Jag vaknar av gongongens mjuka, dova klang. Klockan är fyra, jag stiger spikrakt upp, går ut i korridoren till toaletten, tvättar mig och kryper ner igen. Jag dåsar till gongongen ljuder igen. Då tar jag på mig skorna och makar mig ut till meditationssalen. Två timmars meditation senare äter jag frukost. Det gick rätt bra det där med! Nu är två av dagens drygt tio timmars meditation gjorda. Bra jobbat!
Dagen är uppdelad i pass. Efter frukosten är det gruppmeditation i salen en timme, då är alla med. Därefter följer en och en halv timmes meditation som jag kan välja att göra på rummet eller i salen, sedan är det lunch, därefter ytterligare en och en halv timme där jag väljer var jag mediterar, sedan en timme i grupp, därefter ytterligare en och en halv timme. Sen är det te och frukt, därefter följer en timmes meditation, en föreläsning och så meditation fram till klockan nio, då är det sängdags. Samma schema, varje dag, i tio dagar. Det är som att springa ett ultralopp fastän jag inte rör på mig.
In, ut, in, ut. Jag känner hur andningen rör sig i näsborrarna. Ska vi verkligen göra det här hela dagen? Ingen gående meditation eller meditation i form av att göra hushållstjänst? Tankarna vandrar iväg. Jag ska ha en fullstor frys i det hus jag köper en dag. Tillbaka till andningen. Nothing really matters, sjunger Freddie Mercury i mitt huvud. Hjärnan är en jukebox. Så fort tanken snuddar vid något sätter den på en låt med något som passar till. Näshåren fladdrar. Vad ska jag göra när jag fyller femtio? Åter till andningen. Undra hur Fredrik och Sara har det nu? Åter till andningen. Börja om. Satan vad tanken hoppar! Le och börja om. Börja om. Börja om. På lunchen tar jag en snabb promenad ute på en slinga i skogen där vi kan promenera. Det är skönt att röra på benen och jag passerar den ena efter den andra. Vad långsamt de går! Rör på påkarna!
På kvällen försjunker jag i ett tillstånd där jag är fullständigt avslappnad. Samtidigt som hela kroppen är borta har jag full fokus på andningen medan sinnet hoppar fram och tillbaka och skapar bilder i huvudet. Än ser jag ett par blå badbyxor på en mans underkropp. I dem finns det tändsticksaskar instoppade och i dem ligger det små kursdeltagare med armar och ben utsträckta mot varsitt hörn. Den bilden byts ut mot orangea potatishalvor som logiskt hör ihop med siffrorna i alfabetet och plockepinnspel. En ström av bilder, ljud och intryck glider förbi allt medan textraden Nothing really matters från Queens Bohemian Rahpsody flödar i huvudet. Jag sitter fullständigt lugn, fokuserad, närvarande i andningen och bara observerar. Herregud, vilket sinne jag har! Ska det där verkligen styra mitt liv? Det finns inget rim och reson i det, ingen riktning, ingen rationalitet, men en stor dos av humor. Sinnet verkar göra allt det kan för att roa mig. En riktig clown. Magen kurrar men jag somnar med ett leende.