Äntligen, det närmar sig! I eftermiddag får vi börja den riktiga meditationen, vipassana, den som vi är här för att lära! Det vi lärt oss hela tiden hittills kallas Anapana och den är bara en förberedelse för att vi ska klara Vipassana, det där kirurgiska ingreppet som ska rensa oss från våra orenheter. Det där som kommer blottlägga sår i våra hjärnor och ta bort dem för alltid. Orsaken att vi inte får lämna kursen är precis samma orsak som att en patient som blir opererad fysiskt inte får lämna operationsbordet förrän operationen är klar. Det är inte hälsosamt att gå ut med öppna, blottlagda sår. Operationen måste slutföras, därefter får vi lämna meditationscentret, klostret, där vi befinner oss. Jag känner mig spänd av förväntan. Snart kommer den riktiga delen! Men först ska vi spendera fem timmar på att finslipa vårt kirurgiska instrument. Suck. Idag ska vi fokusera på en mindre triangel, den här gången mellan överläppen och näsborrarna. Nåja, har jag tagit mig ända hit ska jag minsann fortsätta. Jag har alltid varit bra på jobba. Dessutom är jag ultralöpare. Om det är någon som kan vara fokuserad under längre perioder, även under tristess, så är det jag!
In, ut, in, ut. Jag känner andningen. I början kommer ingenting. Sen ingenting. Därefter ingenting. Vad är det för dag idag? Ingen aning. Visst ja. Tillbaka till meditationen. Börja om. Känns det inte något där under höger näsborre? Det var där jag kände silverlövet. Kan inte det komma tillbaka? Börja om. Vi har lärt oss ett nytt begrepp, ”anitcha” som i princip betyder ”everything rises and passes away”, det vill säga, allt kommer och går. Vad blir det till lunch? Strunt samma, det vet du inte, fokusera. Jag ler nöjt inom mig själv när jag känner hur pulsslagen i överläppen gör att den lätt säras från tänderna. Tänk att jag känner så subtila rörelser! Det är fantastiskt! Mitt instrument är vässat. Jag är redo. Låt operationen börja!
När vi ska lära oss själva vipassanameditationen får ingen lämna rummet. Jag sitter som ett tänt ljus, redo att ta in. Läraren i rummet trycker på play, de nya instruktionerna kommer.
– Scanna din kropp, från topp till tå. Gå långsamt igenom del för del. Känn efter vad du känner. Är där stelnade områden, områden där du känner obehag eller smärta? Känn det du känner och behåll sinnesjämvikt. Kom ihåg att allt som uppstår, försvinner. Känner du behagliga känslor? Små förnimmelser? Kom ihåg att allt som uppstår, försvinner. Fortsätt att gå igenom kroppen, från topp till tå, från topp till tå, del för del. Lägg märke till vad du känner i varje del. Oavsett vad du känner, kom ihåg att allt som uppstår försvinner. Anitcha! Anitcha! Anitcha!
Vad i helvete? Är det en jävla Body Scan vi ska lära oss? Sådan som jag gör i parti och minut, inför vartenda föredrag jag håller och som jag gjort i mängder inför olika löptävlingar? Vad är det här för bullshit? Om det vore sån kraft i att göra en body scan vore jag upplyst för länge sen. Och förresten, varför nämnde han inte rumpan och könsorganen? Är det en sån där prydlighetsmani, en sån som genom att inte nämna dessa kroppsdelar i princip förnekar att de är en del av kroppen? Precis som den nakenhetsfobi som gör att unga killar badar med kalsonger under badbrallorna och att tjejer inte duschar efter gympan och som till och med gör att vuxna människor går hem i svettiga kläder från gymmet för att duscha hemma. Vilket svammel! Vi är födda nakna, inse det! Alla människor har dessa kroppsdelar och vi mår inte bra av att vi förnekar dem!
Surmulet lämnar jag meditationen, inte fysiskt, för det får jag inte, men mentalt.