I helgen har jag fått förmånen att vara på Bosön på ultralöparläger. Visserligen är det jag som fixar, men det betyder att jag får göra saker som jag tycker allra bäst om – springa på isen med en bunt fantastiska människor, utmana vår rädsla (de som nu var rädda, de flesta verkade väldigt coola. Sveriges ultraelit är inte den lättaste gruppen att få att darra i knävecken) genom att hoppa i en isvak och sedan ta sig upp, allt under varsamt övervakande av radarparet Anders (Lundh) & Anders (Mohlin), de två herrarna som lärde mig och Carina att vinterpaddla. Dessutom en massa psykologsnack tillsammans med Anders Ekstrand och hela ultralöpargänget om hur vi hanterar oss själva när vi bara tycker synd om oss, undrar varför vi håller på och springer som vi gör och vad i hela friden vi inte slutar upp med att springa för.
Lägg därtill att idag först åka tåg till Lund – jag gillar att åka tåg, det är en lugn stund för mig själv där jag läser, filosoferar och ser det vackra landskapet glida förbi – därefter springa en runda tillsammans med före detta Ericsson kollegor (som jag inte kände innan jag lämnade Ericsson men som jag träffat nu), hålla en föreläsning för över 100 personer som blev väldigt uppskattad och därefter bli bjuden på smarrig middag med dessert på Grand Hotell. Nu ligger jag i morgonrock på hotellsängen och vet att kvällen och morgonen är bara min, jag ska njuta och ta det lugnt, äta hotellfrukost och läsa tidningen. Sedan kommer Shamim och vi ska jobba med filmen om Iranlöpningen, därefter träffar jag Camilla Palmér för att prata löparföredrag, tävlingar och resor och sen ska jag hem till mina underbart goa vänner Björn och Kina.
I onsdags förra veckan hände dessutom något himmelskt. 15 tjejer som samtliga ville träffa mig bjöd hem mig. De samlades hemma hos Tanja och hade ordnat knytkalas med den ena läckerheten efter den andra. Alla var spända på att träffa – mig! Vi åt, pratade och jag berättade om löpningen genom Iran. Frågorna haglade, ögonen lyste, lovorden flödade. Jag skakar fortfarande på huvudet när jag tänker på det, det är nästan för enormt för att vara sant. De hade ordnat så fint. Åsa och Katarina som hade hört mig när jag pratade hos Panduro Hobby i Malmö var med på middagen, och Åsa berättade om hur hon hade blivit påverkad av föredraget. Jag har fortfarande svårt att begripa att det jag säger faktiskt gör skillnad, men det tycks verkligen göra det. Oj, det är så svårt att förstå.
När jag så småningom gick hem fick jag ett par underbart disharmoniskt stickade par sockar av Tanja och ett enormt presentkort på Live it, som tack för att jag kom. Tack – det var jag som skulle tacka! De bjöd mig på en värmande, oförglömlig upplevelse, så stor i sig själv att jag skulle kunna betala massor för att få vara där. Och så ger de mig en present för det!
När jag kom hem stod jag och grät en stund under stjärnorna. Jag var rörd, i botten av mitt hjärta. En så enorm skönhet det finns i världen, och just där och då var jag utsedd att få ta emot den.
Ibland är livet verkligen underbart.
Till och med jag hoppade i!
Dags att inta scenen… snart
Lyxmiddag på Grand Hotell
Det fantastiska tjejgänget