer vi behöver snitta per dag för att ta oss hem i tid och fick det till att vi behöver ligga på ca 41 kilometer. Det mörkade sinnet ytterligare. Ingen av oss får bli sjuk, vi har knappt råd med vilodagar. Jag vädrade mitt missmod och kände mig dum. Carina gör allt hon kan och hon lider än mer än mig över att ha ont i vristen. Men jag var låg och jag behövde få säga det. När jag väl sagt att det kändes tungt och att jag absolut inte vara sur på Carina, utan det bara kändes tungt, så lättade mörkret något. Inne i duschen bestämde jag mig ” nu får du gå ut och vara glad, det är slutfunderat, så här är det och det är bara göra det bästa av det”.

Det fungerade. Jag vet att om jag får vädra det jag känner en kort stund så brukar det gå över. Vi åt en god middag på en av uteserveringarna. Restaurangerna har spelat mycket 80-talsmusik och ikväll fick vi bland annat höra “Suburbia” med Pet Shop Boys, Belinda Carlisle, Modern Talking och en massa andra gamla godingar. Suburbia ger mig glädjerysningar och tillslut var jag glad igen, tänkte “det här ska vi fixa, det är bara en dryg månads löpning med cykel kvar, det går över”. Inte ens ölen med jordgubbssmak kunde ta bort faktumet att jag var glad igen.

11 maj

En resa av kontraster. Igår bensindoftande myggmiddag, med efterföljande myrinvasion i tältet, idag bor vi på Hotell Antonio Wellness and Spa och äter carpaccio, anka och glass med grädde på vit duk, dekorerad med sirliga tulpaner och levande ljus. Det är skönt att vi reser i länder där det är billigt att leva. Vi kan bo på vilket hotell vi vill och äta vad vi vill, utan att det kostar en förmögenhet. Återigen känner jag hur kroppen bara slappnar av och går ned på lågvarv. Det är den så väl förunt!

Idag gjorde vi våra sista kilometrar i Ukraina under den brännande solen. Carina fotade det intorkade saltet på mig efter lunchen. Gränspasseringen tog över två, kanske tre timmar. Den vänlige vakten i kön passade på att lära oss våra första ord på polska under tiden – “hej” och “tack”.De hette ungefär som i Ukraina så det var inte alltför svårt.

När vi väl kommit in i Polen var det gröna, höga skogar, fullkryddade av myggor. Det var bara springa, myggorna bet oss i löpsteget. Stanna för en välbehövlig paus bakom buskarna i skogen var knappt att tänka på. Förstaintrycket av Polen är att det är landet med den högsta levnadsstandarden hittills. Och folk pratar engelska! Det är så skönt att kunna kommunicera!

Efter 43 kilometer hittade vi vår oas och checkade in. Det pågår 24-timmars VM just nu, så vi följer de svenska löparna. Idag fyller Carinas mamma och Rune år, så vi ringde och sjöng för dem. Känns bra att vi kom över gränsen så lägligt. Här är datakostnaderna rimliga så det är bara att surfa!

10 maj

Det är skillnad när vi får riktig frukost. Idag sprang vi på till halv fyra – med en glasspaus däremellan – innan vi var hungriga på lunch. På sedvanligt sätt gick vi upp på övervåningen, hämtade personalen i köket och fick lunch. Det blev en panerad köttbit med svamp, tomat och ost ovanpå.

Idag har vi sprungit intervaller. Förts körde jag fem med Baby Blue, sedan körde Carina fem. Som vanligt sprang jag bredvid med Bianca. Men bara det där lilla, att vi byter var femte kilometer, gör att det känns som att kilometrarna passerar så snabbt. Jag funderar på hur det ska kunna användas i en löptävling.

Vi gjorde cirka 48 kilometer innan vi bestämde oss för en tältplats. På väg ut ur Lviv idag köpte vi jordgubbar på en marknad. Dem satte vi oss och åt innan vi satte upp tältet och lagade mat. Kändes som en lyxpaus. Köket är inte med oss var dag så ikväll lekte vi “döda tio myggor” mellan varje försök att tända det så att det skulle svalna emellan försöken. Ibland fick vi köra på 20 myggor. Jag hade köpt en flaska ukrainskt vin till middagen då det är vår sista natt här. Till doften av bensinångor, väl instängda i våra regnkläder, skålade vi och upptäckte att det var desserten jag köpt. Nåja, allt blir inte som man tänkt men det blir bra ändå!

I morgon har vi 21 kilometer till polska gränsen. Vi har just lärt oss de flesta tecknen i det kyrilliska alfabetet och springer omkring och ljudar som skolbarn, lyckliga över våra kunskaper om vi förstår vad som står. Nu får vi återigen säga hej då till det som känns invant och istället upptäcka nytt i Polen!

160 mil – och inte en blåsa!

160 mil. Det passerade vi idag. Varenda steg har jag tagit, fot för fot. Det är en smått otrolig känsla, svår att förstå, även fast jag gjort det.

Kroppen mår bra! Jag har inte en enda blåsa. Jag får ingen träningsvärk, ingen stelhet. Jag rör mig precis som vilken smidig människa som helst. Benen kan kännas kompakta och fötterna använda, det är allt. Jag är så glad över denna fantastiska kropp som är jag.

Baby Blue har också hållit fint hittills. Ingen punka, inte som vi vet om i alla fall. Kanske det självtätande slemmet lagat några. Och han är stabil och terränggående, jag är imponerad av att han tar sig fram överallt.

150 mil skulle vara hälften på vår resa. Nu har vi gjort cirka 14 mil mer än planen, så 160 är närmare hälften. Vi har snittat lite drygt 39 kilometer per dag, under de 41 dagar vi tillbringat på vägarna, tre vilodagar inräknade. Vi har ungefär hälften av vägen kvar och hälften av dagarna också. Bra timing 🙂

All mat vi möter är extremt utrotningshotad, allt jag får tag i slinker ned och det går fort! Om Carina lämnar något så äter jag upp det också. Vi dricker en massa, sedan två veckor tillbaka har vi oftast haft över 30 grader varmt. I skuggan. Vi har gjort slut på två tuber solkräm och keps är ett måste för att slippa solsting.

Jag har början till valkar i tummarna från att ha puttat Baby Blue. Solbrännan är en trestegsraket; vaderna är brunast från när vi sprang i trekvartstights, sen är låren lite ljusare från tiden i shorts och sen… Ja, det är lätt att räkna ut vilken del av mig som är vitast. Jag kommer inte vara snygg i sandaler när jag kommer hem, randen av sockarna är väl markerad. Benen är håriga, armhålorna likaså. Jag har vant mig vid det nu, och även vid min egen lukt. I alla fall känner jag den inte längre.

Jag undrar vad som kommer hända med kroppen när vi kommer hem? Rasar jag ihop? Eller är jag urstark? Nu kan jag springa fem mil och glatt studsa omkring och vilja springa mer utan att vara trött, utan att vara stel. Hur länge håller sånt i sig?

Vi har fått olika resor, Carina och jag, om än vi är på samma resa. Jag har varit stark fysiskt och fått det enklare så. Att sätta ett högt mål, våga satsa, inse att det inte går som förväntat och att då kunna omfokusera och hitta en väg fram – och framför allt, att fortsätta – det är en fantastisk styrka. Styrkor finns i många olika varianter, alla är värdefulla.

9 maj

Morgonen i tältet var daggfri och myrorna försvann under natten. Det blev lugn löpning in mot Lviv, vi nådde ganska exakt skamgränsen på 38 km.

I Lviv pågår firandet av slutet på andra världskriget för fullt. Folk är ute på gatorna och utanför vårt hotell står en stor scen där det ska bli något ikväll. Vi bor på ett riktigt fint gammalt hotell, med jättekristallkrona i taket i hallen och över fyra meter takhöjd i rummet. Jag glömde bort att jag balanserade på ett fåtöljhandtag när jag hängde upp tvätten i fönstret för tork och brakade ned på bordet. Senare på kvällen stämplade en tjej i stilettklackar mig på min nakna fot i foppatofflorna. Det gjorde ont! Om jag håller mig själv i skinnet kanske jag lyckas ta mig hem från den här resan.

Det har varit en lugn dag, enda “krisen” var att vi fick slut vatten och fick vara törstiga i några kilometer innan vi slaka slank in på en restaurang. Det är imponerande att se hur fort värmen tar ut sin rätt. Vid tvåtiden är det ungefär som att springa i en stekpanna.
På kvällen åt vi pizza. När jag hade ätit upp min beställde jag in en till. Så kan det gå när magen fungerar som förbränningsugn som förtär allt.

8 maj

En varm dag. Igen. Det blir 30 grader i skuggan redan vid tiotiden på morgonen, men är ganska skönt fram till tolv-ett tiden. Sen är det stekhett från ett fram till sex-tiden. Efter sju, när temperaturen är omkring 25, är det underbart att springa.

Nåja, jag ska inte orera om temperaturen. Det är rätt skönt med värmen. Tältet är torrt, alla saker är torra och vi är varma. Vi tycker vi har tur med vädret, vi slipper regn och kyla.

Idag har vi sprungit längs en något mindre väg, ändå relativt stor. Nu ser vi människor som plöjer med hjälp av hästar igen och folk som är ute på åkrarna med hacka och kratta. Skinande gula rapsfält böljar över kullarna.

Lagom till lunch kom vi in i en mindre stad. Städerna är fina här, de har mer stadskaraktär än tidigare och det är mycket folk på gatorna. Vi hittade ett ställe där det stod restaurang och jag gick in för att titta. Innanför dörren var det tomt. En byggarbetsplats till vänster, en trappa upp till övervåningen till höger. Vis från gårdagen gick jag upp på övervåningen, kom in i en bröllopsdukad sal och letademig fram till köket. Därinne stod det två kvinnor och visst, det gick utmärkt att äta där! Nu när vi lärt oss mer om hur man hittar restaurangerna kanske vi blir mätta oftare.

På eftermiddagen stannade vi vid en liten träbyggnad vid vägen. Den serverade både mat, dricka, glass och öl. Vi tog varsin glass, dricka och kaffe men kvinnan i luckan vägrade att ta betalt av oss. Vi fattade ingenting, höll på bli irriterade, till en man kom och sa “present, no money”. Han bjöd oss på det vi ville ha, bara så där utan vidare.

Landskapet böljade upp och ned, kvällsolen lyste och vi vandrade sista biten. Den varma dagen tärde lite ändå. Vi hittade en kulle med lite buskar runtomkring och efter 54 kilometer slog vi läger. Efter att vi ätit middag – vi lyckades få köket att fungera på bensin – upptäckte vi att myrorna invaderat vår packning. Så nu ligger packningen utanför tältet och vi iniut. God natt!

7 maj

Det är svårt att begripa Ukraina. Det finns många mackar varav en del är stängda, andra har inget att sälja och vissa är fullbemannade och har bra utbud. Att det står en skylt med “restaurang” kan lika gärna betyda att den stängdes för några år sen. Ikväll kom vi inrullande i en släckt lokal, gick en trappa upp och när vi öppnade dörren till köket satt två kvinnor där och visst kunde vi få mat! Det blev många skratt när de skulle förklara vad de hade för mat på ukrainska och vi inte begrep ett ord. De ringde upp en tjej som översatte och vi fick utsökt kött, potatismos, saltgurka och sallad. Mums! Sen sov vi på ett hotell där Baby Blue rullade av sig själv över golvet.

Ukraina har charm och folk är väldigt vänliga, vi har lite svårt att komma in i landet bara. Det finns inga småvägar dit vi vill springa, det blir stora vägar nästan hela tiden och det är synd. Det brukar bli mer kontakt i byarna. I kväll ramlade vi oväntat på ett hotell i en liten stad, här utanför är det gott om folk som sitter i trädgårdarna och pratar, barn som leker och partymusiken ljuder. Det finns folkliv och jag vill vara en liten del av det för ett tag. Vi skulle behöva komma av storvägen.

6 maj

Vi låg och småpratade i tältet medan daggen dunstade utanför. Solen steg över en blå himmel med små slöjmoln.

Vid en kyrka som liknade något från en reklam för alladinpraliner råkade vi på ett gäng unga killar, väl runda under fötterna, som skrattande stänkte vatten på oss och förklarade att det var “tradizia”. De hoppade till när jag tog vatten ur deras hink och stänkte tillbaka. Sen har vi sett vattenkrig överallt. Barn, vuxna, ungdomar – de flesta är mer eller mindre blöta. Det är fortfarande påsk och just idag tycks folk fira det genom att gå i kyrkan, dricka sig stupfulla eller ha vattenkrig. Eller både och.

När vi närmade oss Ivano-Frankivsk stannade en äldre man på vespa oss och pratade lite, nyfiken på vad vi gjorde. Sen langade han upp en bukett tulpaner och en knippa färsk salladslök ur en påse och gav oss. Lite senare stod tre små skolpojkar och ropade “Welcome To Ukraine” och så fick vi en liten pratstund.

Folk är väldigt vänliga och många försöker prata med oss så gott de kan på den lilla engelska de behärskar. En cyklist stannade oss idag, han pratade inte ett ord engelska, men vi kunde förklara vad vi gjorde i alla fall, han tog sig för pannan och himlade med ögonen. Det är väldigt trevligt här.

Rune tipsade oss om att bränslet kan vara för dåligt och det är därför köket inte fungerar. På en mack fyllde vi bränsleflaskan med bensin. Mannen som var jättego och glad och hjälpte oss var mycket noga med att fylla till kanten vilket gjorde att vi senare hade bensin i Baby Blue och det stank och vi fick rengöra. Numer står Baby Blue och bränsleflaskan i ett eget rum och vi sover i ett annat. Vi skulle nog somna in av ångorna annars.

Det blev en kort dag idag, 33 km. Nu bor vi på hotell, äter en massa och ser damer vingla omkring på skyhöga klackar. Det är rätt skönt att sitta på en uteservering, slappa och titta på folk.

5 maj

Idag är första dagen jag hade tråkigt. 17 grader och mulet gav hjärtat glädskutt på morgonen. “Jösses vad det ska bli skönt att springa när det är svalt” tänkte jag.
Vägen var rak, bilarna färre än groparna. Inga människor, inga hästar och vagnar. Knappt en ko. Tysta byar med stora hus som tycktes tomma. Carina sprang de första tio – det är ett tecken på sinnets flexibilitet; När hon springer med Baby Blue så uppfattar jag det är som att det är hon som springer, inte jag. Jag springer och håller i Bianca, det går bättre än jag trott, men mitt huvud räknar inte det som att jag springer. Det är först när jag håller i Baby Blue som “mitt” pass börjar. Helt ologiskt, jag vet. Men kan jag använda sinnet på detta sätt så kan jag göra mycket konstruktivt av det.

Efter Carinas första tio sprang jag på. Det var helt enkelt tråkigt. När vi passerade 19 tänkte jag “jag måste göra något. Det blir apelsinpaus om sex kilometer”. Med ett delmål och efterföljande belöning var det lättare att streta på. Strax innan 25 råkade vi på ett litet ställe som sålde kaffe och glass, så det blev lyxpaus istället. Med ens steg humöret och när vi såg att det bara var fem kilometer kvar till lunch blev det än högre. Jag fascineras av att förmågan att springa påverkas så starkt av den mentala inställningen till löpningen. Jag hade gärna fortsatt att ha riktigt tråkigt än mer för att lära mig hur jag fortsätter när det är tråkigt. Springa när det är kul är enkelt, det är när det blir tråkigt som det blir intressant. Nåja, det kommer säkert fler tillfällen att undersöka detta på.

Det är påsk, en jättehelgdag här, och det mesta i stan var stängt. Vi hittade en liten restaurang med hjälp av Olga, en jättetrevlig engelsklärare som hjälpte oss beställa ukrainska specialiteter – rödbetssoppa, riven potatis blandad med ägg och stekt, serverad med gräddfil, och schnitzel – och som gav oss tel nr och mailadress om vi behövde hjälp i fortsättningen. Med fulla magar och efter ett trevligt samtal med Olga var det lätt att fortsätta. Kilometrarna plockade på lätt och under kvällen sprack molntäcket upp och vi sprang i syrendoft bland gröna, ganska låga kullar. Det som började tråkigt vändes till en underbar kväll där jag kände mig urstark och aldrig ville sluta springa. Det var så vackert omkring oss!

Efter 58 kilometer slog vi upp tältet i en grund liten dalgång. Undvika sådana. Det är kallt längst ned i dem. Köket som flammade så fint igår behagade inte fungera. Brödet som vi köpt visade sig mögligt. Vi proppade i oss kall korv, kalla vita bönor i tomatsås – de smakade jättegott – bananer och chips. Jag drog på mig ullunderstället utan att tvätta mig, det var för kallt för en raggartvätt med tvättlapp och dricksvatten.

Det kan låta jobbigt att lägga sig otvättad i en kall dalgång med bara kall mat i magen efter 58 kilometers löpning. Men, vi skrattade. Det är ingen fara. I morgon kommer vi till en stad, vi får duscha, bli varma, äta varm mat och då kommer vi njuta än mer utav det just på grund utav ikväll. Samtidigt så är jag mätt i magen, det blir varmt bara jag krupit ned i sovsäcken och sista kilometrarna gick jag så svetten har hunnit torka och jag blev inte så saltig idag eftersom det inte var så varmt. Dessutom slipper jag kladdet från solkrämen, den behövdes inte idag. Så allt som allt har jag det rätt bra och det här blev en komisk kväll som blir ett bra minne!

4 maj

Jag ligger på en säng, nyduschad, i morgonrock, och skriver. Det är verkligen dagens största överraskning. Vi hade tagit oss drygt 50 kilometer och just börjat leta efter tältplats när det dök upp en skylt med “Hotell” på det kyrilliska alfabetet. Kors i taket!

Vi kom iväg i hyfsad tid i morse, Carina sprang de första tio kilometrarna med Baby Blue. Jag cyklade bredvid. Nä, jag skämtade. Jag springer med Bianca. Det blir löpträning blandat med coreträning. Carina är på sin tredje upptrappningsdag nu, och för att öka löpdosen långsamt har vi kvar Bianca. Det är väldigt skönt att se Carina springa igen! Numer ser vi än konstigare ut längs vägen; först kommer en löpare med en överlastad barnvagn och högst uppe på den sitter Inga, sen kommer jag springandes med en cykel. Och så gör vi som alla bilförare, snirklar kring alla gropar i vägen. Än är vi på ena sidan, än på andra. Inte konstigt att folk tittar.

Bilvägar i Ukraina

Vi gjorde 39 km innan lunch. Det blev en sen lunch, lagom till vi var hungriga fanns det inga restauranger och lösningen blev en grillad kyckling, en liter mjölk, juice och bananer från Coop! Jag kände mig som en uppblåst tunna direkt efteråt, hade till och med svårt att springa. Efter att jag blandat upp avgaserna med min egen doft och ett antal besök i skogen kändes det bättre, men fortfarande så där. Tanken på att ligga insnärjd i en sovsäck i ett trångt tält och ha bråttom ut lockade inte.

Då stod det där. Hotellet som var så fantastiskt placerat. Mitt ute i ingenting. Det är stort, vi har ett jätterum, och vi är enda gästerna. Nere är dukat till festmåltid men restaurangen är stängd. Den enda som finns här utom vi är en ung kille som poppar musik i matsalen och spelar dataspel. Att vi inte kan få mat gör inget, vi har egen frukost och middag med oss eftersom vi räknat med tält i natt så när Carina kommer ut ur duschen ska vi ned i hotellträdgården och försöka elda i vårt kök och laga middag.

Som sagt, jag förstår om en del tycker vi är konstiga.

3 maj

Vi vaknade bland gullvivor och smörblommor och några få myggor som tappert höll sig kvar sen igår kväll. Det blev drygt två mils löpning in till Cernivci. Som vanligt hade vi över 30 grader – i skuggan – och i Ukraina hittade vi något vi saknat i Rumänien. Isglass! Jösses, vad gott det var! Det blev två isglasspauser medan vi snirklade fram bland groparna i gatorna. Hade jag bott här hade jag nog också haft en Lada. Skulle inte vilja förstöra en fin bil på groparna här. Pakethållaren på Bianca rasade ned längs vägen, skruvarna har släppt. Vi lagade med kabelklämmor och silvertejp.

Väl inne i stan rengjorde vi köket, köpte batterier, lagade mina regnbrallor, tvättade massa kläder (vi var lite smutsiga… Se tvättvattnet på bilden) och hängde upp dem till tork i den stekheta värmen. Vi letade kartor utan att hitta någon i bra skala. Vi får navigera efter Carinas utrivna bilatlas och de kartor vi har på paddan.

Det är skönt att få sådana här mellandagar. Jag märker hur kroppen slappnar av, lugnar ned sig och blir trött. Jag tror det är en bra “batteriladdare”. Bara att få sova i ett svalt rum, i en riktig säng i natt, kommer göra underverk.

En vän frågade mig hur det känns i huvudet efter så lång tid på väg. Jag svarade “fridfullt, rofyllt” Det finns inga bekymmer, ingen stress i världen. Det enda som oroar är tanken på att bli skadad eller att något ska hända med mina kära där hemma. Nu har något hänt. Mamma är kvar på sjukhus men kommer att bli bra. Jag hoppas det här innebär att hon blir riktigt pigg och möter oss på kajkanten vid Stadshuset när vi kommer hem.

2 maj

Morgonen var långsam. Solen steg bakom disiga moln och det tog tid innan den torkade tält och liggunderlag. Vi packade allt blött ovanpå Baby Blue för att låta det torka under dagens löpning. Båda hade vi hjärnsläpp igår. Vi kom ihåg att skydda paddan för regnet men glömde bort kameran. Efter en viss torkning i solen fungerade den igen. Jag har bara ett par shorts med mig så det sista jag gjorde innan avfärd var dra på mig de blöta.

Vi kom till Siret, gränsstaden i Rumänien innan Ukraina, och åt lunch där. När vi kom till utpasseringen från Rumänien var det många som frågade och skrattadeåt oss. Det finns ingen babyjoggerkö i passkontrollen direkt. Precis när vi skulle in i Ukraina upptäckte jag att min ena sko som legat på torkning på Baby Blue saknades. Jag försökte få vända tillbaka för att hämta den, men det var inte lätt. Jag kan förstå att tulltjänstemannen hade svårt att tro på mig när jag stod i shorts, linne, två skor på fötterna och en i handen och hävdade att jag sprungit från Turkiet och dit och nu ville vända tillbaka för att hämta skon. Min ukrainska är dessutom inte den bästa än. Tillslut fick jag dem att förstå vad jag ville och jag fick många leenden när jag tillslut kom tillbakaspringande med två skor i händerna.

Så var vi i Ukraina. Spontana reaktionen hittills är stora, fina hus, gropiga vägar och riktigt gammal bilpark. Det är många skruttiga Lador som kör omkring här. Vi ser kor och höns vid vägarna och hästaroch vagnar, och halva PET-flaskor över planterade grönsaker, så det har inte ändrats

Efter gränspasseringen tappade jag lusten att springa. Ville inte. Har varit nedstämd sen igår, så klart. Minnen med mamma flimrar förbi då och då. Jag är glad att jag har henne och alla andra i min familj, de är värdefulla för mig.

Lagom till kvällen kom vi in i hög lövskog. Nu kom de jag skrev att vi inte haft mycket av hittills – myggen. Och de kom med råge! Vi drog på oss regnkläderna för att slippa värsta plågan.

Middag blev cashewnötter, choklad, fanta, kex, smetana (något som liknar gräddfil) och tomat. Köket fick vi inte igång så pastan vi hade tänkt laga ligger kvar under vagnen. Känns som en så där bra återhämtningsmat efter drygt 44 km. Men men, i morgon blir en lugn dag. Vi tänker ta oss två mil in till en stad och leta kartor och nya batterier till min pannlampa där. Och rengöra en hel del grejer. Blir skönt med eliten paus. Jag längtar efter att sittapå ett café och dricka en kaffe.
1 maj

Morgonen började med intervju för P3 och P4 “Vaken”. Vi tog oss iväg och jag sprang igen och det kändes suveränt! Idag blev det värmerekord, hela 40 grader visade termometern på. Efter åtta kilometer var det dags för första glasspausen och jag tänkte att det skulle bli många sådana idag.

Vid lunchdags hade vi kommit in till Suceava och åt en alldeles fantastisk lunch på en restaurang. Lammkotletter, potatismos, en sallad som serverades i en nybakad brödkorg och färskpressad fruktjuice. Mums! Det var skönt att äta lamm, annars har det varit väldigt mycket kyckling och gris i Rumänien. I menyerna anges vikten på rätten man beställer. Praktiskt för en storätare som jag! Lagom till vi skulle gå kom ett glatt sällskap och drack vin och åt något speciellt bröd. Vi fick också en liten hutt, jag förstod aldrig riktigt vad de firade. Det var första maj och de var lediga och till helgen är det visst påsk, så de var lediga sex dagar i rad.

Vid lunch föll första regndropparna. Regn är något som verkligen lyst med sin frånvaro under vår resa, det precis som mygg. Mygg har vi bara haft två kvällar. Sen fortsatte regnet falla. Jag sprang i sportbh och shorts. Och njöt! När jag blivit blöt kan jag inte bli mer än blöt. Temperaturen droppade till 22, vi var ute på en liten grusväg vid något som såg ut som blandad bokskog, vi passerade en fantastisk söt liten by där alla byggt små utsmyckade hus kring sina brunnar. Och jag sprang, och kroppen fungerade, och jag var lycklig. Regnlycklig! Det är fantastiskt att få springa och att göra det i regn.

I regnet satte vi upp tältet, vi har aldrig varit snabbare. Sen torkade vi oss torra med handduken, duschen var redan gjord. Därefter försökte vi få fyr på köket och det var enklare sagt än gjort. Vi skrattade när det för tredje gången slocknade för oss. När mörkret fallit fick vi äntligen fart på det och med dyblöta sockar och skor satt vi sedan och åt varm, god pasta.

Nu har vi 24 kilometer kvar till Ukraina. Där har vi hört att vi ska inte ens tänka på att ha datatrafik påslagen på paddan för då blir vi panka. Jag gissade att telefon också kommer vara dyrt så jag passade på att ringa hem. Och fick veta att mamma ligger på sjukhus. Sen försvann de flesta känslor för mig. Men jag hoppas och tror att det innebär något väldigt gott i slutändan. Att hon blir frisk och pigg igen och att vi får göra tjejmilen tillsammans i höst, som vi brukar göra.

30 april

Idag kom vi inte upp till skamgränsen. Den är på 38 kilometer. Det är vad vi behöver göra per dag för att komma hem till Sverige innan semestern är slut. Dagens sträcka blev 34 km, lugn gång för mig och cykel för Carina.

Idag har jag inte känt någonting alls i foten, i morgon blir det löpning igen! Det är svårt att veta vad som är något som bara går över, vad som kan växa och bli till en skada och vad som bara är inbillning. Jag hoppas att det jag kände hör till den sistnämnda gruppen.

Idag har vi haft 32-34 grader varmt och lite lätt vind. Kändes skönt. Vi var på en lite större väg idag och det blir mer opersonligt. Vi möter inte lika mycket människor då. Lunchen idag blev en halvliter glass och juice. Gott!

Det som gav oss flest skratt idag var att jag hade lagt fjärrkontrollen till TVn på hotellet i Baby Blue för vi skulle lämna tillbaka den vid utcheckningen. Åtta kilometer senare råkade jag plocka upp den ur Baby Blue igen. Vi stod där, högst uppe på en grönklädd kulle med en fjärrkontroll. Snopet!

Nu har vi inte långt kvar i Rumänien. Det är drygt sju mil till gränsen. Känns lite tråkigt att lämna det här landet som jag blivit småkär i. De trevliga människorna, det böljande gröna landskapet, kläderna som hänger ute på tvätt, människorna som arbetar på åkrarna, de avskurna PET-flaskorna som sätts över plantor och används som små växthus, hästvagnarna, brunnarna, de öldrickande männen, de blommande frukträden, alla halvfärdiga jättehus som står tillbommade och alla Magazin Mixt. Jag trivs här. Jag hade fördomar om Rumänien innan jag kom hit och alla blåste bort ute på den rumänska slätten.

29 april

Idag har vi vandrat genom vidunderliga landskap. Ja, just nu går vi båda. Och Carina cyklar emellanåt. Jag kände något i vänster fot igår och bestämde mig för att köra voltaren i två dagar + enbart långsam gång. Jag har inte haft ont, det var bara något som kändes annorlunda. Men jag vill inte åka på något, jag tar det hellre lugnt ett slag.

Vi kom iväg sent och strosade sakta genom landskapet medan vi pratade om buddhism och världsåskådning. Kilometrarna flöt förbi. Vi missade avtagsvägen vi skulle in på och fick vända. Det var en lite grusvägsom ledde oss uppåt i kulligare betesmarker där tystnaden rådde förutom en och annan herde som tittade på ekipaget med en cykel, två tjejer och en babyjogger med en docka tronande högst uppå. Det vägen blev tidvis två hjulspår i torkad lera och Carina brast ut i “det spelar ingen roll hur sent vi kommer fram ikväll, jag älskar det här!” Och jag höll med. Det är underbart att få njuta av vacker natur samtidigt som vi var ute helt på okänd mark.

Ska vi gå till höger eller vänster?

När solen gick nedåt hade vi fortfarande ett antal kilometrar kvar till Targut NeMt, där vi tänkt sova. Vi kom gående in i staden med pannlampor på huvudet medan vi sjöng “sakta vi gå genom stan”, “varning på stan” m fl låtar som vi bara kan en enda strof på. Det är lite roligt, varken Carina eller jag är några sångare men under vår resa sjunger vi en hel del. Och upptäcker väldigt ofta att vi inte kan texten.

Vi kom fram, fick ett hotellrum. Alla restauranger hade stängt så det blev macka och juice, inköpta på en mack.

28 april

Vaknade i ett fuktigt tält. Temperaturen hade gått från 38 till 10 och daggen fallit. Vi började med hänga upp tältet och allt annat innan frukost. En man och två hästar kom förbi och letade en bortsprungen häst.

morgonstund har ägg ?!? i mun

Efter några kilometer råkade vi på en marknad. Griskultingar instängda i vita säckar, kycklingar, fruktträd, möbler, kläder, plantor, frön, seldon, hackor – allt bytte ägare. Unga killar på vespor transporterade stora säckar med majs. Finklädda människor, på väg till kyrkan, blandades med de på marknaden.

Jag fascineras lite av hästarna. I de små affärerna säljs det ofta öl och några plastbord står utanför. Alltsom ofta står även en häst och vagn parkerad utanför medan föraren tar sig ett glas därinne för att sedan köra hem. Hästen är ett vardagstransportmedel, ingen raritet. Jag gissar att några tog häst och vagn även till kyrkan.

Vägen ledde oss genom rader av byar, alla vackra. Vid en liten butik åt vi dagens lunch – en liter mjölk, en påse muffins, en chokladcroissant, bananer, kex och en glass. Rena löparmaten? Även idag nådde temperaturen 38-strecket. Fördelen med det är att 30 grader känns rätt svalt efteråt. Idag hade vi tur och fick lite moln och vind.

En vindlande väg förde oss in i ännu mindre samhällen och vi bara gick och njöt. Blommande fruktträd, gröna kullar täckta med nyspruckna löv blandades med hus med träsniderier och plåtsmyckning.

Jag kände något i min vänstra fotled, uppåt mot benet. Det gör inte ont, det är bara något som känns. Det kommer och går. Jag blev naturligtvis rädd, vill inte råkat ut för samma som Carina. Därför blev det gång hela vägen in till Pietra Neamt som visade sig vara en riktigt stor stad. Vi har gjort 46 km idag och 45 de två dagarna tidigare, så vi gör bra sträckor. För första gången sedan Istanbul har vi sett en McDonaldsskylt. Här finns kabinbanor upp på de relativt branta bergen runtomkring. Vi frågade efter hotell och svettiga och gatudammiga knallade vi rakt in på stadens fyrstjärniga hotell och gladde oss åt att vi har råd att ta in här. Det är skönt att ha den friheten.

27 april

Idag blev det rekord. I värme. 38 grader stod termometern på som mest.
Watch out Badwater, here I come! Det är första gången jag sprungit i så varmt väder.
Det blev inte massor löpning. Några timmar på morgonen, lite till på kvällen. Däremellan gick vi, åt glass eller latade oss i skuggan. Och så följde vi våra EM-svenskar! Jösses vad vi gick och höll tummarna och hejade på Kajsa, Kerstin, Sophia och Philip!

Vi mötte ett par i hästvagn som så gärna ville prata med oss och karlar inne på en affär som gjorde sitt bästa för att lära oss rumänska. Folk är så trevliga, många hälsar och pratar och jag önskar så mycket att jag kunde prata med dem än mer.

Byarna har avlöst varandra. När en tar slut börjar nästa. Det är ett kulligt, frodigt landskap vi färdas i. När kvällen kom och det var svalare ville vi hinna så långt som möjligt; det är betydligt behagligare att färdas då det är svalare. När solen gick ned bakom ett berg hittade vi läger för natten bakom några träd ute på en åker. Vi gick ned till floden som flöt nedanför och badade hela oss i det svala vattnet. Ljuvligt! Nu ska vi lägga oss och sova, utan att känna oss svettkladdiga, med mat i magen och grodor och fåglar som låter utanför. Livet är gott!

26 april

Ytterligare en lugn dag. Vi har tagit oss fram i landskapet som blivit mer och mer kulligt längst vår väg. Det faller vita blomblad i luften; våren håller på övergå i sommar. Odlingslotterna är mycket mindre nu och klättrar upp på kullarna.

Även idag har det varit varmt, 30 grader. Men kroppen vänjer sig, det har nästan känts bekvämt. Fast mitt på dagen blev benen sega i värmen och vi åt en lång lunch.

Igår var jag orolig. Orolig att jag också ska gå sönder. Kände en press från mig själv att nu måste jag klara det här, så att i alla fall en av oss kommer löpandes hela vägen hem. Idag är de tankarna borta, tack och lov. Jag kan inte springa omkring och tänka så, då njuter jag inte av resan. “Det är lika viktigt att du förblir hel som att jag blir hel igen” sa Carina. Väldigt klokt sagt. Fokus är därför på att hålla tillbaka lite. Nu får jag köra Baby Blue hela tiden och det är en högre belastning om än Carina tar en del av vår packning på Bianca.

Men största fokus ska vara på att njuta av allt vi upplever. Det jag övar på blir jag bra på så jag ska öva mycket!

Ikväll åt vi middag i Onesti och blaskade ned halva toaletten då vi tvättade oss själva och våra kläder i restaurangens handfat. Vi hade hittat en flaska lokalproducerat vin och öppnade den efter att vi slagit upp tältet vid vita, blommande buskar. Där satt vi i mörkret medan det syntes fler och fler stjärnor. Jag fick se ett ljussken och tänkte – brinner det? Går solen upp? För mycket vin? Nej, det är månen!!
Orange som en hel apelsin gled den upp över trädtopparna på kullen mittemot. Majestätisk i sin elegans. Jag har aldrig sett en månuppgång på det sättet förut. Det var magnifikt!

Det är fortfarande 24 grader varmt, klockan tio på kvällen. Känns lite kyligt faktiskt, dags att sova!

25 april

Idag har vi lekt chickenrace. Med långtradare. Det går ju att diskutera hur smart det är, men när vi sprungit några mil på en stor motorväg med jättebred vägren och folk envisas med att köra på vägrenen till 20 meter innan oss, då surnade jag till och tänkte “Flytta på dig plåtburk eller skyll dig själv!”

Nåja, en långtradare stannade på vägrenen, med blinkande ljus. Jag undrade vad han höll på med. Han log stort, öppnade dörren och gav oss en tvålitersflaska med bubbelvatten i den 35-gradiga värmen. Nu mer är långtradarchaffisarna förlåtna på grund av honom.

Sen är det som vanligt, det är långt många fler som faktiskt kör undan, tutar, gör tummen upp, hejar och vinkar glatt. Det handlar bara om jag vill hålla min blick riktad på det goda som sker eller på det som tycks ont.
Det var en lugn löptur idag. Vi tog en lång lunch för att undvika det mesta av den stekande värmen, vi hade jordgubbs-, choklad- och glasspaus. Och i lagom tid till middag kom vi fram till Adjud, 46 kilometer senare.
Det fungerade bra att cykla och springa. Carina är en mästare på att balansera. Vi fick fast en del av packningen på de två pakethållarna, vilket underlättade för mig. Inga fick dock hedersplatsen, hon har tronat i ensam majestät på pakethållaren där fram.

24 april

Idag var det vilodag för kära mig och kära alla. Jag låg på lite vätskeminus sen igår. Det var skönt att bara sitta och slöa på ett café med en glassdrink och fötterna upplagda på en fåtölj.

Sen köpte vi en cykel. Bianca heter vår nya familjemedlem. Hon är döpt efter dottern hos den rumänska familjen som vi bodde hos. Cykelhandlaren fick passa på att ta sig en titt på Baby Blues bromsar och ordna till dem.

Vi träffade en väldigt pratsam ung kvinna som berättade att många flyttade från landet till stan för 20-30 år sedan, men nu finns en trend att de som har råd flyttar ut till byarna och försörjer sig på det deras hushåll kan producera. I familjen vi bodde hos körde mannen lastbil medan kvinnan malde majs till mjöl som hon sålde som kycklingfoder. Hon sålde även virke och hade höns, grisar och odlade en massa. All mat de bjöd oss på var hemtillverkad, allt ifrån korven, det rökta köttet, till plommonbrännvinet. Den unga kvinnan berättade att de äldre sitter utanför sina hus och ser människor passera, det är deras nöjen. Byarna är ofta väldigt levande. Folk är verkligen ute och rör på sig hela dagen.

I morgon bär det av igen. Prognosen säger trettio grader varmt i flera dagar framöver. Det skrämmer mig lite. Jag blev lite yr i går. Vi får se till att starta tidigt och se tillsatt skydda oss så gott vi kan.
Känns bra att vara tillsammans igen!
Så här brukar vårt vardagssnack vara
vardagsprat vid Donau

23 april

Det är dumt att tänka på att jag ska komma fram.

Igår var temperaturen kring 20-22 grader, asfalten slät och fin och marken platt, luften var sval. Jag sprang och njöt av allt jag passerade, existerade bara i det som var. Jag upptäckte att jag kommit 61 kilometer först då jag hittat lägerplats för natten.

I morse bestämde jag mig för att springa hela vägen till Carina i Focsani. Genast räknade jag hur många kilometer det var kvar. Det blev tråkigt. Istället för att vara där jag var så var jag hela tiden längre fram. Rätt meningslöst. Sen var det en jobbigare dag att springa. Det var 27-30 grader varmt, solen stekte så jag fick ta på mig min t-shirt med lite längre ärmar för att skydda den skinnsnutt som inte blivit så exponerad tidigare. I byarna finns vattenkranar längs vägen som var guld att skölja huvud, hår och keps i. I de minsta byarna finns det minst två, tre “Magazin Mixt” som säljer allt från vaxdux på meter till lukta-gott-i-toaletten-saker till cola, glass och konserver. Men inget riktigt däremellan, ingen mat direkt. Restauranger finns bara i städer. Idag levde jag på en mix av nötter, choklad, glass och yoghurt. Jag fick sockertoppa mig framåt. En väg, som till och med var gul på kartan, dvs relativt stor, började med gropig asfalt, övergick till grus och till slut var den bara två traktordäck som kört fram över en åker. Så var det i över en mil. Möjlig att springa på, men det hade varit elakt mot Baby Blue. Vi har inte haft någon punka än och jag hoppas det förblir så.

Brist på mat, värme och en någorlunda felaktig mental inställning gjorde att det var en ganska trött Kristina som efter 63 kilometer äntligen vandrade in i en park och fick återförenas med Carina som köpt en liter mjölk till mig som jag halsade lätt. Efter två hamburgare, Potatis, än mer dricka och en fantastiskt skön massage så var det underbart att krypa ner i sängen!

Jag undrar hur jag ska ta med mig filosofin att bara vara där jag är, och inte längre fram, i ett 24-timmarslopp? På en 400-metersbana är jag fysiskt sett där och framme samtidigt. Mentalt sett kanske jag bara kan vara där jag är.

22 april

Så blev det bodelning. Carina tog mobilladdaren och jag tandkrämen. Och solkrämen. Fast Carina tänkte smart, jag kan ladda min mobil via solcellsladdaren.

Livet blir krasst på ett helt annat sätt, tycker jag, när man springer så här. Är det 36 km till nästa hotell och en fot är skadad, då blir det jobbigt. Det finns inget sätt att krypa runt eller att förenkla det på.

Vi har råkat springa sex mil för långt. Vägen mellan Mangalia och Harsova skulle vara 14 mil enligt vår plan, men råkade bli 20. Så kan det gå med vägar i Rumänien! Delvis beror det på att vi inte vet vägens skick utifrån kartan och fått vända några gånger och dels beror det på att vi inte sprang över Constanta som tänkt.

Nåja, nu är Carina i Focsani och jag sitter vid en sjö med en massa fåglar i. Det låter här och där. Det gjorde ont att springa utan henne i dag. Men, så småningom njöt jag av löpningen. Det var en så fin dag, 20-22 grader varmt, milt i luften, knappt någon blåst och plan väg. Det var lätt att springa om än jag saknade Carina. Vägen bar genom ett flertal småbyar och fler och fler hälsar på mig. Nu är de mest förvånade för att jag är ensam. Jag säger att jag har en vän som väntar i Focsani.

Våren är mer och mer kommen, träden är ljusgröna och överallt sår bönderna. Syrenerna här knoppar. I kväll när jag närmade mig nattens läger såg jag berg i bakgrunden och faktiskt böljade landskapet lite mer än tidigare. Ska bli härligt att komma upp i bergen!

De människor som förstår vad jag håller på med tar sig för pannan, ler, och sen gör de korstecknet, ofta tre gånger. Det där med korstecknet har kommit senaste dagarna. I varje by finns det oftast en kyrka, så har det alltid varit, men korstecknet är nytt.

Mötte en liten dam idag som babblade med mig frenetiskt. Jag förstod tillslut att hon ville jag skulle hjälpa henne in i huset. Hon satt på en sten utanför och tittade på de som gick förbi. Hon tog mina händer och darrande tog hon sig upp, släpade ett ben efter sig. Jag undrar vilken åldringsvård som finns i Rumänien? Vi ser väldigt många äldre längs vägarna. Vet inte om de yngre är på jobbet eller om de flyttat ut.

Nu ska jag sova ensam i tältet. Jag har hittat en jättebra tältplats, långt, långt från närmst väg och väl skyddad, men visst pirrar det lite extra i magen att vara ensam. Jag hoppas att jag sover gott! Vill det sig väl är jag kanske framme i Focsani redan sent i morgon kväll.

21 april

Vilken dag. Den började med att mamma och pappa sjöng för mig då det är 42 år sedan jag föddes. Det rörde vid mig att höra deras röster, så långt borta och ändå så nära.

I en liten by ropade några män åt oss att komma in och dricka kaffe. Glada och fryntliga frågade de vad vi gjorde och vi lyckades förklara. Carina fick dem att förstå att det var min födelsedag och de sjöng för mig på rumänska, sen kom kakor fram på ett fat och så sjöng de för mig på engelska. De stod och vinkade ända tills de inte kunde se oss längre bakom kröken.

Födelsedagssång
Födelsedagstårta
Det blåser!

Vi letade efter lunch och i en annan by beskådade hela befolkningen när vi handlade pasta, konserverat kött och något crème fraîche aktigt. Redan då hade Carina ont i foten. Sen haltade hon några kilometer. I nästa by åt vi gårdagens överblivna, kalla pizza. Vi undvek ämnet länge, sen gick det inte längre.

Hur vill du göra?
Det var uppenbart att det inte gick fortsätta på den foten. Mitt alternativ var cykel, men Carina trodde inte det skulle fungera. Det gjorde till och med ont att böja på foten. Det kändes som att sitta låst med inte en enda attraktiv väg ut. Tårarna brände. Det kändes så himla orättvist.

Beslutet blev att Carina åker till Focsani och vilar där tills jag kommer springande. Det är tre dagars löpning. Sen får vi se hur det blir när vi ses där.

Det känns tungt. Väldigt tungt. Vi skulle göra det här ihop, det var tanken hela tiden. Vi vet inte om det är benhinneinflammation eller inflammation i senan eller både och. Oavsett vad så är jag rädd för att det i te går över på en vecka, kanske inte heller på två veckor. Väntar vi så länge är den här resan körd. Därför blir det så att jag fortsätter springa och Carina vilar. Så hoppas vi att vi får fortsätta tillsammans efter det.

Efter beslutet var taget kändes det lite lättare. Fast sinnet är mörkt just nu. Några attacker kom av gråt. Dels för jag tycker det var så orättvist. Jag tycker Carina fått lida så mycket. Jag tänker på de två dagar vi verkligen kunde springa. Hur glada vi båda var. Hur lätt det var och hur roligt det var att göra detta ihop. Det gör ont att det inte blir så på några dagar nu. Jag ska springa fort så jag kommer snabbt fram till Carina igen.

Vi letade förgäves efter tältplats och stannade och frågade en familj om var vi kunde bo och berättade att Carina var skadad. De erbjöd oss först skjuts, sen att sova hemma hos dem. Nu sitter jag vid deras köksbordet och skriver, de har bäddat i soffan åt oss. Det var roligt att få leka med Bianca, 8 år och Andrej, 2 år och på en mix av rumänska, spanska, engelska och svenska försöka göra oss förstådda. Det förgyllde enormt slutet på dagen, tack och lov, för visst är jag ledsen ändå.

20 april

Vi hade en varm natt. Tältplatsen hittade vi sent, som vanligt, det platta landskapet får oss att använda varenda tillstymmelse som ser ut som en buske. Gläntan vi hittade precis medan solen färgades röd var exemplarisk. Vi var skyddade från bilar och morgonsolen torkade tältduken från dagg. Enda som störde var att vi tältade i en kom-till-mig grop så vi har legat och sparkat på varandra hela natten. Det är vi rätt vana med numer.

Jag brukar säga att vårt förhållande är som vilket äktenskap som helst. Vi har våra roller. Jag ritar in dagens distans på kartan, Carina för in den på loggboken på paddan. Carina packar tält och liggunderlag, jag packar kök och vagnen. Idag var vi lite äventyrliga och Carina packade köket och jag tältet. Märkligt så lätt det går att skaffa vanor. Idag har jag navigerat med kartorna på paddan och hittat självutläsaren på kameran. Det går framåt!

Vi tejpade Carinas benhinnan i ett försök att få den att bli bra. Förhoppningen är att det är benhinnan som varit dålig hela tiden och inte senan. De sitter rätt nära varandra och det är är svårt att känna skillnaden på vad som är vad. En kurs i anatomi skulle sitta fint. Vi småsprang och gick 35 kilometer idag och Carina har haft lite känning, men inte alls samma smärta som igår. Det känns hoppfullt!

Lagom till vi passerade Donau via en hög bro stötte vi på ett gäng män som bjöd oss på kaffe och lärde oss att tält heter “kord” på rumänska. De pratade och skrattade och vi hade skoj. Ännu roligare blev det när vi kom till vägtullen för bron, damen i kassan skrattade åt oss när vi undrade om vi platsade som fordon under 3,5 ton.

Vi har haft en lugn och skön dag. Vid ett krigsmonument stannade vi till och med och tog en öl. En klart berusad man ville prata, tog mig på armarna och gjorde tecken som anspelade på sex. Vi igonerade honom så gott det gick. Då böjde han sig fram och tog mig på bröstet. Jag flög upp, gav honom en smäll och så gick han iväg. Det kändes bra att försvara sig. Genom att jag gjorde det kändes det hela inte som ett övergrepp utan bara som en dum karl som fick sig en åthutning.

Idag har stämningen varit mycket högre. Hoppet lever om att vi klarar detta och det känns SKÖNT!!!
Inatt bor vi på ett långtradarchaffisställe. Känns jättebra!

19 april

Vi började morgonen med en frukost som var dyrare än kvällens middag. Tack och lov för det, det blev ingen mat förrän det var dags att krypa in i tältet.

Färden gick norrut längs Donau som var grymt översvämmad. Det verkar vara normalt, det fanns vallar som skydd mot vattnet på många ställen. Vägen vi sprang längs var en rätt stor väg på kartan och med tanke på gruset och hålen i asfalten är jag glad att vi inte valde en ännu mindre väg.

Idag fick vi se områden där folk uppenbart inte har speciellt mycket. Det var rackliga hus, byggda av plåtbitar och sten. Vi passerade också välmående byar, riktigt idylliska, med Donau snirklande nedanför.

Så hände det som inte fick hända. Carina fick ont, tio centimeter upp på benet, in mot själva skelettet. Det onda vandrade sedan ned i senan mot foten. Sen gick den fram och tillbaka mellan de två ställena, eller så var det bara det som var ondast för tillfället som kändes mest.

Det känns så himla surt. Carina kan springa och gör det suveränt bra. Nu har hon haft ont på ett eller annat sätt, alla dagar vi sprungit, utom två. Vete sjutton om jag skulle ha fixat det. Och hon går till råga på allt omkring med ett glatt leende, mitt i smärtan, för “på vilket sätt skulle det bli bättre om jag klagar?” säger hon

Vi pratade om att köpa en cykel i Harsova och att hon cyklar bredvid i några dagar, tills allt känns bättre. Det skulle känns synd, tanken är ju att springa och paddla hem. Samtidigt känns det helt klart bättre än bryta. Vi ringde Rune och fick tips och råd – han är vår akuthjälp – och han trodde detta kan vara benhinnan. Efter lite räknande på vad vi behöver klara för distanser för att komma hem innan semestern är slut och efter att framför allt fått mat i magen så steg humöret uppåt. Jag kom på att min kompis Lena tejpat bort sin benhinneinflammation och vi ska pröva tejpa i morgon. I Harsova blir det sen förmodligen några dagars vila. Går det över så fortsätter vi som planerat, går det inte över så köper vi cykel.
Vi får se vad det blir.

18 april

När jag blir stor ska jag bli LCHF:are. I morse åt vi frukost på fem ägg, som vi gjorde äggröra av tillsammans med grädde. Grädden som blev över drack jag upp. Vi stekte skinka och åt mackor med salami och ost på. Och bananer till det. När det var dags för lunch var jag knappt hungrig. Det var så skönt i magen! Mycket bättre än vitt fluffbröd, yoghurt, banan och juice som vi ätit annars.

Idag har vi passerat Medgidia och kommit fram till Cernovoda, precis vid Donau. Vi har sprungit! Så himla skönt! Precis i slutet skrek Carina till och hoppade på ett ben. Jag tänkte “shit, där rök senan” men det var bara en blåsa som sprack. Det gör nog så ont, men är inte så farlig för vår fortsatta löpningen den tas om hand på rätt sätt.

Landskapet har blivit lite kulligare och numer finns det några träd här och där. Imorgon kommer färden gå vidare norrut längs Donau, i riktning mot Harsova. Det ser jag fram emot!

En kvinna vinkade in oss i sin trädgård idag. Vi fick hålla de yttepyttesmå kycklingarna som hon hade. Numer vet jag att pui=kyckling, harkona=kalkon och så motso mesk, som betyder “tack”. Språket här är ganska tacksamt. Om jag inte vet vad något heter kan jag pröva någon sorts tänkt italienska och ofta fungerar det. Centro betyder centrum och jag kan säga ciao istället för hej då. Väldigt praktiskt! Är lite fascinerad av att turkiskan verkade lik arabiska medan bulgariska liknade ryska och nu liknar rumänskan italienska. Det är stora skillnader på korta avstånd.

Jag har fått en förkärlek för att sova i tältet. Då styr vi vår dag helt själv, vi behöver inte komma fram någonstans. Det blir lugnare. Jag gillar att sitta och laga mat på kvällen och krypa in när mörkret faller och vara skitig och ta de tillfällen som finns för att tvätta sig – en bäck eller en toalett på en restaurang. Livet är så enkelt så. Enkelt och skönt.

Inatt bor vi på hotell. Det har sina fördelar. Baby Blue har fått sig ett välbehövligt bad och vi ska laga bromsen som inte fungerat sedan lerinpackningen. Och tvätta två tyglappar som låg i köket. De har möglat.

Carina och Janne har lagt upp en länk med den väg som vi verkligen springer, kolla länken bredvid Miklagård till Stadsgård på startsidan. Den uppdateras inte varje dag, så håll till godo. Dagens sträcka blev 44 km.

17 april

Carina har pyspunka. På sitt liggunderlag. Vi missade en enda tagg igår och den ställde till det. Vi ska laga det när vi hittar det.

Idag fortsatte de gröna, lätt böljande landskapen. I de grunda dalarna tränger de små byarna ihop sig, gömmer sig för vinden. Här finns ingenting som tar emot. Det blåser hela tiden.

På kartan finns vita, gula och röda vägar. De vita är de minsta. Igår försökte vi oss på en sådan, det var då vi hamnade i leran på en traktorstig. Idag var vi på den släta, fina asfalten på en annan vit väg. Sen hittade vi en tredje som inte ens fanns med på kartan. Det är med andra ord svårt att veta hur vi ska ta oss framåt. Det blir sick sack kringelikrokar alltsom oftast. Vikom oss 43 kilometer idag men det betyder inte att vi tagits 43 kilometer på den planerade vägen. Vi får se hur långt det blir i Rumänien.

De byar vi passerar verkar syssla mycket med självhushåll. Ofta är varenda kvadratmeter av tomterna uppodlade. Vi passerar mängder med herdarsom vallar får, kor och getter och människor som kör häst och trävagnar när de arbetar. I kontrast till detta finns gigantsilosar här och där på jätteåkrarna. Och ett järnvägsspår som forslar bort det som producerats.

Det finns matbutiker i varenda småby men vi har upptäckt att riktig, lagad matlåda restaurang är det bästa. Vi fungerar bäst på det. Restaurangerär det ont om. Idag jublade vi när vi hittade en runt fyratiden. När magen är full med mat och belåten är det lätt att hantera kyla, regn och blåst. Prioriteringen är Mat, Värme, Väder, Väg.
Ett enkelt, konkret och skönt liv.

Satt utanför tältet ikväll medan stjärnorna tändes. Det är lätt att vara lycklig då jag är mätt och har någonstans att sova som känns tryggt.

16 april

Lera. Fullt med lera. Lera i bromsen, lera på däcken, lera under hela Baby Blue, lera under skorna, lera på paddan, lera på kläderna. Jag har aldrig varit med om så klibbig lera. Skorna blev ett kilo tyngre. Var.

Nu får vi våra rumänska småvägar. Den första vi hav oss ut på måste varit fel. Den var markerad som väg 392 men visade sig inte vara mer än en traktorväg över en åker. Vi vände efter någon kilometer. Vi kom bara några tiotal meter innan det var dags att rensa framdäcket på Baby Blue igen eftersom bromsarna korkat igen.

Det blev en lite större väg istället. Gräset gick i vågor, ungefär som ute på havet i vinden som piskade på. Vi fick skrika till varandra för att höra vad vi sa. Det blev rätt komiskt, vi gick och diktade sånger till vindens ära. Jag har aldrig varit med om så mycket konstant vind under en dag heller. Och inte så stora uppodlade områden som det är här.

Hitta tältplats på oändliga åkrar är en konst. Vi funderade ett tag på ett dike, det var det enda skrymsle där vi kunde gömma oss på kilometers sikt. Men tillslut skymtade vi en skog vi tog oss till. Det var en taggskog. Taggarna är upp till 7 cm långa på träden. Känns så där smart att släpa in barnvagnsdäck, uppblåsbara liggunderlag och tältduk i det. Men det var det val vi hade.

Vi har gått hela dagen för att vara rädda om Carinas sena. Ändå har vi gjort 47 kilometer. Det känns skönt, nu är vi på väg igen!

15 april

Idag är vilodag. Carina är nedbäddad med cola, chips, choklad och frusen kyckling på foten. Egentligen letade jag isbitar men hittade inga och insåg att fryst kyckling är fryst mycket längre. Där låg hon och läste medan jag drog till Constanta. Med buss. Kändes ovanligt att förflytta sig så bekvämt.

Kyckling på foten

Jag har mina egna skäl att komma till just Constanta. 1999 anställde jag Octavian Badea, helt enkelt för att han var den bäste sökanden till en tjänst jag skulle tillsätta. Octavian var från Constanta och han var så tacksam för att han äntligen fått jobb som ingenjör efter att ha jobbat på lager i ett antal år, insett att den rumänska ingenjörsutbildningen inte räknades så högt i Sverige och därefter utbildat sig till ingenjör i Sverige.

Octavian var den mest lojale och trofaste, enormt engagerad i sitt jobb och utförde det lysande. Vår fabrik blev nedlagd och jobbvägarna skildes men Octavian blev min vän. När hans fru gick bort i cancer fick jag sitta bredvid honom i kyrkan med ett svart band runt min arm. Det bandet var enda för familjemedlemmar. Octavian hjälpte mig under min skilsmässa och efteråt, jag bjöd honom på Anastacians konsert och sedan hörde jag inte mycket förrän en före detta kollega ringde.
-Octavian gick bort för några dagar sedan
Octavian hade också fått cancer och ville inte berätta det. Han pratade alltid om huset i Constanta dit han tyckte vi skulle åka hela gruppen, men vi kom aldrig dit.

Nu när jag är så nära vill jag passa på att säga hej då till Octavian. Jag hade fått beskrivnings av hans son om hur jag hittar till hans grav. Jag var inne i Constanta och letade efter kartor och just som jag hittade en råkade jag på två män som skjutsade mig till kyrkogården. De gav också en massa tips inför vår kommande löpning.

Det var en speciell känsla att stå framför Octavians grav. Jag kunde se hans ansikte, höra hans skratt och komma ihåg den humor och positiva syn och kämparglöd han alltid hade.

Jag är glad för att jag fick lära känna dig, Octavian, och jag är glad för att jag idag fick hedra dig genom att besöka din grav.

14 april

Rumänien. Nu är vi här!
Efter 26 mil i Turkiet och 33 i Bulgarien korsade vi gränsen. Landskapet såg likadant ut på bägge sidor, enorma böljande åkrar som bredde ut sig åt båda sidor och Svarta Havet till höger. Så passerade vi en sådan där tänkt linje igen, och vips så är mycket annorlunda.

Det är vanliga bokstäver. Många begriper och talar engelska. Husen ser annorlunda ut, större, mer välhållna. Restaurangerna serverar fortfarande kycklinglever, hjärta och kalvtunga men nu hittar vi även polenta och dolmar på menyn. I varje småby vimlar det av små affärer som säljer mat, det bådar gott för våra kommande färder på landsbygden.

Idag har vi gått. Långsamt. Ändå blev det drygt 37 kilometer. Carina har ont i senan på fotens framsida som lyfter foten. Det är en inflammation som blir illa om man inte tar hand om den. Vi ringde Rune idag, han hade samma problem på löpturen hem från Portugal. Hans tips är vila, Voltaren och gå några dagar. Så i morgon blir det vilodag. Vi bor på ett hotell i Mangalia, vi hör vågorna från Svarta Havet in i vårt rum då balkongen står öppen. Där ska Carina ligga i morgon med fotens högläge, förhoppningsvis med is runt om den och antiinflammatoriska tabletter.

Jag är inte rädd den här gången. Visst blev jag ledsen när det gjorde ont för henne. Men förra gången blev hon bra. Rune blev bra och klarade springa hela vägen hem. Det bådar gott för att Carina också kommer bli bra.

13 april

Morgonlöpningen gick genom lilla Balchik, en söt liten by precis vid Svarta Havets kust. Vi svängde av på en liten väg, stilla, tyst, utan trafik. Solen sken och luften var sval. Jag ville inte springa, ville bara gå, och njuta av allt det vackra.

Vid ett litet fiskeläger slog vi oss ned på stranden, badade fötterna och lyssnade på vågorna. Vi följde därefter en liten väg genom skogen, jag ville knappt prata, bara lyssna på friden. Utanför ett hus stod stolar utställda för en filmstudio och Ravels “Bolero” strömmade omkring oss. Det var nästan overkligt harmoniskt.

En stor uppförsbacke senare var vi uppe på E87 igen. Vägen gick genom platta lantbrukslandskap. Bakom oss tornade molnen upp sig. En bil stannade och backade mot oss. Det var två män som gav oss adressen till deras guesthouse i Shabla, dagens slutmål. Lagom innan det stora åskovädret bröt ut satt vi unders deras veranda och drack kaffe.

Jag gick och handlade frukost till i morgon och stod länge under ett tak i ösregnet och log åt åskblixtarna. Jag gillar verkligen blixtar och åska. De är en naturens urkraft, så mycket större än mig.

I morgon är sista dagen i Bulgarien. Efter cirka 18 kilometer kommer vi korsa gränsen till Rumänien. Det är lite vemod i avskedet från Bulgarien. Det finns många vänliga människor här och det känns som jag bara sniffat på ytan. Men, i morgon och några veckor framöver får vi se vad Rumänien bjuder oss på! Det ser jag fram emot!
Carina badar och Inga solar

12 april

Jag ligger på hotellsängen och lyssnar på musik. Den flödar ut i fingerspetsarna, i tårna och fyller hela kroppen. Det är första gången jag lyssnar sedan vi började vår löpning. Det jag har saknat hittills är musik. Och mjölk.

Fikapaus vid vägrenen

Idag tog vi en lugn dag. Känns märkligt att säga så om 37,8 km löpning, men så är det. Sinnena taggar verkligen ned, kroppen slappnar av. Vi åt frukost länge, gav oss inte av förrän vid 11-tiden. Efter att jag pumpat däcken på Baby Blue och råkat spruta självtätande slem på vårt hotellrums vägg… Det där kletet löste upp färgen och när vi försökte torka bort det så skrövlade tapeten ihop sig. Jag lämnade vårt visitkort, får se om vi får en räkning. Numer säger Carina att jag trashar hotellrum. Jag råkade även riva ned persiennen på hotellet dessförinnan.

Nåja, i sakta mak tog vi oss ut ur Varna med dimman liggande tjockt. Staden avlöstes av skog och vi passerade 50 mil löpta totalt sen start. Vi råkade på några norrmän och engelsmän i en by där vi åt lunch. De bor i Bulgarien permanent och berättade att det var zigenarkvarteren vi sprang igenom igår då vi var i slummen. De bodde i Bulgarien på grund av de trevliga människorna här och det billiga prisläget.

Nu har vi bara två dagar kvar i Bulgarien. Det känns inte riktigt som att vi kommit in i landet, det har varit svårare att få kontakt med människor här. Kanske beror det på vår egen inställning, kanske är det för att vi sprungit på lite större vägar. Känns lite synd, jag hade gärna velat komma närmare.

Barnvagnslöpning i rondell

En bulgar stannade och pratade med oss precis innan vi nådde kvällens mål, Balchnik. Han hade sett oss springa ut ur Varna i morse. Han tyckte inte om Bulgarien och tyvärr är det mitt intryck att det inte är många som är stolt över sitt land här. Samtidigt odlar folk blommor och gör så fint i sina trädgårdar och tar hand om sina ägor. Det känns lite motsatt.

Idag lyckades jag läsa vad som stod på en skylt. Det har varit en sport att försöka dechiffrera det krylliska alfabetet och många tecken har jag lärt mig känna igen. Fast jag har fortfarande inte förstått hur jag säger hej eller tack. Det enda ord jag lärt mig är “ve” vilket betyder “två”

11 april

Tvätten torkade inte i vårt 17 grader kalla rum. Jag krängde på mig tröjan fuktig, den torkar på kroppen efter ett tag. Ute regnade det. Det blev vacker morgonlöpning där låga berg skymtade i blått i fjärran. Nere i dalen låg dimman tät.

Efter en fikapaus på en mack – Carina gillade inte det vi åt så jag åt upp hennes också. Numer kallar hon mig för sin slasktratt – fick vi sällskap. En svart, fin liten hund adopterade oss. Det visade sig vara en ultrahund. Han hängde med oss i hela 17 kilometer. Först när vi stannade för lunch gav han upp.

Solen kom fram och vi hade behaglig löpning i cirka 18 graders värme. Vi sprang genom en skog där löven precis slagit ut.

Strax innan Varna svängde vi av på en mindre väg för att undvika motorvägen.
– Är vi på Malmskillnadsgatan? Råkade jag kläcka.
Konstiga damer, de stod så utspritt. Väntade de på bussen? I skogen? Vid varsin hållplats, bara några meter ifrån de andra?
Första kvinnan var klädd i ormskinnsstövlar, blonderat hår och stora glasögon. Nästa hade revade byxor tvärs över hela benen och höga platåklackar. Vi hälsade som vanligt när vi sprang förbi. Längre fram stannade en bil och släppte ut en tjej. Strax efter blev hon upplockad av en annan. Det var bilar hela tiden som plockade upp tjejerna, körde in på en liten skogsväg, stannade så de fick lite enskildhet och sen gjorde det de skulle.

Den lilla skogsvägen vi sprang på var Varnas prostitutionsställe. Det var för uppenbart för att förnekas. Det vände sig i magen då vi såg två feta gubbar – verkligen gubbar – släppa av en tjej som rätade till de korta shortsen och tog sig en cigg. Hon vände sig från oss när vi sprang förbi, ville inte hälsa. En söt ung tjej vinkade när vi passerade henne och vi försökte prata. Det gjorde ont i hjärtat. Bilar stod verkligen överallt och kommersen var hög. Den siste vi såg var en ung kille som också stod vid vägkanten och väntade. När vi kom började han springa. Tillslut fick han ge sig, vi var uthålligare.

Backen bar ner mot Varna och vi såg halvmiljon staden breda ut sig nere i bukten, med Svarta Havet på ena sidan och en stor vik på den andra. Vi kom in via ett bostadsområde som de flesta turistböcker förmodligen avrått turister från att besöka. Det var backigt och barn spelade fotboll på gatorna, överallt gick människor rakt ut på gatan för att se vad vi var för filurer. Det var hemtrevligt och charmigt om än många hus hade rasat och det var skräpigt på många ställen.

Kvällen bjöd på en sista magpirrande upplevelse för mig. Carina var betydligt lugnare. Enda vägen över viken var att springa över den höga motorvägsbron. Det fanns en gångfil, men den var för smal för Baby Blue. Jag tyckte inte alls om att gå där jag kände hur ärmarna på jackan fladdrade i vinddraget av bilarna som körde förbi. Men, vi fick en fantastisk utsikt över staden och Svarta Havet.

Efter 55,7 kilometer gick vi rakt på ett riktigt lyxigt hotell där vi tog in och blev störtförtjusta när vi fick se det enorma rummet vi fick bo i. Nu ligger vi nyduschade i varsin säng och skriver, snart är det dags för middag!

Enklaste sättet att tvätta både mig och kläderna är att kliva in med kläderna på i duschen! Enkelt och praktiskt!
Vi går över bron

10 april

En underbar dag! Vädret var svalt och skönt – mellan 10 och 20 grader – löpningen fungerade utmärkt för oss båda och gick först över ett berg och sedan bland gröna kullar med några små byar. Vi hade åtta kilometers uppförsbacke först och det var härligt att få slita och svettas igen. Sen blev det böljande upp och ned innan vi kom ned till Svarta Havet igen efter en väldigt lång och skön utförslöpa.

Vi sprang bland blommande fruktträd och trädgårdar fyllda med tulpaner och pingstliljor. Många hus är rätt stora. En del är krokiga och halvrasade, andra jättefina. Det känns som att vi ser en välmående del av Bulgarien. Vi blir omkörda av idel Mercedes och BMW, och det är stora bilar. Idag agerade vi “bodyguards” åt varandra då vi sprang på serpentinvägar. Den som inte hade Baby Blue fick springa en bit ut på vägbanan för att eventuella mötande bilar skulle se våra illgula jackor och lysande kepsar. Det är svårt att hinna flytta på 40 kg barnvagn om en bil kommer farande mot oss, men en lös löpare har lätt att springa åt sidan. Genom att vara en bit ut i vägbanan så ser mötande förare oss lättare och kan parera i tid. Jag är väldigt glad för våra illgula jackor och självlysande kepsar om än trafiken varit sparsam idag. Kepsarna fick vi av Rune. Han vet vad som behövs på vägarna, den mannen.
utsikt över Sunny Beach

Efter 46,7 km kom vi till lilla Byala, en idyllisk liten by som ligger i en sluttning ned mot Stilla Havet. Vi hittade byns enda öppna hotell. Värmen är sådär, så vi har hängt upp våra nytvättade kläder på tamburmajoren som vi i sin tur ställt på en säng så att kläderna hamnar under luftkonditioneringen. Då kanske de har en chans att torka till i morgon men jag tvivlar på det.

Idag har många bilförare tutat glatt och vinkat till oss. Kanske är det så att vi är på bättre humör och därmed vinkar mer till dem. Bulgarien har verkligen skinit med sin vackraste sol på oss idag, även när åskan mullrade och det regnade.
förberedelser på vårt sätt

9 april

Idag har vi lekt gul bil. Det finns massor med gula bilar här! Vägen ut ur Burgas gick längs motorvägen och det var svårt att springa på den smala vägrenen. Bilarna kör rätt fort. Efter en tid bestämde vi oss för att ta en annan väg. Även där körde folk fort och en polis stoppade oss och sa “This is dangerous” men vi hade inte så många andra vägar att välja på.

Vi vandrade mellan vingårdar och mandelträd. Naturen har ändrat sig, nu är det gröna, böljande kullar men mycket plattare än förut. Till höger om oss skymtade Svarta Havet.

En bulgarisk kvinna skrattade när hon såg oss komma förbi med Inga tronande högst upp på vagnen. Hennes lilla dotter grävde i fickan och visade att även hon hade en minibarnvagn med en pytteliten docka i.

Vi kom fram till Nesebar, en stor badort. Få saker känns så ödsliga som en badort under fel säsong. Det är hundratals med hotell men de flesta är stängda. Vi hittade ett tillslut där de till och med pratade engelska. Vi var i valet och kvalet om vi skulle fortsätta E87 längs kusten med risk för mycket trafik, eller om vi skulle ta mindre vägar inne i landet med mindre sannolikhet att hitta mat. Tjejen på hotellet löste det hela åt oss -“no traffic” svarade hon när vi pekade på E87. Jag pustade ut, lättad, sen duschade vi och åt. Det blev en trevlig restaurang där vi för första gången prövade bulgariskt vin. Gott! Restaurangerna är trevligare till utseendet här än i Turkiet, men charmfaktoren är än så länge högre i Turkiet.

8 april

Morgonen började med skrämselhicka.
– Jag vill känna efter hur det känns, kanske är det bra att ta en vilodag idag.
Jag fattade inte vad hon menade, det kändes som en störning i en Matrixfilm. Vad då? Inte springa idag?

Vi pratade medan vi åt frukost. Det kom tårar i bägges ögon. Jag vill inte vara en slavdrivare som piskar på en som har ont. Carina ville inte ha ont. Vi har pratat mycket om hur vi ska hantera sådana här situationer innan vi åker och det var bra. Nu var det ganska enkelt att ta beslutet att stanna och vila en dag. Jag kände mig frustrerad först men efter att jag fått säga det så gick det över.

Vi har ägnat dagen åt en hel del annat. Jag och Inga har tagit en tur på stan. Inga försökte bättra på solbrännan men jag tror vägdamm funkar bättre för henne. Badtemperaturen var så där. Burgas har sina sidor. Här finns sexshoppar, en hel del alkohol och några Casinon. I Turkiet kunde vi på sin höjd köpa en öl i en butik. Jag har postat hem kartorna från Turkiet där vi ritat in var vi sprungit varje dag. Jag försökte även hitta en karta över Bulgarien men det var lönlöst. Vi har haft så tur den här resan. Vi mötte Felix, en australiensisk kille som cyklar över Europa, 3 km innan gränsen till Bulgarien. Han gav oss sin karta. Det är den vi springer efter nu. Kläderna vi lämnade in för tvätt igårkväll kom först vid fyratiden idag. Det luktar väldigt annorlunda om oss nu. Med andra ord perfekt timat till att vi har en vilodag.

I kväll kl 19 kommer vi intervjuas av Kondis och det ska sändas live på kondis.no
Tur att Carna fixar tekniken. I morgon kommer vi på P3 kl 05:45, i programmet “Vakna”. Vi ska sitta här på hotellrummet med varsin örsnäcka till Carinas mobil. Det blir spännande!

Sen har vi naturligtvis ägnat dagen åt att vila. Jag har ätit så mycket redan att jag känner mig som en svullen ko. Carina är hungrigare än mig idag, kors i taket! Jag hoppas det betyder att alla läkprocesser i kroppen är i full gång. Jag masserade Carina idag och får säga att hon är en otroligt smärttålig dam. Vi jobbade på tills de flesta knölar var borta. Hon grinade illa i början, sen blev det bättre. Ikväll är det min tur att bli behandlad. Lyx!

Visst blev jag rädd i morse. Jag blev omskakad, rädd för att vi inte ska fixa det vi satt oss för. Vi vet att det är en påfrestning vi utsätter oss för och att allt kan hända. Vi ringde Rune och frågade om hjälp och han berättade att han gått tre dagar en gång då han hade ont på sin tur över USA. Det var skönt att höra. Hade han ont ett tag och kunde fortsätta så kan även vi göra det. I morgon bär det av igen! Och löpmässigt har vi snittat 35 km per dag, även med vilodagen inräknat, så vi ligger väldigt bra till!

7 april
Morgonen började med regn och 9 grader. Vi rullade ihop liggunderlag och tält, stuvade ned dem i blötan och åt varsin banan medan vi gick iväg. Vi sjöng alla regnsånger vi kom på – tämligen begränsat – och sen gick vi så snabbt vi kunde för att hålla värmen.

I drömmen hägrade motellet vi hört skulle ligga 12 km längre fram. När vi närmade oss byn Marinka hade vi diktat enormt;
Marinka, Marinka, Marinka vår vän
Ge oss kaffe, ge oss mat
Ge oss värme igen
Melodi “Kalinka”

Jag såg framför mig en varm kaffemugg, scrambled eggs, en brasa som sprakade…
Önskedröm, jag vet, men ändå…

Verkligheten blev en liten låda, byggd i plywood, där vi kunde köpa kaffe i en automat utanför och sen gå in och dricka samtidigt som vi åt vår medhavda yoghurt och bröd. Den lilla damen som drev stället såg hur vi satt och gnuggade händerna för att få upp värmen i dem och bjöd in oss i sitt rum för att spola händerna under varmt vatten. I hennes rum fanns en säng, ett snett skåp, ett litet kylskåp, en spis med två plattor och en tvättmaskin. Det var allt. Vi vandrade vidare och såg tillslut Burgas närma sig. Det är en långdragen stad, vi fick gå länge genom hamnkvarteren innan vi äntligen kom in mot centrum. Där gjorde vi high five när vi hittade ett hotell som både tvättar våra kläder och hade spa. Nu sitter jag och skriver medan Carina får en timmes massage. Sen är det min tur.

Det är skönt att vara på väg. Jag har ingen aning om vad klockan är. Det saknar betydelse. Det spelar ingen roll hur jag ser ut. Det saknar betydelse. Livet är ganska enkelt på vägen. Mat spelar roll, och det gör även vila, värme och dricka. Jag känner mig enormt privilegierad. Vi tar in var vi vill, vi äter vad vi vill, även om det är dyrt med Bulgariska mått mätt så är det billigt för oss. Vi har t ex just ätit varsin varmrätt, två drickor var, dessert och kaffe för ca 150 kronor totalt.

Jag drömde om sol och ett dopp i Svarta havet. Kan inte påstå att jag känner för det just nu. Men det ska bli kul att komma ut igen för att se vad vi upptäcker i morgon. Idag ska vi ta hand om oss. “Målet med dagen är att ge morgondagen en bra start” skrev Mattias Bramstång, och det tänker vi göra.

6 april

Frukosten bestod av två skivor bröd var, kaffe, korv, ost och några tomatskivor. Efter att vi frågat fick vi juice till. Jag var hungrig redan innan jag ätit klart. Vi hade bestämt oss för att ta en lugn dag. Efter att vi packat våra saker gick vi direkt och åt lunch. Carina och jag kompletterar varandra bra. Jag åt både min mat och det hon lämnade. Därefter gick vi direkt till en affär och köpte glass. Jag blev nästan mätt.

Inne i byn, Malko Tarnovo, stod en skylt, “Burgas 70”. När vi kom ut stod det “Burgas 71”, strax därefter “Burgas 72”. Eftfter att ha sprungit mot Burgas i några kilometer kom “Burgas 60” och efter nästan en mil till kom det återigen “Burgas 60”. Vi blev inte kloka på hur långt det var till den där staden.

Turen bar genom enormt fridfullt landskap. Kullig jordbruksmark och skog, ungefär som på Turkiska sidan. Men det var tyst. Inga hundar som skällde, inga bilar som tutade och vinkade, bara enstaka gånger. Det är så märkligt, vi passerar en tänkt gräns mitt i ett landskap som ser likadant ut på bägge sidor, men helt plötsligt byts moskéerna ut mot kyrkor, alfabetet blir obegripligt, människor mer inbundna och språket ett helt annat. Vi fick tre olika svar på hur man säger hej och inget av det kommer jag ihåg än.

Vi tänkte göra cirka 20 km men luften var skön, dagen skön, så vi fortsatte. Vid en porlande bäck drog vi av oss det mesta av kläderna. Stod barfota i det svala vattnet och tvättade våra svettiga kroppar. Efteråt var fötterna ett och ett halv nummer mindre. När solen dalade såg vi att vi hade 12 km kvar till en ny där en man sagt att det skulle finnas ett hotell. Löpningen var skön, vi bestämde oss för att satsa, väl medvetna om att om det inte fanns ett hotell så skulle det bli jobbigt.

Löpningen in till byn skedde i sval luft medan solen precis droppade över kanten.
En kvinna vi mötte gav oss kakor och visade oss till hotellet.

Som var stängt.

Vi gick vidare längs gatan, hamnade hos en tysktalande matrona som tog sig för pannan och sa “Schwer, Schwer” flera gånger när hon förstod att vi inte hade någonstans att bo. Vi åt gudomliga fläskkotletter med grönsaker och potatis, tvättade oss inne på toaletten och bytte kläder. Matronan skakade på huvudet och hade ångest när vi gick. Vi skrattade och sjöng där vi gick i beckmörket och bländade bilarna med våra pannlampor. Ganska snart hittade vi en fin liten plats där vi kunde tälta, relativt väl gömda för bilar och människor. Jag tycker det är kul när det blir så här, det ger udd till livet.

Skillnaden mellan Bulgarien och Turkiet är markant. I Bulgarien ser vi motorcyklar, flashiga bilar och hyreshus där fönstrens är utslagna, vissa ersatta med plywoodskivor och balkongerna håller på rasa ned. Det är högt och lågt om vartannat. Folk är generellt mer reserverade. Jag får många tankar om – vad skapar en kultur? Och hur påverkas vi av styrelseskicket i våra länder? Vi är både lika och olika.

Vår vilodag blev 48 kilometer lång.
Lite fler filmer
i en liten liten by
kvällspyssel
minsta restaurangen hittills

5 april

Första dagen jag kände mig sliten.

Vi vaknade till 10 grader och dimma. Spindelnäten syntes vackert då de var täckta med vattendroppar. Efte en frukost bestående av vitt fluffbröd, något som skulle kallas juice och en banan hav vi oss av. Två killar stoppade oss längs vägen och undrade om vi ville ha skjuts. Vi lyckades förklara att vi ska springa hem till Sverige och de himlade med ögonen.

Det var en hel del backar idag igen. Springa är inget problem, då jag springer utan Bany Blue. Igår var jag stark som ett ånglok och idag gick det bra att springa både fritt, på platsen och nedför med Baby Blue. Men uppför… Det sög!!!
Putta 40 kg framför sig tog på krafterna.

Jag brukar inte fungera bra utan mat. Så var det även idag. 11 km till Cukupinar var en pina, de fem vidare till Armagan värre. När jag märkte att jag blev trött blev jag arg. Bet ihop i “jag tänker minsann klara det!” när vi sen insåg att det var 29 km till Dereköy och inte 24 som vi trott, då var missmodet överhängande.

Men, genom att mobilisera allt som är positivt och genom att trycka i oss godis, nötter, fler bananer och det som var kvar av juicen kom vi vidare. I Armagan hade vi dessutom en massa roliga människor. Män som vi pratade med på byns teservering och underbara kvinnor som skrattade åt vad vi höll på med, nöp oss i hullet och tyckte vi var väl magra för en sådan utmaning. De var så roliga, vi skratta alla fyra så vi kiknade! Önskar jag hade filmat.

Idag var det mer kargt landskap. Vi mötte många herdar som var ute med kor och får. De två senaste dagarna har gått på småvägar genom småbyar och när vi kom ut på stora vägen igen mötte vi en man och kvinna som körde ved med häst och vagn. De slet i sitt anletes svett och hälsade nyfiket och glatt på oss medan fina bilar som ägdes av mer välbeställda människor susade förbi. Det kändes lite märkligt att de slet så medan de som hade det bättre åkte bil och vi som har det jättebra struntar i bilen och ser till att svettas på andra sätt.

Vi har mött massor med militärer. Igår funderade vi på att tälta i en militär security area bara för att toppa polisingripandet i Gökturk, men struntade i det. I dag blev vi för första gången stoppade av en militär. Det var en stilig, gråhårig herre som myndigt klev ur bilen på motorvägen för att få se våra pass. Vi är så vana numer med att bli tilltalade av polis och “jandarma” att vi bara tyckte det var trevligt. Och det var det också. Han kollade att allt var i sin ordning sen önskade han oss lycka till på färden.

Till slut kom vi till Dereköy, åt köfte och vips! så var livet tillbaka! Vi trodde vi hade 15 km till ett hotell på den Bulgariska sidan men det närmare 20 km innan vi var framme. Det är roligt att se hur mycket mat och ett uppnått delmål gör för humöret. Jag ville verkligen komma fram till Bulgarien idag, och det gjorde vi också. De sista 20 kilometrarna var de lättaste. Det blev totalt 49 idag.

Så var sitter orken? Idag var det verkligen i maten och med maten så kommer också den mentala inställningen. Kroppen verkar vara så otroligt mycket starkare än jag någonsin förstår. Ikväll kom vi till ett underbart litet hotell där vi duschat, torkat tältet, tvättat kläder och ätit! Sen har jag också tagit hand om min underbara kära kropp, som tar mg så långt. Masserat fötter och ben, stretchat mjukt och försiktigt och tackat den för att den är så underbar. Den är ett underverk!

4 april

Vi ligger i tältet efter dagens färd. Utanför blixtrar det och åskar. Det är varmt och mysigt i tältet fastän det är kallt utanför. Carina tyckte vi skulle ha en termometer på vagnen och det är faktiskt roligt att kunna se hur varmt eller kallt vi har det. Den hänger och dinglar från handtaget. Nyss ställde sig håret på armen rakt upp när en vildhund skällde på oss. I natt tältar vi på marker där får betar.

Vi vaknade tidigt, hade stadens minaret precis utanför vårt fönster. Efter frukost på kokta ägg, tomater, gurka, vitt bröd, ost, fetaost och oliver gav vi oss av. Idag var det svalt, det är nästan så att jag fryser när det bara är 20 grader. Damen på restaurangen där vi åt igår vinkade när vi drog.

Löpningen har gått fantastiskt fint idag. Drygt 48 km blev det, vår längsta dag hittills. Så gick den också genom fantastiskt vackert lantbrukslandskap. Efter att ha ätit lunch i Pinarhisar – och skrivit mängder med autografer på småflickors smala armar – svängde vi av från den relativt stora väg vi hittills sprungit på och in på vad som först såg ut att vara en jordväg. Gubbarna i en liten by hade avrått oss från att ta den vägen och jag är glad att vi inte följde deras råd. Det som öppnade sig för oss var stora, tysta, landskap där bara vi, grodorna och fåglarna hördes. Vägen böljade upp och ned genom landskapet och vi kom till den ena lilla byn efter den andra. Gudomligt vackert och fridfullt!

I Üsküp åt vi vår första glass! Vi satt utanför den lilla byns tehak, där gubbarna alltid sitter på rad och titta på vad som sker runtomkring. Idag var förmodligen två bleka tjejer med röda vader och en gigantisk lastad barnvagn med en blond docka högst uppe på, dagens syn. Jag undrar ofta vad de tänker när de ser oss. Många försöker prata med oss och vi gör så gott vi kan. Det skulle vara roligt att kunna prata än mer.

Vi traskade en bit utanför byn och kom till den äng där vi är nu, väl gömda bakom träd och kullar som skymmer oss. När jag slog på mobilen hade jag fått sms från Belkis, som jobbar på Ericsson i Turkiet, att vi kunde få sova hos byhövdingen i en by en bit härifrån. Under lunchen hade jag fått mail om att hon inte ficK tag på honom så jag hade struntat i att titta mer. Himla synd, det skulle ha varit jätteroligt att få tillbringa sista natten i Turkiet hos en Muhtar!

I morgon väntar Bulgarien. Nytt land, nytt språk. Europas fattigaste. Vad möter oss där? Känns otroligt att vi snart har kommit igenom Turkiet och är i Bulgarien.
Filmtajm!
Vår start i Istanbul
Vägval i Turkiet

3 april

Idag har vi haft en lugn dag. Det har varit skönt. Vi promenerade lite drygt två mil från Saray till Vize där vi återigen har lyxen att bo på hotell. Jag hoppas att med vilan så blir både jag och Carina piggare och kan ta de cirka 8 milen som är kvar till Bulgariska gränsen på två dagar. Känns otroligt att vi snart är i Bulgarien!

Idag hade vi mulet och lite lätt regn. Även det sparade på våra kroppar. Vi blev invikande på en bensinstation där de som jobbade ville dricka te med oss. Hade vi velat hade säkert någon av oss fått gifta sig med en turkisk 25-åring! Vi tror inte de förstod att vi är 41 och 49.

Nu är landskapet flackare. Carina har planerat resvägen med gpsies och enligt den ska vi ha 3-4000 höjdmeter uppför till bulgariska gränsen. Det kan nog stämma. Idag har vi för första gången sett människor som arbetar ute på åkrarna för hand. Det trodde jag vi skulle se mycket mer av. Jag hoppas många av mina fördomar ifrågasätts under den här resan.

Det är ett väldigt vackert böljande landskap vi springer genom. Det som stör hela tiden är allt skräp. Det ligger verkligen skräp överallt! Vet inte hur många bortslängda soffor och fåtöljer vi sett som bara ligger i skogen. Och plastflaskor. Jag känner mig petig när jag plockar upp mitt eget godispapper om jag råkat tappa det precis vid en stor hög med skräp, men jag vill verkligen inte bidra till att smutsa ned det som är så vackert.

Utanför vårt hotell i natt har vi en moské. Jag vet att utropen från minareten kommer väcka mig. Men just de utropen ger en trygghet. Vi hör dem hela tiden, även när vi är långt ut i skogen. På sitt sätt symboliserar de att människor är nära.

Ikväll åt vi på en restaurang där ägaren verkligen pratade engelska. Det var jättekul att äntligen kunna prata ordentligt med någon. Det hela slutade med att vi blev inbjudna till att kolla fotbollsmatchen mellan Real Madrid och den turkiska stoltheten Galatasaray (har ingen aning hur det stavas. Förresten, så spelar rättstavningen på paddan mig spratt ibland. Ha överseende med ord som blir konstiga! Skulle stå “lysande primula” i gårdagens text och inte lysande primtal…). Det blir skoj!

Gårdagens rännskita gav med sig så fort den kom ut, nu mår vi båda bra igen! Med dagens vila är vi laddade för att springa vidare i morgon!

2 april

På morgonen var det 7 grader. Vi huttrade medan vi åt frukost stående utanför tältet. Det var fullt med kondens och för tidigt för solsken så tältet åkte ned i packpåsen, blött och dant.

Vi ville komma iväg tidigt för att komma fram till Saray. Drömmen om ett hotellrum hägrade. Tvätta sig, tvätta kläder, få allt torrt…. Mmm! Som sagt, det behövs inte mycket för att göra en ultralöpare lycklig!

Ganska snart steg temperaturen mot 24-27 grader. Det kändes helt ok jämfört med 32. Jag fascinerades av att det växer julrosor vilt i skogen. Det finns också lysande vackra primtal här och där, ungefär som blåsippor hemma. Skogen består av rätt små träd som inte slagit ut än. I övrigt springer vi genom välbeställd jordbruksbygd. Jag hade väntat mig se mer påvra förhållanden men vi ser bördiga marker, stors, välskötta hus och böljande landskap som är grönt, grönt, grönt.

Carina hade det lite jobbigt igår men idag är hon piggare. Jag tycker det har fungerat väldigt bra hittills. Visst känns det ibland att baxa en 40 kg babyjogger uppför några hundra meter lång uppförsbacke i värmen, men det går över efter att vi nått toppen och fått tagit en sipp vatten. Det känns lite under fotsulorna på kvällen men det går över till morgonen.

En sak vi saknat är vägskyltar. Sådana där med avståndet utsatt. Den första såg vi igår. Det andra jag saknat är vykort. Pappa brukar vilja ha det från alla konstiga ställen jag är på. Idag lyckades jag köpa frimärken men vykort fanns inte. Jag postade ett papper som jag tejpat ihop istället. När jag köpte frimärkena fick jag gå bakom kassan på posten/banken för att peka på det jag ville ha.

Lunchen idag blev vita bönor och ris. Sällan har mat smakat så gott! Det fick dock lite konsekvenser. Efter att ha tagit hand om vårt blöta tält, tvättat våra kläder och ätit på en restaurang – där gästerna nästan slogs om att få dricka te med oss – så fick båda rännskita. Nåja, tur att vi är på hotell.

Ska bli skönt att sova i en riktig säng i natt. Fast jag har sällan sett badrum där elkablarna hänger rakt ut ur väggen. Just nu har vi spänt upp en lina så vår tvätt torkar inomhus. Daggen gör det mesta fuktigt.

1 april

Idag har vi sprungit motorväg igen som visade sig vara väldigt lugn. Långa, fina utförslöpor på slät asfalt varvades av det som kändes som ännu längre uppförsbackar. Det är tung till slut att skjuta 40 kg på en barnvagn framför sig.

Vid en liten by sprang Carina in för att se om skylten “restaurang” talade sanning. Ganska kort därefter såg jag en orange keps som studsade upp och ned och ett stort leende därunder. Det fanns mat! Vi åt resans hittills godaste lunch med grillat lamm och kyckling, potatis, auberginer med yoghurt, starka campinjoner och en röra med bröd till. Det är lätt att göra två ultralöpare lyckliga!
Idag har vi dessutom varit in på en mack och tvättat oss själva, håret och kläderna med tvål i handfallet. Vi var som två nyponrosor efteråt! Vi till och med Sköljde av Baby Blue medan mack-killen förundrat tittade på (här tankar fortfarande en kille bilen åt dig när du vill ha bensin). Vi har lärt oss förklara – på turkiska – att vi springer från Turkiet till Sverige. Mack-killen bjöd oss på te.

En man bjöd in oss att bo i hans hus idag. Hade varit jätteskoj men vi hade några timmars löpning kvar. Ikväll när vi gömt oss för eventuella poliser och andra och satt och lagade mat så kom en man och pratade med oss. Han tyckte vi hade det kallt och bjöd oss ned till honom för att värma oss vid elden.

Vårt turkiska ordspråk utvecklas hela tiden. Numer kan vi
Var=ja
Yok=nej
Teschekur=tack
Merhaba=Hej (då ler alla)
Sa=höger
Så=vänster
Illeret=rakt fram
Chadr=tält
Pesch=fem
Ono=tio
Grini=tjugo
Iscvech=Sverige

31 mars

Så har vi sprungit ytterligare en dag. 32 grader varmt igen. Vi började morgonen med att bli erbjudna frukost på stället där vi bodde, synd att vi ätit vår egna medhavda precis. Sen vinkade vi hej då och gav oss ut.

Det blev många backar även idag och en hel del gång. Det var helt enkelt för varmt att springa. I en liten by klev vi in på ställets The-salong och beställde apelsindricka. Det var bara gubbar på stället och de tittade lite misstänksamt på oss. Folk överlag tutar, vinkar och ler när det ser oss . Utom kvinnan som gav en verklig “om blickar kunde döda” blick när vi blev bjudna på te i ett skjul vid sidan av motorvägen. En man som just hjälp oss bära Baby Blue över ett besvärligt parti bjöd in oss.
Det mest spännande idag har varit just motorvägslöpning. Det är inte mycket trafik här och de flesta kör lugnt, ändå är känslan att springa på en motorväg lite annorlunda.

Det känns skönt att nu vet vi vad som gäller – i Turkiet i alla fall. Vi kommer varken hitta hotell eller vandrarhem. Det finns inga. Det blir tält och laga egen mat hela vägen, verkar det som. Lite fundersam blir jag kring vår hygien – visst har jag räknat med att lukta en del och inte vara purfräsch, men finns det någon gräns där det blir ohälsosamt? Igår tvättade vi oss på en restaurang och sköljde ur kläderna hjälpligt, idag har de kläderna torkat i vägdammet på barnvagnen. Ikväll tvättade vi oss med en tvättlapp. Ingen dusch eller bad på drygt sex mils svettig löpning. Saltränder på tröjan idag, och saltdrink varje kväll.

Vi tältar i en backe. Långt borta hörs hundar. Stjärnorna lyste över våra huvuden medan vi åt turkisk korv, makaroner och tomater. Jag tycker om stjärnhimlen. Har alltid gjort det. Den får mig att känna mig liten i det oändliga, en del av allt som finns. Det är en skön känsla. Jag tänker på en låt av Heart, som jag inte kan exakt men tror går

It´s allright
Let it go
Let the world
Of your shoulders
You have the perfect alibi
Just because the world is wide
Out under the sky

Världen är verkligen vid. Det finns många verkligheter.
Nu ska jag läsa om människans beteende utifrån hennes biologiska arv. En politiskt halvt inkorrekt bok om hur politiska uppfattningar och moralisk syn styr vad vi tror är vår mänskliga natur. Otroligt intressant och lite svårsmält. Men, jag vill veta mer!

Äntligen på väg!

Två tyskor filmade oss medan vi tog våra första löpsteg hemåt. Vi sprang hela 770 meter på den asiatiska sidan innan vi tog färjan över till Europa. Där började klättringen. Först många höjdmeter uppåt, inte bara i höjdledd utan även upp och nedför 30-40 cm höga trottoarer. Jag är glad att jag inte är rullstolsbunden, av flera orsaker. Lyfta Baby Blue gav riktigt bra core-träning!

Det blev kompassen som fick leda oss ut ur stan. När vi nästan nått stadsgränsen passade vi på att äta lunch på ett litet, litet ställe. Mannen som sålde mat till oss ringde upp sin son som pratade engelska. Vi bad
Om hjälp att hitta vägen mot Gökturk
-To far, blev svaret
-We want to run there
-Not possible. You want to go To Ayasofia instegade?
Det var inte riktigt vår tanke. Med mobilen lyckades sonen få oss att förstå att hans far ville bjuda oss på turkiskt te. Folk är snälla med oss.
Vårt turkiska språkförråd utökas stadigt. Numer kan vi även säga baby och Sverige på turkiska. Baby är så klart Ingas förtjänst. Hon fortsätter förgylla dagarna för oss och många av de vi passerar.

Allt medan vi lämnade staden bakom oss tuggade vi sand som yrde runt lastbilarna och in bland våra tänder, ögon och på Inga. Det tog inte många kilometer förrän vi mötte första åsneskjutsen. Bilarna tutar, förarna ler och många gör tummen upp när de ser oss.

När vi närmade oss Gökturk förvånades vi över alla handelsträdgårdar, de fina restaurangerna och lyxbilarna. Vi tänkte att här blir det en baggis att hitta ett ställe att sova på med varm, skön dusch. Jag längtade massor efter att bli av med allt vägval och svett. Men, det fanns inget härbärge för oss. Vi fick inte ens sova i ett stall. Efter en tids letande hittade vi en liten grön fläck som inte var täckt av björnbärssnår, däremot av skräp och torkade koblaffor. Där slog vi läger.

Jag ringde hem till mina föräldrar men mitt i samtalet fick jag lägga på för vi blev oroliga av hundskallen som kom för nära. De flesta hundar är bakom staket och i kedjor men några har jagat oss idag. Det är bara att hytta med näven och skrika så ger de sig av. Kändes inte riktigt taktiskt att avbryta för en sån sak…
Men mer skulle komma… Medan vi låg och bloggade hördes polissirener. De kom till vårt tält och bad att få se pass, förklarade att vi var galna och att vi skulle följa med dem. Det var bara packa ihop. Vi blev lite nervösa när de pratade om pengar men de skjutsade oss till ett ställe där vi fick dricka te med ägaren och sex stycken vakter, sen fick vi ett eget hus att sova i och så lärde vi oss nya turkiska ord allt medan vi var kvällens samtalsämne.
En bra start på vår resa!

Istanbul

Idag har vi upptäckt Ingas fenomenala talanger! Hon charmar ALLA!!!
Inga åker i ryggsäcken på min mage och tittar ut. En del gapskrattar, andra tar hennes händer och pratar med henne. Var hon än kommer är hon en brobyggare. Fantastisk att ha med sig på vägen!

Inga är har fått sitt namn från ett framträdande som Rönninge Show Chorous gör. Där sjunger de, iklädda blonda flätor och svensk dräkt, och kallar sig själva för Inga. Vår Inga är exakt lik dem!

Efter lite letande har vi hittat kartor för hela löpvägen i Turkiet och efter att vi varit vid Ayasofia råkade vi gå raka vägen till kryddbasaren där vi hittade lampolja till köket. Vi har flyt – igår visste vi inte var vi skulle stiga av bussen och åkte på måfå till slutstationen som visade sig vara några hundra meter från vårt vandrarhem, “Lush Hostel”.
Idag gick vi på måfå uppför en backe och hamnade vid Ayasofia. Fortsätter den här turen kommer vi springa raka vägen hem.
Vårt vandrarhem har många charmfaktorer. Ovanligaste är sköldpaddorna i trädgården.

Min kollega Fredrik hade kontaktat Richard på Ericsson i Turkiet,som är marathonlöpare. Jag fick Richards mobilnummer och hörde av mig och frågade om löptips för att komma ut ur Istanbul. Det blev Richards assistent som svarade och beklagade att de inte kunde springa med men gärna ville ha bilder från vår start i morgon. Kul, tycker jag ?

Sen har jag även fått en kontakt på Ericsson i Ukraina via min kompis Ingela. Där fick vi följande mail: “Note that the weather hit us hard last weekend and there is like 50 cm of snow in Kyiv and cross country roads are questionable too. And considering the government already stole the budget intended for snow cleaning we can only hope that it will melt eventually.”
Känns bra att det är ca 110 mil tills vi kommer till Ukraina!

Vädret i Istanbul har varit soligt och omkring tio grader idag. Känns idealiskt för löpning!
De flesta träden har inte löv ännu men tulpaner, hyacinter och penseer blommar. Folk går i täckjackor och jag och Carina trivs alldeles utmärkt i våra fina Odlo-jackor. De har verkligen kommit till användning! Solglasögonen har oxå varit perfekta att ha idag, det är skönt att slippa kisa och se konturer bättre.

Konturer kan bli spännande i morgon, när vi börjar springa. Trottoarkanterna är ibland skyhöga och inte alls Baby Blue vänliga. Trottoarerna är dessutom ofta knöliga och fulla med folk. Prio i morgon är att komma ut ur den här charmanta staden så snabbt som möjligt och så håller vi tummarna för att landsbygden är lika charmig!
Avresedag 28:e mars

Nu ar vi framme i Turkiet och jag skriver pa en turkisk dator. Dagen borjade med intervju av P4 Radio Stockholm – jattetrevlig reporter! Sen frukost, semla, och sa till Arlanda dar Janne fick en bot medan han vinkade av oss och sa intervju av The Local som utnamde oss till veckans svenskar.
I Istanbul var det en smarre pers att ta oss med Baby Blue genom rusningstrafiken pa tunnelbana och bussar. Skytteltrafik fick en ny innebord, bussarna kom verkligen sekunderna efter varandra och anda var de knokfulla.

Efter bussarna har det varit idel leenden. Folk som hjalper oss hitta, ger oss extra mat nar vi koper kakor och florsocker hjalpa oss fastan de inte forstar ett smack engelska och vi inte fattar turkiska. Vi bor i en jattetrevlig del av stan. pa den asiatiska sidan. Fullt av sma gator, gronsaksstand, handlare och butiker med brollopsklanningar.

Ibland kanns det – vad ar detta for vansinne?
Det ar manga fotsteg hem till Sverige och Baby Blue knakade nar vi fick bara den uppfor tre snirkliga trappor till vart rum. Vi ska ta ut packningen forst nar vi bar ned den…

Aventyret ar for stort for att forsta. Jag kan inte greppa att springa 300 mil. Men jag kan greppa att springa 23 mil i Turkiet. Det later lattare an att springa ut ur den har 16-miljonersstaden. Hitta basta kartor och basta vagen ut och besoka Hagia Sofia ar morgondagens projekt.

Nu ska jag sova! Varken Carina eller jag sov mycket inatt. Vi var lite stirriga i morse men det har gatt over nu.

Så är det dags att åka. Sista dagen hemma börjar med fotografering. Vi har fått jättefina jackor av Primaloft. Primaloft är ett mycket värmande och tunt material, ursprungligen utvecklat för den amerikanska armén. Jackorna är riktigt tunna, smart konstruerade med elastiska delar där rörlighet behövs och har många smarta konstruktioner som t ex tumgrepp och en speciallösning för mobilen så att man kan ha den under jackan under löpningen – utan att headsetet tjorvar ihop. Jackorna satt som en smäck! Riktigt härliga.

Vi var riktigt fina fotomodeller där vi spexade runt i Tegnérlunden. Jag har sällan sett så fina bilder på mig själv. Men, jag kunde inte motstå att välja att visa just den här bilden på oss – klädda i scarfar från Odlo (som är de som gjort jackorna; Primaloft är materialet i dem) som vi naturligtvis, helgen till ära, bär som Påskkärringar!

Efter sista mötet på jobbet och kramkalas – dels med mig som åker bort och dels med de som lämnar Ericsson till följd av senaste varslet – så bar det hemåt. Jag tog vägen över Gamla Stan, handlade svenska souvenirer i butikerna där, sen vandrade jag till Stadshuset. Satte mig på kajkanten, hörde isen klirra i vattnet under mig. Undrade hur det kommer att kännas att kliva i land just här, om sisådär en tre-fyra månader.

Sen brast jag i gråt.

Vet inte varför, det bara kom. Det har det gjort några gånger ikväll också. Jag känner ett vemod och en sorg. Det är en lång tid jag inte får se nära och kära (förutom Carina då). Jag lämnar staden som jag är så kär i. Jag spanade intensivt idag efter tussilago men såg inte en enda. Våren är precis i sin sprickning, nu är det vackra, härliga dagar med solsken och begynnande liv. Jag älskat att få se blåsipporna, vitsipporna och liljekonvaljerna. Och de små, soliga tussilagorna. Jag saknar att jag inte får se dem i år.
Men, det är en smärta som gör skönt ont. Alla jag tycker om, min stad, blommorna – ni är betydelsefulla för mig. Jag kommer sakna er. Det gör ont att lämna just för att ni är så värdefulla.

Och det är något gott. Något gott som alltid är med mig, oavsett var jag är

Ikväll har det svenska vemodet och glädjen fått grassera fullt ut i mitt hem. Det finns mycket fin svensk musik och just ikväll har den här snurrat många varv

Skynda att älska kallar jag den om än den heter “Höstvisa”

Nu är vi finklädda inför stor-resan!

Geronimo!

Packad och klar!

Under söndagen sågs ett ljussken och rökmoln breda sig ut över Hammarbyhöjden. Människor stannade och såg förvånade på de två figurerna som först skrattande sedan allt mer paniskt försökte få slut på eländet genom att köra ned nödblosset i snön, bara för att konstaterade att nödblosset var osläckningsbart. Elsa suckade vid åsynen av de två och undrade vad de nu tagit sig för. Kvällen lång osade det bränt om diverse kroppsdelar och vin användes för att bättra på stämningen ytterligare.

Nu är det bara några dagar till vi åker. Jag kan inte förstå det, det går glappt i hjärnan. Jag känner ett stilla vemod och saknad, jag kommer vara borta länge hemifrån. Men även goda känslor infinner sig. Jag dammsög min lägenhet för sista gången idag på 3,5månader. Med kärleksfyllt hjärta sög jag upp små gruskorn, damm och sand. Det är ett nöje att ha ett hem och att trivas så bra som jag gör. Just när jag ska lämna det så känns det än mer och det är betydelsefullt 🙂

I övrigt känner jag mig mest plufsig och otränad. Jag har inte tränat speciellt mycket på senare tid. Jag undrar hur jag någonsin ska orka springa två mil ens. Vilan är dels för att passa på att vila innan jag åker, dels för att jag inte hunnit. Det har varit fullt upp sista tiden nu. Det ska bli skönt att bara leva dag för dag snart. Var dag för sig själv. Det enda vi behöver se till är att springa, äta, sova och ge nästa dag en så bra start som möjligt. Jag ser fram emot att se vad ett sådant liv gör med mig.

Idag packade vi. Det blev två flyttkartonger och en kartong för Baby Blue (vår barnvagn). Packningen väger 27 kg och Baby Blue 9. Då har vi inget vatten och mat packat så vi kommer ligga på 36 kg och uppåt. Det är så himla mycket saker vi packat! Inte mycket klädet, men mycket annat. Här kommer hela listan:

Gemensamt
Barnvagn 🙂
Tält
Cykelpump
Trippmätare
Kartor i kartfodral. Europa kartor i stort skala
Kortläsaradapter till paddan
Termometer
En perfektaflaska med rapsolja
Kompass med visselpipa
Keramiskt vattenreningsfilter
Extra bränsleflaska till köket 1-liters
5 spännremmar, elastiska med krokar
Ett vattentätt fodral till paddan
Nätverksadapter (för utlandet)
En avståndsmätare
Visitkort
Nål och tråd
Salt
20-pack tepåsar
Schampo

Reparationsverktyg mm
Slem
Bogserlina
Vaxduk
Ett antal kabelspännare
Skruvmejselset
Liquisole universallim
Reparationskit för liggunderlag
Multiverktyg med tång
Fyra extraslangar
Kniv med sågtand
Däckborttagare
Ekerspännare
Silvertejp, svart+silver 10+10 meter
Punkterings lagningskitt

Dagpåse (ljusblå)
Varsin handduk
Omega 3
Mitt val sport (Carina)
Magnesium (Kristina)
Tandkräm
Varsin tandborste
Toapapper
Tvål
Försvarets hudsalva
Tandtrådsgrejjor
Kam
Hårsnoddar

Köksgrejjor (köket)
Diskmedel
Gaffel och sked och två Sporkar
Tändstål
Kryddburken
En kniv med stort blad. Fällkniv
Skärbräda
Lite kåsa
Primuskök med Omnifuel brännare
Köket – kastruller mm.

Medicin och sakpåse (gul)
Sportsslick
3 böcker (excess)
omega 3
tvättmedel
Solskyddskräm
Skavsårskit
Kinesiotejp
Allergitabletter
Smärtstillande, naproxen
Penicillin * 2
Mascara
Järntabletter
Nageltång
En dauerbinda för eventuellt stukade fötter
10 påsar med ziplock
3 leukoplast 1 bred, 2 smala
pincett
Nätverksladdare
Kameraladdare + extra batteri

Påse med solcellsladdare mm

Till paddlingen
Fem gastuber
Paddelhandskar
Paddelskor *2
Bikin *2
Keps orange
Tre nödbloss (day & night)

Kristina
Bok
1-literssäck (plånbok)
Termosmugg
Fyra vattentäta säckar
Liggunderlag i vattentät kompressionssäck
Sovsäck och kompressionssäck
En gul keps
Röda Crocs
Ullunderställ(tröja + kalsonger)
Beiga byxor + skjorta
Två st löpartshirts
5 par ullsockar
Asics Nimbus löparskor
Asics Cumulus löparskor (utan hälkappa)
1 par trosor
Löparshorts
Trekvartstights
Långa tights
Två långärmade underställströjor
Supertunn vindjacka
Regnjacka
Regnbyxor
X-kross solglasögon
Löparlinne
SportBH
Nattlinne
Buff
Handskar
Pannlampa
Dagbok + penna
Vattenflaska
Reflexväst
Visa-kort
ICA-kort
Pass
Primaloft jacka + väst
Mobil
Europeiskt sjukvårdskort
Reseförsäkring

Carina
Europeiskt sjukvårdskort
ICA-kort
ICA-kortläsare
Liggunderlag i vattentät säck
1 stor kåsa
En pannlampa
En lite större resehandduk
Sovsäck med kompressionssäck
Pengar
Kontokort
Körkort/pass
Kudde
Vattenflaska
Solskyddsmedel
X-Kross Solglasögon
Hörlurar
Järntabletter
Shuffle
Ullunderställ (byxor och tröja)
Underställ (tröja)
2 Långärmad funktionströja
2 Kortärmad funktionströja
3 Sportbh
4 Trosor
Korta fladdershorts
Korta shorts
3/4 tights
Långa tights
Linne att springa i
Klänning
Supertunn skjorta
Tunna byxor
Regnställ (jacka och byxor)
Tunn vindjacka
Primaloft jacka + väst
Reflexväst
Keps vit
5 Ullstrumpor
2 Tunna löparstrumpor
Buff
Vantar
2 Löparskor saucony + nimbus
Crocs
Nattline
Handduk

Hej och hå, vad mycket grejer det är! Ett under att det “bara” är 27 kg!

Det närmar sig…

Idag har jag begått våld på mina löparskor. Jösses, vad hälkappan sitter fast i skorna! Först får jag sprätta upp sömmen bak vid hälen, därefter gräva mig ned genom skummet och slita lös tyg och skum som verkligen klistrar mot den håra plastbiten jag vill ha bort. Asics Cumulus är verkligen en skön sko men hälkappan är ett hot mot mina hälsenor. Den går lite för högt upp och är dessutom stenhård! Jag har fått inflammation i skidan runt hälsenan på grund av den en gång. Jag tänker inte riskera det den här gången.

Den stackars patienten fick många stygn
Efter att ha grävt och slitit i några timmar och använt sax, kniv, gaffel,tång och tummar så lossnar tillslut kappan. För att få den att släppa själva skon behöver jag även sprätta sömmarna i skons sula. Jag önskar skorna kom i modulform istället med löstagbar hälkappa. Tack och lov är min svåger och systerson på besök och satt och skrattade med mig medan jag slet och Johan fick rycka in och slita också. Han gjorde ett jättefint jobb. Sen var det bara att sy ihop det som återstod av skorna. Hälkappan går utmärkt att använda som fingerborg.
Nu är mitt projekt på jobbet snart färdigt och överlämnat, skattedeklarationen är gjord både för mig och mitt bolag, skattepengarna insatta, kläderna jag ska ha med mig tvättade och framlagda, i morgon packar Carina och jag. Det mesta är snart klart. Känns jätteskönt. Det vi framförallt har kvar att göra är träffa två av våra sponsorer innan vi åker, det vore bra att hitta en laddare till min hajfena (jag tror inte en smartphone pallar ett dopp i Ålands hav och jag vill kunna ringa sjöräddningen om vi ligger och plaskar) och så ska vi elda! Nödbloss! Vi har fått sådana med utgånget datum av Janne. Om vi väl ligger i spat vill jag inte fundera över hur jag ska använda dem. Då vill jag kunna det.

Känns overkligt att åka iväg snart. Jag förstår det inte fastän jag säger hej då till människor varje dag. Det känns fiktivt varje gång.

Våren är på väg. Solen värmer. Jag har sett snödroppar och vårgäck. Jag kommer sakna blåsipporna, haven av vitsippor, liljekonvaljerna och de ljusgröna, nyspruckna löven på björkarna. Jag kommer sakna musik. Det känns lite vemodigt att lämna. Och skönt. Jag längtar efter den här pausen i livet, tiden då allt är annorlunda. Det ska bli så skönt. Och jag hoppas att livet här hemma finns kvar på liknande sätt när jag är hemma igen som när jag lämnar.
Höghastighets-hjärnväg

Mel:Askungens arbetssång
Lyssna på Youtube

Köpa barnvagn, skaffa kartor,
Testa köket, springa in skor
Skaffa bankkort, spänna ekrar
Och öva kajaklekar
Här vi twittrar,
Där vi bloggar
Så snart vi inte joggar
Vi har skaffat oss kepsar
Så vi syns ovan på vatten, backen, natten
-Raska på nu, dags att åka!

Hämta slem och packa säckar
Träffa doktorn, snart vi däckar
Skavsårskitet, solcellsladdarn,
Den nyinköpta paddan
Bogserlina, lilla kniven
Nattlinnen av siden
Mediciner emot allt
Ullstrumporna i tusenfallt
Till sist en hemförsäkring som täcker allt

Sätt i gång nu, skynda ila
Vi har inte tid att vila
Löpningen den ska vi klara
Och paddlingen blir ”bara”
-Ja jag fixar youtube-klippen
-Och jag kan skaffa sponsring
-Ja vi fixar och vi donar, och med allting ordnar
Och de vackraste vi blir längs hela vägen

En dröm ger åt tanken vingar
Den blir verklig då
I drömmen du allt betvingar
Och allt du vill ha kan du få
Och om du längs vägar springer
Så kan du finna mången vän
Och om du sliter så du gråter
Så kommer drömmen åter
Och tron på dig själv bär dig hem!

Nu har vi ordnat det mesta. Ändå är det en del kvar. Hämta sista kartan, hämta flaskan vi beställt med extra självtätande slem till reservdäcken, packa, testa att vi kan krympa bilder och fixa youtubeklipp på paddan, köpa en klänning, träffa två av våra sponsorer, hålla två föredrag, avsluta min del i projektet jag hållt på med på jobbet och se till att det kan fortgå efter att jag dragit. Jag har fixat så att Cecilia tar över mina arbetsuppgifter med Landslagsgruppen, Janna kommer sköta betalnmingar och anmälningar till läger i september – som jag givetvis förberett så gott jag kan. Jag har till och med bokat landslagsgruppsläger i februari 2014. Två föredarag ska jag hålla innan jag drar, i helgen kommer min svåger och mitt yngsta syskonbarn på besök, ska fixa tårta tills dess och 18-årspresent till mitt äldsta syskonbarn som fyller i maj.Puh!

Livet har susat framåt i överljudsfart en tid. Det känns som jag befinner mig på en höghastighetsjärnväg i överljudsfart och det är bara att hålla blicken stadigt fäst på spåret för att jag ska hålla mig kvar.

Det ska bli skönt att komma till de dagar då det enda vi behöver tänka på är löpning, mat, logi och att vara hela och friska till nästa dag. Jag längtar!

Livsvägar

“We live our separate lives, and go our different ways”
Den gamla sången från 80-talet spelar varv på varv i mitt huvud. Jag vet inte vem som gjort den. Jag vet inte hur resten går. Jag vet bara att jag tyckte om den när jag gick på folkhögskola i Solvik, efter att jag hoppat av gymnasiet, och att jag fortfarande tycker om den.

Jag, Farmor och min syster Ulrika vid Storforsen, mors dag 1979

”Olika falla ödets lotter” skulle farmor ha uttryck det. Och visst är det så. Hur mycket skapar vi egentligen vårt liv själv och hur mycket är förutbestämt eller slump? Under löpningen hem från Turkiet har jag med mig en enda bok – ”Ett oskrivet blad”. Den handlar om just det – är vi oskrivna blad som kan bli vad som helst eller är vissa saker förutbestämda? Kanske sådana saker som inte ens är politiskt korrekt att uttrycka?

Nu är det sista dagen i Piteå innan vi drar ut på vår långa löpning. Jag blir alltid tankfull när jag är här. Vad hade hänt om jag stannat här? Hade jag fått två-tre barn, bott i villa och haft nära till jobbet, som så många här har? Hur hade mitt liv utvecklats? Hade jag planerat en löpning på 300 mil om jag inte flyttat? Var det förutbestämt att jag skulle flytta?

Emellanåt har jag långa samtal med min syster. Speciellt när hennes barn var mindre och krävde mer uppmärksamhet kunde hon säga ”Du har det så bra, du gör som du vill”. Jag brukade säga ”Du har det så bra, du har man och barn. Det måste vara fantastiskt att uppleva sina barn varje dag, se dem växa och utvecklas”.

Förmodligen kommer jag aldrig få några barn. Det blir inga efterlevande små-Kristinor. Tanken på ”Det tar slut med mig” skaver emellanåt. Som barn sov jag i Farmors bäddsoffa. Nu sover jag i mammas och pappas bäddsoffa. Varken barn eller barn-barn kommer sova hemma hos mig. Fast mina syskonbarn är hos mig emellanåt.

Jag och Ulrika under en skidtur tillsammans, 17:e mars 2013

Men nu har jag detta liv. Ett underbart, fantastiskt liv där jag kan göra precis vad jag vill. Ingen annan bestämmer. Jag är frisk, jag mår bra, jag har underbara vänner och relationer. Jag är född i en välmående del av världen och bara genom det så har jag enorma möjligheter. Dessutom har jag ett bra jobb där jag trivs, jag förhandlar inte lön längre för jag behöver inte mer än vad jag har. Med den enorma rikedomen finns det massor att glädja mig åt.

Igår kväll saluterade himlen min avfärd med ett gigantiskt norrsken. Jag stod på bron (för en norrbottning är ”bron”=trappa, översättning för alla stockholmare) och såg på underverket. Stjärnor och norrsken har fascinerat mig sen barnsben. Jag kunde stå på ängen nedaför mamma & pappas hus och gunga med i de böljande grönblåa slöjorna tills jag trillade.

”The traveler is always leaving home, the only kind of life he’s ever known”

En annan sång där jag bara kommer ihåg en strof. Varför tilltalar just dessa två mig? Kanske stod det skrivet i stjärnorna att jag skulle flytta, kanske är det en slump. Det spelar ingen roll. Oavsett vad det var så är jag glad att jag har det just som jag har det. Jag är SÅÅÅÅ lycklig (känn doften av korkek).

Lovsång till Carina

-Men hallå!! Jag har inte hört av dig på flera timmar! Vad håller du på med?

Carina chattar med mig på Facebook. På senare tid har vi mer och mer haft ett liv ihop. Helger och kvällar går åt till planering, inköp, en och annan löptur och rätt ofta lagar vi mat tillsammans. När jag skriver på min hemsida tvekar jag inför ordvalet ”jag” eller ”vi”. Vad är det egentligen jag ska använda? Våra liv har blivit så sammanflätade nu. Herrejösses, vi har till och med gemensamt bankkonto! Det hade jag inte ens med min ex-man. Och så har vi köpt barnvagn. Det har jag inte gjort med någon förut. Inte undra på att jag bli förvirrad.

Carina har underbar humor, blir starkare när det är tufft och vi fungerar som ett ordlöst, väloljat maskineri ihop. Det vore en dröm att vara kär i henne. Men så är det inte. Jag har ingen dragning åt det hållet, om än jag även tidigare önskade att jag var kär i min kompis Helena. Även Helena och jag fungerar fantastiskt fint ihop. Det hade varit så praktiskt och enkelt att bli kär i henne! Men icke.

Istället väljer känslorna vägar som ibland inte är så smarta. Min ex-man till exempel. Han som lämnade både mig och vänner, spårlöst försvunnen, i sex månaders tid. Sedan hörde han av sig igen för att kräva hälften av mina sparpengar efter att han själv fört undan alla sina sparpengar ett antal månader i förväg. Varför föll jag för honom? Det kan man fråga sig. Vi hade nio bra år ihop om än slutet blev märkligt. Och vår bröllopsdag – tillsammans med dagen jag satte världsrekord på löpband – är de vackraste dagarna i mitt liv.

Nu har Carina ett förtroende som inte ens min ex-man fick. Jag litar helt och fullt på att hon tar hand om mig, oavsett vad som händer. Och vice versa. Dessutom behöver jag ha roligt med den människa jag springer med, och det har jag med Carina..

Tänk om jag hade haft en dragning till båda könen. Urvalet skulle vara större om jag blev kär i både kvinnor och män. Nu är det inte så för mig. Men jag är helt säker på att Carina är rätt partner för mig. Inte kärleksmässigt, men på alla andra sätt och vis.

I gamla fäders spår

Jag ler när flygplanet rullar fram till gaten. Det är nummer fem, som alltid när jag flyger mellan Stockholm och Luleå. Jag ler för det innebär att jag får passera passkontrollen. Som vanligt. Det sitter förstås ingen människa där, men jag tycker alltid att det är lite komiskt att folk från Stockholm är utbölingar i Luleå.

Min farmors bror Johan vid en av jaktstugorna. Hundspann och snöskor var en del av vardagen.

Utbölingar är vi allihopa, på vårt sätt. På 1920-talet utvandrade min farmors bröder, Johan och Valfrid, till Canada. Det gjorde de för att slippa militärtjänsten och för att jaga. Båda älskade livet ute i skogen och hade snart stora områden inmutade där de satte upp fällor. Valfrid återvände hem efter några år, Johan blev kvar och skaffade familj. Hans kropp återfanns på botten av en sjö. Det enda som sa att det var han var bältet som fortfarande satt kvar runt midjan. Förmodligen var det indianer som inte tyckte om inkräktaren.

Min farmor levde ett lite annorlunda liv. Som fjortonåring skjutsade hennes far henne till en bondfamilj där hon skulle tjänstgöra som piga. Blåmärkena från cykelstången hon suttit på satt kvar länge. Från den åldern skötte farmor kor hos allehanda bönder ända tills hon gifte sig och skötte korna hemma i den egna ladugården istället. Så levde hon, ända tills äldsta sonen tog över ruljangsen och farmor & farfar flyttade in i stugan på ett run och kök som byggts för deras skull. Det längsta farmor reste var till Simrishamn och hon fascinerades resten av livet av att han som sov på översta britsen inte trillade ned.

Farmor och Farfar vid deras bröllop den 14:e juli 1929. Med sig in i äktenskapet hade farmor en dotter och Farfar hade fem barn sedan tidigare. Tillsammans fick de ytterligare fyra. På bröllopets serverades köttsoppa för det var mitt “Ine slåttanna” – mitt i skördetid. Efter festligheterna var det dags att jobba!

Så kommer min generation. Som aldrig rest på cykelstång någon långre sträcka och inte heller åkt båt över Atlanten för att kanske aldrig återvända. I den jämförelsen känns mitt & Carinas äventyr som en lyxresa. Det är ett äventyr och det kommer bli ett rent och skärt, gnistrande, strapatsrikt och upplevelserikt äventyr. Men det är inte våra vardagliga levnadsvillkor. Det är något utöver det vardagliga livet, en lyx som vi kan unna oss när vi har det så bra i övrigt. Och jag tänker – vad många äventyr det finns som aldrig blev kända. Jag tänker på fiskarna vid kusten i Norge som gav sig ut på vattnet i små, små båtar. De styrde utåt en dag, vände båten upp och ned på en ö och sov under den på natten och styrde sen hemåt nästa dag. Om de kom hem. Det var många som hamnade på havets botten. Det var deras vardag.

Hamnar Carina & jag i havet ringer vi Sjöräddningen. Om telefonen fungerar förstås. Händer det något längs vägen har vi SOS International, försäkringsbolag, ambassader, konsulat och Ericssonfolk som kan hjälpa oss. Visst är det ett äventyr vi ska ut på. Jag intalar mig själv det. Och jag känner en oerhörd respekt för alla de människor som slet för sitt vardaliga liv förr i tiden. Utan varken Gore-Tex kläder, GPS-navigator eller cykeldäck fyllda med självtätande slem. Ofta för att få mat för dagen, inte för upplevelsens skull.

Farfar och de fyra minsta barnen vid deras hus. Min pappa står lutad mot farfars ben.
Knä-löst 130312
Lunchen ägnade jag åt testlöpning på isiga vägar i Ursvikskogen. Knät fick väl godkänt! Det kändes helt annorlunda än förut. Lite känningar satt kvar men jag förstod varför då jag kom in på Actic…
Jösses, vilken knöl jag har i höger lår! Det är högt upp på högra sidan, försökte knåda ut den medan jag satt i bastun men det får bli massage i morgon istället. Jag kommer förmodligen skrika men ta i! Jag vill få bort den där klumpen som gör att senorna sträcks över knät och gör ont.

Tack och lov är det inget fel på mitt knä. En muskelknuta i låret känns väldigt hanterbar. Egentligen borde jag jubla och vara glad men jag har inte kommit över det här riktigt än. Vill veta att hela jag är tipp-topp till när vi åker. Då blir jag lugn.

Martin sa åt mig att vila innan resan. Det betyder 5-10 kilometerspass varannan dag. Det låter vettigt tycker jag. Kondition vet jag att jag har så det räcker och efter den 28:e kommer det vara slut på vilandet. Jag njuter och passar på att träffa vänner så länge det går!

Knä-oro 130311
Med hjärtat i halsgropen gick jag till Martin på Access Rehab idag. Mitt knä har känts lite konstigt – inte ont, men konstigt – lite då och då från och med min 17-milavecka i januari. Det har inte hindrat mig, det gick alldeles utmärkt att sätta världsrekord på löpband. Då kände jag ingenting i knät. Ibland har det känts något, ibland inte. Inte ont som sagt, men en ultralöpare kanske inte ska definiera vad som är ont. Vi har en tendens att somna under smärttest. För att bli av med det konstiga innan vår långlöpning startar bestämde jag mig för att löpvila förra veckan och bara köra styrka för att stabilisera knät. Resultatet blev att jag fick vända hem efter en tre kilometer lång testlöptur i lördags. Paniken spred sig. Nej, nej, nej, inte nu!!! Nu när jag ska ut och springa längre än jag någonsin gjort förr! Det enda jag kunde tänka på var mitt knä och jag låg och höll om det på nätterna för att det skulle vara snällt med mig och bli bra.

Martin klämde och kände, böjde och bände och hittade inga fel på mitt knä. När han däremot klämde på låret stönade jag högt. Jag brukar tåla det mesta.
-Hur mycket benböj hade du kört? frågade Martin
-Så mycket jag klarade, svarade jag
-Du ska nog inte köra mer benböj
Därefter körde han ned fem centimeter långa nålar i lårmuskeln, körde ström mellan dem och muskeln pulserade som ett gigantiskt hjärta. Efter ett tag blev det varmt och skönt.

-Det är inget fel på ditt knä, det är muskeln som är för spänd.

PUUUUUUUUUUUUUUUUUUH! Jag känner mig väldigt lättad. Men inte helt. Knät känns annorlunda nu efter behandlingen. Jag vill ut på en testtur och känna att det känns bra innan jag jublar fullständigt. I morgon på lunchen är det dags! Håll tummarna för att allt fungerar då!

I övrigt håller vi på med sponsorer! Det var något jag aldrig trodde vi skulle få, vi har inte ens sökt det. Men företag har hört av sig till oss och visat stort intresse. Det är annorlunda och väldigt spännande att jobba med sådant! Jag får tänka i termer jag aldrig tänkt förut och Carina och jag börjar bli fenor på det här. Tycker vi i alla fall! Nu i backspegeln känns det som att vi skulle ha börjat tidigare med sådant, det är rätt kort tid från att vi gjorde äventyret offentligt tills dess vi åker. Men, men, vi hinner det vi hinner och så får det räcka med det!

Miklagård till Stadsgård lanserat!

Nu är det offentligt. Torsdag morgon stod jag i föreningslokalen och flyttade stolar när jag fick ett sms. ”Vi vill intervjua dig kl 8.15. Går det bra? Anna producent”. Radio? Nu? Vi skulle ju släppa äventyret först på kvällen… Men radio vill jag inte missa. Självklart sa jag ja. Lite skamset sms:ade jag Carina om att vår nyhet skulle läcka ut för tidigt. Samtidigt som sms:et gick fram ringde Carina mig. ”Vet du vad, Enköpingsposten har redan publicerat artikeln om oss”. ”Vad bra, då slipper jag skämmas för att jag berätta för tidigt” blev mitt svar. Några sekunder senare brast vi ut i gapskratt. Det är trevligt att vara populär!

Nu vet de flesta vad vi ska göra. Dels genom media men även genom den supertrevliga kvällen vi hade då vi berättade om planerna. Det kom mycket folk och återigen var det fantastiskt att få alla lyckönskningar och känna att så många bryr sig. Erika och Jonas välkomnade oss på övernattning, mat, bastu och kall öl på deras ställe i Finlands skärgård. Mirja och Mats välkomnade oss till deras respektive sommarställe och vi fick verktyg, kompass, blinkande armband, champagne och gästbok till resan.

Känns skoj & annorlunda att kallas både “hårding” och “extremsportare”. Jag tycker jag är rätt normal.

Jag har fortfarande svårt att förstå att vi ska iväg. Alla grejer är hos Carina, så inget här hemma tyder på att jag ska bort. Jag blir förvånad när vänner säger hej då ordentligt och ”vi ses efter sommaren”. Våren har just börjat! Det klämmer till runt hjärtat litegrand. Jag kommer sakna de människor jag tycker om. Jag kommer inte få se er på så länge. Och det är just vetskapen om att jag ska åka som får mig att förstå hur mycket alla betyder. När alla finns varje dag så är det inte lika tydligt. Nu känner jag det än mer. Jag kommer längta hem till att träffas igen. Och när jag kommer hem kommer jag förmodligen längta efter att putsa mina grådaskiga vardagsrumsfönster som när jag ser idag drar en lättnadens suck och tänker ”ingen idé att putsa er, det är länge tills vi ses igen”

Jag längtar efter att slippa vardagen. Att bara springa fram i Rumäninens skogar och se vad dagen bjuder. Bara behöva tänka på mat, logi och att springa. Och upptäcka allt vackert längs vägen, både människor och natur. Inga räkningar. Inget pendeltåg, inga inrutade scheman. Det ska bli skönt med paus. Att leva på ett annat sätt ett slag.

Det var mycket Paltén i Piteå-Tidningen idag. På inte mindre än fyra ställen möttes läsarna av mig. Hoppsan!

Jag satt och surfade idag. Gick in på usacrossers.com och tittade på statistik över folk som sprungit, gått och på andra sätt tagit sig fram över USA. 252 personer har lyckats med den bedriften. Datan var från 1909 och framåt. Av dem var 20 kvinnor. Endast tre av dem har sprungit osupportat. Jag försökte leta efter liknande data för Europa men hittade ingenting. Det började pirra i magen. Kan jag och Carina vara de första kvinnor som gör något sådant här i Europa? Rune och Susanne sprang hem från Portugal för två år sen, men det är enda kvinnan jag vet om (och hon sprang ju med en man). Jag har mailat Serge Girard, fransmannen som sprungit alla världsdelar utom Antarktiskt och frågat om han känner till någon statistik för Europakorsare. Jag har även hört av mig till Andreas Falk & Mattias Bramstång som deltagit i Transeuropean Footrace . Mattias är tillsammans med Fredrik Elinder statistikansvariga för ultralöpning i Serige så jag har även frågat Fredrik. Och så har jag hört av mig till International Association of Ultrarunners med samma fråga. Det är spännande att få deras svar. Just nu känns det som att det Carina och jag ska göra är synnerligen ovanligt och det förvånar mig lite. Jag har aldrig tänkt på att det skulle vara så konstigt. Nåja, vi vet inte om vi kommer fram än. Men i juli hoppas jag att vi står där på Stadshusets kaj, glada, solbrända, vackra och hela och möts av många nära och kära.

”Jag ser fram emot att träffa de där människorna man ser på youghurtförpackningarna”
-Carina Borén
Jag har en liten klump i magen. Det är en lång resa vi ska ge oss ut på och många yoghurtländer vi ska passera. Torsdag den 28:e mars flyger Carina och jag ned till Istanbul. Efter att ha köpt lampolja på turkiska och lyckats hitta en karta i lämplig skala – och förhoppningsvis ett hamambad – springer vi hemåt. Hemåt. Låter helt absurdt när vi påbörjar en löptur på drygt 300 mil. Vi kommer följa Svarta Havet medan vi springer genom Turkiet, Bulgarien och Rumänien. Vid Constanza – där jag vill hälsa på min vän och kollega Octavian Badeas grav – svänger vi in mot Karpaterna för att följa dem upp mot Ukraina. Efter Ukraina springer vi genom Polen, Litauen, Lettland och Estland. Det är många länder jag inte varit i förut och språket kommer vara obegripligt. Om vi får tälta eller inte lär vi inte förstå förutom om vi blir bortkörda av en arg markägare. För att inte synas har vi fått låna ett kamoflagegrönt tält.

Väl i Tallin tar vi färjan över till Helsingfors, springer sista snutten (16 mil känns förhoppningsvis som en snutt då) till Åbo och paddlar hem till Stockholm. Förmodad landningsplats är Stadshuset (det vet vi inte än, först i maj får vi bekräftelse på om vi får tillåtelse att gå i land där). Blir det inte blir Stadshuset har vi tänkt landa i Rålambshovsparken. Målgången borde givetvis ske på Stadsgårdskajen med tanke på resans namn, men de höga, murade kajerna är synnerligen okajakvänliga och den enda trappan som finns till vattnet är alldeles för hög.

Baby Blue och multifuelkök på plats!

Hur får man en sån idé? Den här gången kan jag inte skylla på någon annan. Idén var min. Eller min och Carinas. Jag kommer inte riktigt ihåg. Vi satt hemma i soffan hos mig och pratade om långlöpning, bland annat om vi skulle springa från Grekland och hem. Men resan i österled lockade mer. Kanske just för att vi inte kommer förstå språket, kommer hamna i länder och kulturer vi inte känner till och därmed får lära oss och uppleva otroligt mycket. Och även för att jag länge drömt om att paddla Ålands skärgård.

Denna resa handlar om upplevelsen. Inte löpning eller paddling. Löpningen och paddlingen är medlet att nå alla människor vi passerar längs vägen, att se all vacker natur, komma nära och ett garanterat bra sätt att få skoskav. Livet är roligast då det innehåller både vedermödor och vila och jag hoppas vi kommer få mycket av båda!

Planeringen för den här resan började egentligen för ett år sedan. Då var jag i läget att jag försökte skaffa barn, så det var osäkert om vi skulle komma iväg därför. När IVF-försöken var slut och det inte blivit något barn så bestämde vi oss för att köpa barnvagn i alla fall. Inte till en liten bebis, utan till att putta vår packning i, rakt genom hela Europa. Lagom till att vi visste att det inte skulle bli några barn fick Carina operera menisken. Ännu en tid av osäkerhet följde, men rehabiliteringen gick bra och Carina har kommit upp i bra löpmängder – nu tutar vi och kör!

Den här saken får inte följa med på vår färd…

Senaste tiden har det varit fullt upp med planering – och mitt i allt det ett världsrekord. Köket vi hade tänkt ha med oss gick på gas och sådana gastuber finns inte att köpa längs vägen. Det gick inte heller att skicka gas till Turkiet. Vi fick köpa ett kök som drivs på vilket bränsle som helst istället. Tillverkaren rekommenderar dock inte blyad bensin. En annan historia var innerslangar till Baby Blue – vår barnvagn. Det är en Babyjogger Performance med 20×1 tums racerdäck och stötdämpning. Men extra innerslangar? Det fanns inte, varken från underleverantören av däcken eller välrenommerade cykelhandlare landet runt. Tillslut fick vi tag på leverantören i USA som hänvisade oss till en underleverantör i Sverige som till slut – mot det facila priset av 100 kr – skickade oss fyra extra innerslangar. Det hade känts lätt puckat att ge sig av på en över 300 mil lång löpning utan ett enda extra innerdäck. Nu har Tellus Cykel & Motor tagit sig an vår lilla Baby Blue och bytt bromsar, spänt ekrar, justerat däck och fyllt innerslangarna med punkteringstätande slem. Allt för att vårt hem ska hålla hela vägen till vi kommer – hem.

Vi räknar med drygt 35 mils paddling. Rune Larsson har varit en stor hjälp i planeringen, han har unik erfarenhet från sina två kontinentlöpningar och dessutom har han även paddlat sträckan vi tänkt ge oss på. Vi undrade om han hade kartor att låna ut, men då det visade sig att han paddlat Åbo skärgård med hjälp av ett tallriksunderlägg över Åbo skärgård så gick vi till Kartbutiken på Vasagatan och köpte kartor i 50 000-delsskala istället. Största risken är vid paddlingen mellan Åland och Grisslehamn, det är drygt 3 mils öppet vatten och vågor som bygger upp rejält. Carina hittade dock två små öar långt ut i det stora blå – Märket (som ligger både i Finland och Sverige) och Understen. Genom att paddla via dem blir längsta sträckan över öppet vatten cirka 16 kilometer istället. Förutsatt att vi navigerar rätt. Tack och lov är jag bättre på navigering än orientering.

Den 28:e mars drar jag och Carina Borén iväg. Vart? Det får du veta den 7:e 😉 Den 7:e har vi “releaseparty” av vårt äventyr på Vibyholmsvägen 12-14 i Örby Slott. Hör av dig om du vill komma! Eller, kika in på den här sidan eller carinaboren.se på kvällen den 7:e. Då avslöjar vi vår hemlighet!

Det blir ett äventyr på nästan fyra månader. Vi räknar med att komma hem omkring mitten av juli. Vad som hänt med oss under den tiden, hur vi påverkats som människor, hur relationen växt och vad vi upplevt – det har vi ingen aning om idag. Det enda vi kan säga är att vi har ingen aning om vad som väntar. Visste vi det så vore det inget äventyr. Come what may!

Från Miklagård till Stadsgård i media

Följ Carinas blogg här
Vår planerade färdväg
Den löpväg det verkligen blev
Vägen vi paddlade
Twittra på #miklagardtostadsgard

Artikel och intervjuer på Vaken i P3 och P4

SvD Marathonbloggen 130721

Marathon.se 130720

Aftonbladet 130713

Marathon.se 130713

Piteå-Tidningen 130713

Vårt Kungsholmen 130710

Marathon.se 130708

SvD Maratonbloggen 130705

Marathon.se 130701

Marathon.se 130625

Marathon.se 130607

Piteå Tidningen 130529

Marathon.se 130522

SvD Marathonbloggen 130517

Mitt i Söderort 130516

Marathon.se 130514

Enköpingsposten 130430

Marathon.se 130502

marathon.se 130425

SvD Marathonbloggen 130425

marathon.se 030416

P3 och P4 Vakna Gå till 4:42 så hittar du oss

Kondis.no 130409

Marathon.se 130408

The Local

Artikel på X-Kross

Radio P4 Stockholm 130328

Mitt i Söderort 130326

Marathon.se

SvD Marathonbloggen – vi hamnade på nätupplagans förstasida!

Radio P4 Stockholm
(Intervjun är på sändningen 8-8:30 och börjar vid 16:e minuten)

Piteå-Tidningen 130308
Enköpingsposten 130307

Kondis 130308

I MEDIA

 Edit