Jag hoppar och studsar, kan varken stå eller sitta still. Till och med när jag ska sova studsar jag omkring i sängen. Jag är så uppspelt, jag har ett mål igen!
Jag stod länge utanför fönstret hos Wahlström och Widstrand, och tittade på böckerna i fönstret. Sedan ringde jag på, blev insläppt i receptionen, skrev in mitt namn, fick besöksbrickan och gick sedan långsamt runt, insöp atmosfären, drog med fingret över böckerna i bokhyllan. Jag kom tidigt, det här är guldstunder i mitt liv och jag vill njuta och suga på karamellen medan den är där. En kvinna frågade om jag var Kristina och det visade sig vara Desirée, hon som eventuellt kommer hjälpa mig att skriva boken om Iranlöpningen.
Jag brukar gå i faser, jag känner igen det mönstret så väl nu. Det kliar i fingrarna, jag spånar idéer, en idé växer sig starkare än de andra, jag testar.. utvärderar, förkastar och tillslut har jag hittat den – den nya utmaningen. När jag testat, planerat och förberett ett tag gör jag den officiell, sedan drar det igång en massa arbete för att förbereda och planera, jag ger mig av, utför det jag tänkt jag ska göra, jag plågas, sliter och njuter, blir uttröttad, kommer hem vilar och smälter. I vilan kommer insikterna, lärdomarna och så småningom övergår vilan i tomhet – vad ska jag göra nu? Så småningom kliar det i fingrarna igen, jag vänder och vrider på nya idéer och rätt vad det är tar det fart – off we go!
Iran har tagit länge att smälta. Jag håller fortfarande på. Det var sex månaders intensiva förberedelser, mycket som gick snett. Av 10 000 idéer går 9990 i stöpet med 10 blir verkliga. Sen stod jag där på startlinjen för nu ett år sedan, sprang i 2 månader, hade fantastiska upplevelser och när jag kom hem ville jag knappt träffa folk, jag var trött och behövde vila, men efterfrågan på föredrag och intervjuer var stor, jag körde på. Jag fick ett ögonblicks vila när Fredrik och jag satt i bilen på väg upp till Piteå för att fira jul, sedan drog det igång igen. Smältandet av äventyret har varit massivt, jag har vänt och vridit på det hela ur många vinklar. Föredragen och frågorna från publiken bidrar, jag tänker på saker jag inte tänkt förut. Hela våren var full, så kom sommaren, då skrev jag underlaget till boken om Iran. Sen – blev det äntligen vila. Hösten startade upp, men lugnare än jag trott. Jag fick pauser mellan alla föredrag och aktiviteter. Det började klia i fingrarna. Livet kändes lite tomt. Jag bidade och väntade – vad kommer härnäst?
Igår small bomben ned. Jag satt med Desireé och Sara, min förläggare. De pratade om bokmässor och föredrag. De pratade om boken som ska bli. Jag transformerades i ett ögonblick till en målfokuserad missil, en som träffar, oavsett vilka hinder som står i vägen. Känslan var – står du i vägen är du mos! Jag kommer sopa bort vartenda hinder, om det så gäller mitt eget liv. Jag kommer göra allt för att den här boken ska bli verklighet och den ska blir vacker. Den ska ge världen något som är värdefullt. Den är mer än en bok, den ska bidra till enhet och tillit i världen. Ja, jag vet att jag inte kan ändra hela världen över en natt. Jag kan göra det jag kan, och det är min förbannade skyldighet mot den värld jag lever i, den plats jag fått.
Nu återstår en massa arbete och yrkeskunnande. Boken behöver läggas i rätt ordning så att historien blir spännande. Den behöver slipas så att den verkligen ger det budskap jag vill ge. Samtidigt finns det en skönhet i att boken är ett samspel mellan författaren och läsaren, jag kan inte veta allt som andra ser i boken.
Omedelbart när jag stod och tittade på böckerna i Wahlströms och Widstrands fönster fick jag huvudvärk. Känslorna rusade i kroppen. Efter vårt möte satte jag mig på Café 60 och åt tårta. Jag behövde få känna allt som kändes. Tårarna vällde upp ur ögonen, jag ville skrika rakt ut av lycka,skrattet bubblade över och det fanns ett förundrat ”Händer verkligen det här? Är det sant?” Jag nöp mig själv i kinderna och på armen för att se om jag verkligen var vaken. Det var jag.
Få uppleva den rushen som blir när jag verkligen vill något, det är en sann gudagåva och jag är innerligt tacksam för den. Jag vet också att det är en kraft som kan förbränna mig inifrån om jag hanterar den ovarsamt. Jag behöver kyla ned mig emellanåt och ta det lugnt och sansat, men bevara fokusen i arbetet som blir. Jag undrar ibland om alla människor känner sådan extrem målfokusering, om det är något jag tränat mig till, eller om det bara är en förmåga jag har.
Artemis spänner bågen och siktar. Pilen kommer sitta mitt i prick, precis som den ska och som det är menat att vara.