Vi sitter bland de röda vinbärsbuskarna, pappa och jag. Han på en stol, jag på huk. Han tar bären som är lätta att nå i sittande ställning, jag tar dem som är i mitten av busken, högst upp och de jag får krypa för att få tag på. ”Har jag mer än dig?” frågar han med en skälmsk blick. ”Åja, du får nog jobba för att hinna i kapp mig” säger jag och låtsas jobba på frenetiskt för att dra ifrån. När han tar en paus och går och kissar passar jag på att slänga över ett antal nävar klarröda bär i hans burk. Han får gärna vinna över mig.
Vi plockar klart den första busken, går över till den andra. ”Det är mycket finare bär här” konstaterar pappa och jag hummar med. Bären skulle ha plockats för en månad sedan. Fåglarna har tagit sitt och en del bär har skrumpnat. Jag är lite lättad över att skörden inte blir så stor, då är det lättare att ta hand om den. Förra året blev det så mycket äpplen, päron, plommon och bär att jag körde slut på mamma och pappa när jag plockade allt på en gång. Jag förstod inte att det innebar så mycket efterarbete. Jag undrar för vems skull vi plockar de här bären. Är det för mig? För pappa? Eller för mamma? För mig, som barn, är det en sorg att se att det som hade varit otänkbart förut – som att plocka de röda vinbären alldeles för sent – nu är verklighet. Smärta spränger i hjärtat när jag ser oklippt gräsmatta och ogräs i den förut pedantskötta trädgården. Det vittnar om åldrande, det vittnar om död. Det vittnar om att allt inte kommer vara som det varit, livet kommer ta slut. Först för dem jag älskar, sen för mig. Förhoppningsvis i den ordningen. Därför rensar jag, klipper, tvättar, försöker upprätthålla det som inte längre är i ett försök att skjuta upp det oundvikliga. Eller, i ett försök att göra det så bra som möjligt medan livet består. Jag vill att mamma och pappa ska få äta rött vinbärsmos i filet på morgonen som de brukar, jag försöker intala mig att det är därför jag plockar och även får pappa att plocka. Tills jag ser att det finns mängder med burkar rödvinbärsmos kvar i frysen från förra året. Är det verkligen meningsfullt att vi sitter här och plockar mer?
”Jag kan ju det här” hör jag pappa säga från andra sidan busken. Jag ser honom inte, bladverket är i vägen, men jag kan höra den lite högre, ljusare tonen. Glädjen i rösten. Efter ytterligare ett tag är rösten ännu högre. ”Jag är duktig!”. Jag stannar i plockandet. Min pappa, som lägger äggskäraren i kylskåpet och ställer hallonsylten bland tallrikarna, han vet, just nu, att han är kapabel, att han är värdefull, att han bidrar. Jag vill skrika, få honom att förstå, att han är älskad även om han inte gjorde ett dyft. Ändå är det just det här som är vitsen med att plocka bären. För både pappa och mig.