Blogg:

Vad blir kvar av en människa?

2019 02 22

Idag begravs Gösta. Sist jag träffade honom var på bokmässan i Göteborg, han letade efter ett förlag som ville ge ut hans bok. Full av liv, alltid med skrattglimten i ögonvrån. Vi åt middag tillsammans, pratade om paddling. Jag lovade att lära honom göra kamraträddning, han lovade mig att få låna bastun på Ut-Fredel om jag kom och hälsade på. En kort tid senare förlovade han och hans sambo sig, just ute på Ut-Fredel. Nu står stugan tom. Göstas bok blir aldrig färdig. Och just idag sänks hans kista ner i jorden. Eller så bränns han upp, jag vet inte. I veckan begravdes också Elin, min studiekamrat från Humanova. 42 år gammal, med två barn, tog bröstcancern hennes liv. Och i veckan dog Thomas, han som alltid så glatt sprungit runt med sonen Arvid på sex-timmarsloppen på Skövdes 400-metersbana. Arvid som är den lilla killen som gör det väldigt få andra barn gör. Nu får han och lillebror Emil växa upp utan pappa.

Själv har jag just kommit till Stockholm igen efter att ha varit hos mamma och pappa i några dagar. Ju äldre de blir, desto mer vill jag hjälpa till. I fyra dagar har jag kokat 10 liter ärtsoppa, gjort leverbiffar till tusen, kålpudding, torsk i ugn, vegetarisk lasagne med mera. Fler och fler matlådor har försvunnit in i frysen så att de har bra mat att äta när inte jag är där. Mamma vinkade hej då vid busstationen i Piteå. Det är för långt att köra mig ända till tåget i Älvsbyn numera. En gammal, älskad, kvinna. Hon har levt sitt liv. Visst är det sorgligt att livet går utför, att funktionerna försämras och så småningom försvinner. Samtidigt ändå så naturligt. De får löpa linan ut. Det är som det ska vara. Kanske är det även så med Gösta, Elin och Thomas?

Vad blir egentligen kvar, när vi har gått vår väg? Jag läser hälsningarna på begravningsbanden på blommorna som ligger kvar på kyrkogården. ”Tack för alla minnen”. ”Tack för de fina stunderna”. ”Vi kommer aldrig glömma dig”. Visst, de minns, de som fanns omkring människan som dog, men vad händer när de också är borta? Är det kvar något då? Sprider en människa positiva ringar omkring sig som finns kvar i andra människors själar, långt efter att hon själv är borta? Jag vet inte. Jag har inte dött än. Idag skiner solen och jag har förmånen att få sitta och skriva – och göra den jävla årsredovisningen för mitt bolag – för att senare dra på mig löparkläderna och ge mig ut på ett varv runt Djurgården, se det oändliga havet i evighetsvågor skvalpa mot stranden. Jämfört med det är jag så liten. Har jag någon betydelse alls, utom just nu, för de som vet att jag finns? Vad vill jag ska bli kvar efter mig, när jag dött? Kanske blir det ingenting. Kanske åker atomerna utav mig omkring som nytt stoft i en annan människa. Kanske sprider min bok goda vibbar omkring sig, även i framtiden. Inte vet jag.

Jag vet bara att just nu skiner solen, just nu kan jag känna smaken av maten, just nu får jag njuta av att ännu vara människa. Jag får känna en annan människans hand i min, jag får uppleva skönheten som finns runtomkring. Och det är en bra jäkla lyx att få göra just det.