Blogg:

En liten jolle på drift

2018 09 30

– Vem är den vithårige, krullige mannen mittemot? Jag viskar till mitt sällskap på restaurang Fiskekrogen på Lilla Torget i Göteborg. Det är Bonniers som bjudit in 114 av sina författare, medarbetare och allehanda dignitärer till middag.

– Det är Herman Lindqvist, viskar hon tillbaka.

Två stolar till höger sitter Horace Engdahl. Bakom mig, Leif GW Persson. Längre bort sitter chefen för Moderna Museet, bredvid honom sitter Eva Bonnier. Mittemot mig sitter Jessica Schiefauer som fått Augustpriset två gånger. Spontant brister jag ut i

– Åh, får jag ta på dig? Och sträcker fram handen

Innan middagen stod jag utanför och pratade i telefonen med mamma och pappa. Det är deras 50-åriga bröllopsdag och jag har valt att vara här, i Göteborg. De har just kommit hem efter att ha varit ute och ätit. Nu ska de äta bakelser. Min syster har köpt fyra stycken. En skidstavsspets går genom hjärtat. Den fjärde borde vara min. Men jag är här, bland storpampar och småskuttar. Min systerson får äta den fjärde bakelsen istället.

-När kommer du hem? Hör jag pappa säga.

Jag vet inte om han vet om det är vinter eller sommar, i minnestest tror han att det är 1967. Men han kommer ihåg att fråga efter mig, det är en av de få saker han minns. För några dagar sedan skickade jag ett brev till dem om hur ensam jag kommer vara när de är borta. Det kändes hemskt att skriva till dem om deras egen död, men jag vill inte stå vid gravkanten och ångra att jag inte sa ”Jag älskar er”. Jag ville förklara att sorgen finns enbart för att kärleken finns och jag vill uttrycka den medan tid är.

Vi får in en skaldjursplatå som jag absolut måste ta en bild på, jag har aldrig sett en sådan uppläggning. Som den ultralöpare jag är hugger jag in direkt, men hejdar mig när jag inser att de andra behöver få något också. Mannen mittemot lyser upp när jag berättar att jag är löpare och säger att han också springer; halvmaraton. När jag råkar prata sexdagarslopp åker hans haka inåt och jag tycker mig se små blixtar skjuta ur ögonen på honom. Jag kan inte låta bli utan dänger till med att loppet går på en 926 meter lång bana. Därefter pratar vi inte mer. Dagen efter ser jag att hans bok är topp tre på DNs litteraturlista.

Jag vandrar hem i natten, passerar Park Lane där Bob Hansson sitter och dricker drinkar med andra från middagen. Jag vet att det är där ”man ska” vara men har inte lust att följa med alla glitterklänningar och kostymer. Jag ska tillbaka till vandrarhemmet där jag bor och trycka på en knapp för att signera kontraktet som innebär att en mäklare kommer sälja mitt hem sen tjugo år, min lägenhet i Örby Slott. Jag har dragit på det in i det sista. Min kropp är ett badkar och när jag trycker på den knappen drar jag ur proppen och allt blod kommer rinna ur kroppen.

Jag ser raderna av böcker. Hundratals, tusentals, Min står, två i bredd, i en av Bonniers hyllor. Jag ser ingen bläddra i den. Jag lyfter den på måfå, hoppas att andra ska tycka den verkar intressant om jag ser i den. Andra författare gör högljudd reklam för sina alster, de spelar in filmer, signerar, vevar in folk till sig själva. Jag har en intervju på fredag, sedan en föreläsning. Det kommer några personer och de som är där berörs. På lördag ser jag horder av människor som samlats för att lyssna på Lerin, Gardell och Lundell. Jag sitter i författarloungen och ser Jan Guillou, Theodor Kallifatides och Sven Wollter. Björn Ranelid sitter där också, med ny frisyr. Han sitter ofta ensam, liksom jag. Jag vågar inte prata med någon, inte ens Gardell, som jag skickat min bok till i ett försök att få kontakt. Jag vill lära mig av mästarnas mästare. Jag hamnar i ett obevekligt mindrevärde, jag känner mig som en liten jolle bland alla stora, pampiga slagskepp.

Söndagmorgonens frukost lyfter upp mig. Jag sitter mitt emot en kvinna som har ”writertobe” i sin instagramprofil och längtar efter att ge ut sin första bok. Hon är på mässan för att leta förlag. Jag reser lite på ryggraden när jag inser att jag HAR ett förlag, och inte vilket som helst heller. Det är ett stort och erkänt, fint förlag. Min bok står faktiskt i Bonniers-montern, den största på mässan. Jag samtalar med Susanne Jansson, som skrivit ”Offermossen”, en spänningsroman som slukade mig med sin livsvisdom och mystik. Vi pratar länge, värmen i hjärtat återvänder.

Jag tar en sista sväng förbi författarloungen. Jag sitter ensam, som vanligt. Björn Ranelid sitter en bit bort. Han plockar ihop disken och ställer tillbaka den efter sig, något som bara jag brukar göra. Jag ler lite när han tittar på mig och säger ”Hej”. Tillslut tar jag mod till mig och frågar

-Ursäkta, jag undrar när du började skriva?

-Åh, det var när jag var 20-21 år. Men det tog fjorton år innan jag publicerade min första bok. Det är viktigt att veta, lägger han till.

Min lilla jolle seglar in i en oväntad hamn.

När jag är på väg att lämna mässan frågar en vakt

-Är det där Stefan Einhorn? Jag tittar efter och ser en man med vitt, krulligt hår.

-Nej, det är Herman Lindqvist, svarar jag. Ett litet leende växer i mungipan.