Sitter hemma, fortfarande bakis efter gårdagens TV-direktsändning. Det tog på mig mer än vad jag trodde, de där 12 minutrarna i rampljuset. Frågan är vad jag skulle välja om jag var tvungen – 48 timmar på löpband eller 12 minuter i TV? Båda valen känns rätt jobbiga.
Jag blir mer och mer fascinerad av mitt introverta drag. Har sällan känt det så tydligt som nu. När jag stått ett tag där i rampljuset behöver jag dra mig undan, bara få vara i fred, krypa in i min mörka grotta, ligga och slicka mig om tassarna ett tag och sen så småningom resa på mig och gå ut i solljuset igen. Jag vill inte alltid ligga i grottan, solljuset är härligare. Och jag behöver pauserna däremellan för att inte drabbas av solsting.
Nog om det. Det var en pirrig, underbar dag igår. Jag vaknade redan klockan sex, kunde inte sova längre, och steg upp och försökte fixa till en frisyr inför TV-framträdandet. Det var bara glömma, jag har inte klippt mig sen juni och det straffade sig. Taxin kom vid halv nio, vi packade in Baby Blue och åkte till Gullmarsplan och hämtade Carina. Hon var uppspelt och glad, lika nervös hon, och vi satt och tog bilder på varandra i taxin för att föreviga ögonblicken.
Studiovärdinnan Johanna mötte oss och hjälpte oss hitta rätt bland hisssar och våningar till sminköserna, som bättrade på färgen på våra kinder, ögon och som tack och lov tog hand om mitt hår. Märkligt att det är så viktigt med hur jag ser ut, bara för att jag ska vara på TV. Vad är det för en igengrodd gen som slår igenom? Sen fick vi kaffe medan vi satt i soffan utanför studion och väntade medan killarna från Eskobar intervjuades. På en skärm såg vi allt som försiggick i studion och hur Jessica sträckte på sig medan det var reklampaus. Hur jobbigt har hon det, som är offentlig och ska vara alert, i så många timmar? Eller finns det folk som verkligen gillar sånt där, som det faller sig naturligt för?
Eskobarkillarna kom nedför trappen, frågade om det var vi som sprungit och sen följde en fors av frågor. Himla trevliga! Jag kände mig dum som inte kunde ställa en enda intresserad fråga tillbaka, jag hade ingen aning vem de var. Nu ska jag ta reda på det.
En man satte på oss mikrofoner, en annan förde oss uppför trappen. Därinne stod redan Baby Blue. Han stod framför bordet och inte bakom, som jag hade trott. Vi satte oss och mitt i alltihopa kom Jessica. Jag hade trott det skulle vara någon reklampaus före så vi skulle hinna säga ”hej” och småprata lite, men det var bara pang på, rakt ut i direktsändning och den första hon frågade något var mig. Jag var inte alls beredd, varken på det eller att hon skulle fråga om världsrekordet och klämde iväg något svar. Sen satt jag och tittade. Jessica tittade världsvant in i kamerorna och log med strålande pärlformade tänder. Jag hade ingen aning var jag skulle titta, hur skulle jag veta vilken kamera som filmade just nu?
Intervjun förflöt i någon sorts staccatoform där jag aldrig kände att jag var med, det kändes som att hjärnan tiltade och att jag alltid var för sen med vad jag ville ha sagt. Jag hade funderat ut så himla många välformulerade fraser innan, men ingen av dem kom över läpparna när vi satt där. Sen plötsligt var allting slut och vi skulle gå nedför trappen. Alla var vänliga, allt sköttes väldigt professionellt och jag kraschlandade mitt i… Tja i vad? Jag vet inte. Psykisk belastning? Jag var helt slut efteråt, det var Carina också. Vi satt vid TV4s frukost i en evighet efteråt för att pusta ut, se hon som skulle skrapa i rutan öva på en testlott, såg Henrik Dorsin komma in och äta frukost han med, och producenten kom förbi och hälsade på oss och var jättetrevlig.
Nåja, vad lär jag av det här? Det var första gången jag var i TV, i alla fall då det var planerat. Tidigare har TV filmat när jag varit utmattad på ett löpband eller när jag och Carina burit en kajak över en tvärsvängd bro. Då har vi gjort något, det har varit roligt och jag har inte tänkt så mycket på vad jag skulle säga eller hur jag skulle se ut.
Jag tänker att det här är som alla andra utmaningar. Första gången jag gör något är det inte lätt att göra allt rätt. Hur skulle jag kunna det? Jag har ju aldrig försökt förut. Det finns orsaker till att det är skillnad på en nybörjare och ett fullblodsproffs. Som nybörjare tycker jag att vi dög. Vi kanske inte bara dög. Av att döma av alla kommentarer på twitter, facebook och sms och mail vi fått, så gjorde vi mer än dög. Vi inspirerade och nu finns det många människor som drömmer nya drömmar tack vare den längtan som finns inom dem och som boostades av att de såg vad vi gjort. Den kraften tror jag är urstark.
För min egen del vill jag bli bättre på berätta berättelser, väcka känslor inom folk och att kunna behålla min energi inom mig själv. Även när jag känner mig utsatt som jag gjorde på TV. Som för alla utmaningar handlar det om att öva för att bli bättre. På torsdag ska jag börja öva. Då kommer Michael Riise, författare, skådespelare, regissör och föreläsare att börja lära mig hur jag står på scenen, hur jag åstadkommer dialogen med publiken, hur jag väcker känslor och en massa andra spänannde saker som jag aldrig hört talas om. Det skrämmer mig lite, men framförallt finns en stor längtan att verkligen excellerera, att kunna bli så duktig att de berättelser jag berättar verkligen berör på det sätt jag vill, samtidigt som jag låter autenciteten verkligen skina med sin gloria genom allt. Utan äkthet är det ingenting värt.
Jag vill beröra, påverka och inspirera och för att göra det behöver jag kypa ut ur grottan och låta mig själv skina. Det handlar om både yrkeskunskap och äkthet. Nu är det dags att öva på kunskapen och det ska bli jäkligt kul!!!