Vem är jag då? Jag vandrar omkring på stigen. Jag tror att i varje trauma – med trauma menar jag vardagsupplevelser som att ett barn känner sig bortstött, oälskat emellanåt för att ingen förälder någonsin kan vara perfekt för sitt barn – eller besvikelser, smärtor med mera i vuxenlivet – finns en guldskatt; en gudomlig bit. Ett trauma kan utveckla många olika försvarsbeteenden. Jag tror vi väljer ett visst beteende just för att det appellerar till detta gudomliga inom mig. Till exempel valde jag att bli duktig i skolan som ett försvar mot min egen känsla av oduglighet. När jag släppte denna känsla av oduglighet så är jag oändligt mycket duktigare, dessutom utan den piska som förut tvingat mig att nästan ta livet ur mig just för att vara duktig. Nu gör jag saker bra enbart för att jag vill göra dem på det allra bästa sätt jag kan. Det är det där gudomliga som jag ser som Gud i mig. Inte att jag är Gud, men att jag, alla, innerst inne är gudomliga varelser. Jag hoppas även att det finns en väg, som Gud avsett för mig. Jag ser att så här tror jag och har alltid trott. Jag ser världen genom ett färgat fönster. Jag ser fortfarande genom samma fönster men nu är jag medveten om att fönstret finns och att det är färgat. Jag ser även att min bild av terapi har färgat hur jag ser på den här kursen och inser att det kursen vill är något annat. Jag trodde vi skulle lösa upp barndomstrauman och trauman i senare i livet. Det kursen gör är istället att den tar bort mekanismen som skapar trauman.
Klockan tio bryts tystnaden. Vi får äntligen titta på varandra. Vilka är de som jag suttit bredvid i tio dagar? Vi har gjort samma resa, ändå så olika. Jag vet inget om deras, de vet inget om min. När pladdret bryter ut går jag ut i skogen. Jag står inte ut med ljuden. Jag behöver tid för att vänja mig. Länge försöker undvika att möta de andra. Jag blir stående i ett vägskäl. Jag vill gå stigen som bär till vänster. Där kommer två kvinnor gående, pratandes med varandra. Till höger kommer ingen. Ska jag gå höger för att undvika obehag? Och inte välja den väg jag vill gå? Varför vill jag undvika obehag? Jag är rädd för att de vill prata med mig och jag vill inte prata. Jag inser att det återigen är min tanke som gör ont, inte verkligheten. Om de skulle börja prata kan jag säga ”Jag vill vara ifred just nu”. Jag väljer den vänstra stigen, möter dem och de passerar. Jag andas ut. Jag inser också att varje val innebär nya förutsättningar och att de valmöjligheter som fanns när jag gjorde första valet inte nödvändigt finns kvar efter att jag bestämt mig. Livets vägskäl ger nya möjligheter. Jag går till slut in i matsalen där det är en utställning om verksamheten. Jag är redo att möta andra människor. Jag råkar stöta till en tjej när jag ställer upp mina skor i skohyllan och säger ingenting. Sen kommer jag på att vi får prata. ”Oj, förlåt” kommer förvånat ur min mun som inte använts på så länge.
Jag är kvar vid kungen och drottningen. Hur kan de älska varandra om de älskar sig själva mest? Vad finns då där att älska? Jag förstår att det finns en dimension jag inte förstått. Jag skriver upp mig på listan för att fråga assistentläraren och när kursen klämtar på sista slaget får jag ställa min fråga. ”Vad betyder det att älska sig själv, när det inte finns ett ego?” Om det inte finns ett ego, ett jag, vad finns där då? Och hur kan detta ingenting älska något annat ingenting? Jag får ett svar om att den vi vanligen kallar kärlek i själva verket handlar om fastklamrande, ”Du har något jag vill ha, och genom dig känner jag mig bra. Eftersom du får mig att känna mig bra så håller jag fast vid dig, jag är beroende av dig”. I äkta kärlek finns inget sådant fastklamrande. Jag behöver ingen annan för att förstå att jag är bra, älskad, fantastisk för min egen skull, precis som jag är. Jag älskar mig själv fullt ut. Jag behöver inte bygga upp någon bild av mig som kan tyckas om av andra som jag vill ska beundra mig. Jag behöver inte heller hålla undan mörka sidor i rädslan att inte bli älskad. Jag älskar helt och fullt och i den kärleken vill jag ge, ge och ge. Ge fullt och fritt, utan något som helst krav på motprestation eller några känslomässiga bindningar. I den kärleken finns inget jag, inget min och inget mitt. Inget att försvara, inget att omhulda. Bara ett givande flöde, ett obegränsat flöde. Är det den kärlek vi människor är innerst inne? Är detta vår innersta, gudomliga del, i fullt uttryck?
På eftermiddagen får vi höra om verksamheten och hur den fungerar. Allt är transparant – kostnader för mat, lokaler, underhåll, framtidsplaner, vilken verksamhet som finns i andra länder och hur centret fungerar. Det visar sig att de som servar – lagar mat, städar, serverar mat, sköter kursplanering, ekonomi mm – är gamla elever. Att serva på en kurs innebär att öva sig i att lämna mitt eget ego och istället ge till andra. Som servare får jag tre meditationspass om dagen och även meditation tillsammans med assistentläraren. Assistentläraren som suttit framför oss hela tiden visar sig ha en speciell uppgift. Han har suttit och mediterat för att sprida goda vibbar, för att skapa en bra miljö för oss att meditera och växa i. Som gammal elev kan jag komma och vara med på trädgårdsdagar, på underhållshelger och även på styrelsedagar där alla är välkomna för att bestämma om verksamheten. Jag blir fascinerad och nyfiken på denna ekonomi utan marknadstänk, utan konkurrens, i en värld där livet består av givande. På så sätt har över 190 olika Vipassanacenter skapats över hela världen. Kurserna i Sverige är alltid fullbokade. Hur skulle Sverige fungera om det baserade sig på givande med ursprung i kärlek? Läraren poängterar noga att kursen har jag fått. Jag är inte skyldig någonting. Vill jag att andra ska få ta del av samma kunskap får jag gärna vara med och bidra. Jag får inte bidra i en känsla av jag är skyldig något. Ge vidare kan betyda arbete, donera pengar eller att skriva – jag hickar till när han säger skriva. Det vill jag!
Folk pratar på väg mot meditationssalen, stillheten är slut. Snart ska vi lämna den här salen som numer känns som mitt hem, gongongen som varsamt väcker oss på morgonen, omsorgen från alla människor som skött allt praktiskt för att vi ska få meditera i fred. En lättnad och tacksamhet finns där också – snart får jag träffa mina nära och kära, snart får jag dricka kaffe när jag vill och äta vad och när jag vill. Jag har inte varit så hungrig som jag trodde. Det har inte pirrat i benen heller. Läraren vill att vi mediterar minst två timmar per dag när vi kommer hem. Han säger att meditation är vila för hjärnan. Genom att den vilar behöver vi sova mindre, är mer koncentrerade när vi arbetar och på så sätt skapas tid för meditationen. Vi lär oss en sista meditation, mette. Den innebär att skicka ut positiva vibrationer av kärlek, tacksamhet, glädje och frid i världen. Mette är också till för att ”smörja balsam på det kirurgiska såret”, det som vi nu har efter att ha genomgått en rensning av oss själva i flera dagar.
Är du sugen på att gå en likadan kurs? Anmäl dig i så fall här. Häng på låset när platserna släpps, kurserna blir fulla väldigt snabbt.
Och du, resan är inte slut för min del än. Det kommer en blogg i morgon också.