Blogg:

Wind of change

2018 11 25

Jag låser dörren till mitt hem en sista gång. Innan jag går har jag kysst Nalle Puh väggarna och tapeten jag fick av syrran, mamma och pappa farväl. Vi kommer inte ses igen. Jag trodde det skulle vara värre, men det är med ett glädjeskutt i halsgropen jag går nedför trappen, ut, för att inte komma tillbaka.

Vad är ett hem? För mig har det varit min trygghet, min säkerhet, mitt skydd mot allt ont som kan finnas där ute. Mitt skal mot världen. Det har funnits värme, trygghet, jag vet inte hur många kvällar jag legat i soffan, tittat upp på lönnbladen som blåser därute, lyssnat på musik och filosoferat. Nu glömde jag till och med att säga farväl till lönnen, den som jag levt med i i tjugo år.

Färden går vidare till en stuga långt ute på Muskö, 4000 kvadratmeter tomt, 60 kvadratmeter hus med ett gästhus på 25 kvadrat där mina vänner skulle kunna sova över. Men det är lite väl långt borta och tomten känns för exponerad. Jag får inte den där ombonade, varma känslan av att här hör jag hemma. Därefter kör vi vidare, till ett hus med anor från 1600-talet strax utanför Tullinge. Eller mitt i skogen kan man också säga. Huset ger en hemkänsla, jag trivs i det, men jag behöver inte de två rummen på övervåningen, de två hallarna, verandan på baksidan, det speciellt tempererade rummet för vinflaskor, klädkammaren, tvättstugan, den anlagda trädgården som tar timtals att sköta och framförallt inte vägen som passerar 20 meter från knuten.

Det är märkligt hur jag bävat för den här stunden när min trygghet och mitt hem ska försvinna, och nu upplever hur lätt livet känns när det väl är borta. Det är som att ett skal brutits bort från kroppen, ett skal som skyddat men som sedan länge även blivit stelt, oflexibelt, stängt in, hur hemtamt och bekvämt det än känts. Nu sipprar ljus, luft, frihet in mellan bitarna. Jag är lätt och fri. Jag rör mig dit jag vill. Drömmen är fri, allt är öppet. Jag har inte bestämt mig var jag vill slå ner bopålarna. Kanske vill jag inte det alls, på en tid? Nu har jag möjligheten att dra iväg, göra vad jag vill, resa i flera år om jag skulle känna för det. Korsa atlanten. Leva i ett shaolinkloster. Bo på Bali, möta andliga människor. Springa i sahara. Vara stugvärd på Nya Zeeland, skriva en till bok. Allt är öppet, allt är fritt. Mina saker ligger undanstuvade på vinden i huset som är Fredriks och mitt, och där kommer de vara tills jag hittar något nytt. Fredrik kommer vara i huset och lär vara så. Jag är inte knuten på samma sätt till en vardag och en plats.

Så vad har framtiden i sitt sköte? Jag har ingen aning och det är en otroligt skön känsla. Visst finns en längtan att hitta stället där jag vill stanna resten av livet. Samtidigt finns en annan längtan, den att bara dra, resa runt, göra precis vad jag vill. Vilken som vinner får jag se. Kanske lyckas jag med både och.

Märkligt att det kändes så svårt att göra mig av med mitt hem och nu när jag gjort det så flödar luften, friheten och syret in i mina lungor och jag kan dansa fritt. En gammal struktur är lagd åt sidan och nytt liv flödar. Jag är tacksam för och jag älskar den tid som varit och jag ser fram mot det nya liv som spirar.