Blogg:

Sexuell sårbarhet och rasism

2018 08 26

Första gången jag såg oerkänd, ohanterad manlig sexuell sårbarhet och rasism hänga ihop var med en före detta pojkvän. Första flickvännen han haft, hade skrattat åt honom när det gått för fort för honom första gången de låg med varandra, sedan köpte hon en bok med titeln ”How to stay hard” som hon tyckte han kunde läsa. Sedan följde relation efter relation, där hans sår byggdes på. Även jag råkade säga en sak som gjorde att han kände sig utdömd. Han hade rasistiska åsikter redan då, och nu när samhället anammat rasisters språkbruk, har han blivit än mer hätsk. Uppleva hans extrema självhat och förakt mot den där kuken som aldrig dög, var vidrigt och låste fast mig i medberoende, en förtvivlad vilja att hela, läka. Det var omöjligt, han hade dömt ut sig själv från alla kvinnliga relationer redan innan han gick in i dem och det spelade ingen roll, hur bra jag än tyckte att vi hade det i sängen.

I Iran hängs homosexuella och kvinnor tillåts inte resa utomlands utan sin manlige förmyndares tillåtelse. Nordiska motståndsrörelsen vill förbjuda homosexualitet och kvinnor ska stå vid spisen och föda barn. Oavsett hudfärg och etnicitet, förtrycker extremister, vilka även är rasister, kvinnor och homosexuella. När jag såg det började jag fundera – kanske var den där gamle pojkvännens rasism ett tecken på ett större sammanhang? Hur kom det sig att rasister/extremister – och det tillhör bilden att de flesta extremister är män, endast ett fåtal är kvinnor – förtrycker kvinnor och homosexuella? Har det något med deras egen sexualitet att göra?

Jag läste Åsne Seierstads ”En av oss”, om Anders Behring Breivik som mördade 88 personer för att muslimerna inte skulle ta herraväldet över Norge. Han hade ytterst få kvinnliga relationer, Åsne hittade endast ett kortvarig förhållande. Jag läste ”Raskrigaren” av Matthias Gardell, Om Peter Mangs som sköt invandrare i Malmö för ”att rensa bort skräpet”. Även han hade svårt att få kontakt med kvinnor. I ”Det svenska hatet” skriver Gellert Tamas om Sverigedemokraten Kent Ekroths misslyckade försök att närma sig kvinnor. Till sist läste jag ”Det som aldrig fick ske” av Åsa Erlandsson, om Anton Lundin Petterson som stack ner människor med fel hudfärg med svärd på skolan i Trollhättan. Hennes undersökningar visar en extremt ensam person, som aldrig närmade sig en kvinna och som förmodligen var homosexuell. Men i de kretsar han umgicks på nätet var det inte tillåtet med homosexualitet. Förmodligen var han inte rasist, men han ville inte dö ensam, när han beslöt sig för att ta sitt liv. I det samhällsklimat som rådde i Trollhättan var det i det närmaste okej att vara rasist, och han beslöt att ta med sig människor med annan hudfärg med in i döden. Anton personifierade ensamhet, självhat och självförakt och sexuell osäkerhet.

Till slut tänker jag på mannen som skickade mig en vänförfrågan på facebook. I sin profil skrev han att han ”gillar bilder på män som dominerar kvinns”. När jag kikade vidare på hans sida var den direkt rasistisk och förnedrande och förtryckande mot kvinnor. Jag följde trådar bland hans vänner och hittade precis samma mönster där.

Jag frågade Pontus Strimling, forskare på värderingar, om det finns ett samband mellan rasism, kvinnoförtryck och homofobi. Han svar var ett solklart ”ja” och att mönstret med kvinnoförtryck finns över hela världen. Det han däremot inte kan svara på är varför.

Min fråga är om rasism, kvinnoförtryck och homofobi kan hänga samman med ohanterad, oerkänd sexuell sårbarhet hos vissa män. Jag menar enbart ett fåtal män, inte hela manligheten. Jag uppfattar att det finns långt många fler män som är trygga i sin sexualitet än de som inte är det, speciellt jämfört med de fåtal som bär på en sexuell sårbarhet som är så ömtålig att den ger avgrundskänslor av otillräcklighet, oduglighet och självhat, som är så vasst att det inte kan kännas vid utan projiceras på kvinnor och homosexuella, som påminner om det som mannen inte kan/vågar närma sig hos sig själv. Men hur hänger det samman med rasism? Och med kvinnlig sexuell sårbarhet? Och gör det det? Eller har jag förbisett något? De frågorna går jag fortfarande bet på.

I ringen med de nakna män som valt att ta hand om sina sexuella sår ser jag vackra, stolta, starka män som vågar. Modiga möter de sin sårbarhet. Alla de män som vågar stå kvar i sin egen sårbarhet får mig att känna trygghet, ömhet, hopp, stolthet, kärlek. Kan de, då kan jag. Jag vet att det manliga sexuella såren hänger ihop med de kvinnliga. Och tillsammans kan vi läka.