Jag ska dö på Gillöga. På dödsannonsen är det en tom kajak. Det är alltså drunkna ute i skärgården som kommer att bli mitt slut. Jag rycker till där jag sitter på den blå kudden med filten över mig. Jag kisar försiktigt mot de andra i salen, tysta stoder som av sandsten, försjunkna i meditation. En del vajar sakta, andra rör lite ett ben eller en arm, ytterligare andra sitter blickstilla. Det är stilla, tyst. Blekt januariljus letar sig in där mörkläggningen tillfälligt släppt från fönsterkarmen.
Jag är i Ödeshög, på Vipassanameditation. Jag kom med bussen, som centret har abonnerat, från Mjölby och tanken busschauffören är ju en normal människa for genom mitt huvud. Jag vet inte vad jag hade väntat mig – en guru eller en marsmänniska?
På centret får vi kvällsmat, vegetarisk så klart, sen lovar vi igen att underkasta oss reglerna – inte döda en levande varelse, inte stjäla, inte ljuga, inte dricka alkohol och avstå från sexuella aktiviteter. Vi lämnar in plånböcker, mobiltelefoner, böcker, anteckningsböcker med mer för förvaring. När grindarna till meditationscentret stängs så inträder lugnet. Nu är det tio dagar här inne som gäller. Jag har ingen klocka, ingen chans att styra min egen tid, äta när jag vill eller åka hem. Jag är helt överlämnad i händerna hos andra och det känns skönt.
För att inte fresta till sexuellt umgänge delas vi upp i män och kvinnor. Det känns lite ålderdomligt att män och kvinnor går in till meditationssalen genom varsin ingång, sitter på varsin sida. Vi tilldelas varsin plats och meditationen tar sin start. Från och med nu råder fullständig tystnad. Vi får inte prata med varandra, göra tecken eller se varandra i ögonen. All fokus ska vara inåt. En lärare sitter längst fram, han säger ingenting. Det enda han gör är knäppa på en inspelning med den burmesiske läraren.
-Känn hur din andning går in och ut genom näsan. Andas normalt.
Jag gör som han säger, ivrig att lära.
– När dina tankar vandrar iväg, känn ingen besvikelse, ingen ilska, ingen oro. Bara återvänd till andningen och börja om.
Jag lyssnar till de konstiga ljud som den burmesiske läraren gör. Han mässar på en tonskala som är okänd för mig och emellanåt låter han som en gammal, knarrig dörr. Jag småskrattar lite inom mig, detta mitt livs allra första, riktiga meditationspass. Glad och lättad kommer jag ut två timmar senare. Det funkade! Jag kunde hålla rätt bra koncentration. Det här kommer nog gå bra! Men hur blir det med maten, kommer jag vara jättehungrig? Sista målet mat är vid elva, sen är det bara te och frukt klockan fem, därefter ingenting. Och kommer jag bli tokig av pirr i benen? Jag kommer inte springa på tio dagar. Och kommer det göra väldigt ont? Jag sträcker lite på ryggen, visst känns det bakom skulderbladen och i knäna. Sitta med korslagda ben och med rak rygg, utan ryggstöd, är ovant. Men men, jag är ju ultralöpare. Jag är van att ha ont.