Idag är uppgiften att fortsätta observera andningen via näsan, men den här gången enbart genom att känna flödet inne i själva näsan eller precis under näsan. Herregud, ska vi lägga en hel dag på det? In, ut, in, ut. Luften är kallare på inandning än på utandning. Var är egentligen utandningen? Jag känner den knappt. Hur kan luften värmas upp så fort? Vart vänder egentligen flödet? Javisst ja, åter till andningen. Bara känn. Börja om. Det två första timmarna försvinner oväntat lätt, till frukosten undrar jag om jag ska moffa i mig extra mycket. Jag kommer få lunch vid elva, sen bara frukt och te. Jag stöter till en tjej när jag tar en macka till, det känns konstigt att inte säga förlåt. Efter gruppmeditationen sätter jag mig på en stol i mitt rum för att fortsätta meditera. Jag vill byta ställning lite. Musklerna i ryggen är ansträngda av att sitta på golvet. Jag lyckas få till ett bra fokus när kroppen inte är lika ansträngd. Kallt, varmt, kallt, varmt. Andetagen blir lugnare och lugnare, finare och finare och jag känner dem, hela tiden. Förnöjt sjunker jag ner i att bara observera. Kallt, varmt, kallt, varmt. In, ut, in, ut. Då lägger jag märke till min näsa. Förvånat känner jag hur den sväller upp. Den blir större och större. Herregud, vad är det som händer? Den är en jättelik, grillad marshmallow! Svart och bränd på ytan, vit och lagom kladdig inuti. Jag sitter där och observerar min marshmallownäsa och hur den punkteras och blir en platt, bränd marshmallow istället. Vad är de här? Är det sinnet som spelar mig ett spratt? Har alla sådana förnimmelser? Eller är det bara jag?
På kvällsföredraget pratar den inspelade burmesiske läraren om att Buddha upptäckte att materien och kroppen består av odelbara små kalapas, som i sig består av de fyra grundelementen, eld, luft, jord och vatten och deras egenskaper. Några tusentals år senare upptäckte vetenskapsmän atomen och dess subatomära partiklar, kvarkarna. Buddha drog andra slutsatser än vad vetenskapsmännen gjorde, han insåg att sinne och materia är detsamma och att de vibrationer vi känner på våra kroppar är de subatomära partiklarnas energi, deras vibrationer. Skulle vi känna av de rörelser och partiklar som forskare vid CERN använder en nästan 28 kilometer lång tunnel under jorden med superinstrument för att detektera? Bullshit! Jag tror inte ett dyft på att det är subatomära partiklars energier eller vågrörelser vi känner på våra kroppar, men det kanske är andra rörelser av något slag. Nåja, jag fortsätter, jag är här för att lära mig meditera, inte för att kritisera metoden ur naturvetenskapligt perspektiv. Vi kommer förstå, med tiden, säger den burmesiske läraren, sanningen om allting och sanningen om hur materia och sinne hör ihop. Jag väntar med skeptisk förväntan.
På kvällens testund ser jag honungsburken. Jag har varken mjölk eller honung i mitt te hemma men nu tar jag en STOR sked med honung och häller dessutom i en del mjölk. Jag vill få i mig de kalorier jag kan får. Asch, både bananer och apelsiner är slut! Jag tittar live avundsjukt på de som lyckats kapa åt sig av guldskatterna. En banan ger bra mättnadskänsla. Jag väljer mellan äpplen och päron och bestämmer mig för två äpplen, de är störst, de kommer göra mig mest mätt. Eller snarare, minst hungrig. När jag sätter mig för att äta dem kommer en obehagsklump i magen. Tog jag för mycket honung? Jag roffade verkligen åt mig. Skammens rodnad sprider sig över mina kinder medan jag varsamt gnager av varenda gnutta som finns på äpplena. Kan jag äta kärnorna också?