Jag sitter i Tessinparken och vädrar hjärnan och kopplar av efter ytterligare ett föredrag
Jag sitter i bussen, regnet öser ner. Alla platser där jag kan vara relativt ifred är en potentiell arbetsplats. Kaféer, bussar, bibliotek, aulor. Ensamföretagande skapar kreativitet.
Jag är på väg till nästa föreläsning. Den förra, den med fågelholkar och stenväggar, sitter färskt i minnet. Jag glömde en av de viktigaste sakerna – att ha kul. Sedan jag blev egenföretagare har kraven på mig själv skärpts – köper en kund ett föredrag av mig ska den bjudas på ett glittrande, inspirerande, briljerade, känsloskapande och nydanande konstverk, som ger åhörare en ny vinkling på livet och som får den att gå hem och åstadkomma underverk. Det kräver jag av mig själv medan det i bakhuvudet ekar att endast 16 % av de som arbetar känner sig motiverade i sina jobb. Många vill inte ha de berg- och dalbanan som jag lever i utan vill mest leva sina lugna liv, komma och gå till sina jobb och sina hem, och se fram mot fem veckors semester.
Prestationsångest och jag har gått många strider genom livet. Min segersvit har en positiv trend, och det är just att den existerar som gör att jag får värdefulla saker att prata om. Jag är inte den enda som emellanåt lever i dess kvävande band. Jag har intalat mig att dagens föredrag är betydelselöst. Det låter hemskt fult gentemot kunden, och så är det inte alls. Jag lurar min kropp och mig själv att tro det, för att komma in i känslan av trygghet, ro, fullständig närvaro och koncentration, för jag är där för att ge dem något av det jag brinner för, det som är guldskatten inom mig, det som de redan har sett och som gjorde att de kontaktade mig från början. Att tänka att det är betydelselöst ger mig grunden att ta ut svängarna och verkligen leverera ett bra jobb. Det är ett tanketrick.
Bli egenföretagare på heltid har tillfälligt puttat tillbaka mig i Maslows behovspyramid. Jag är i behov av bekräftelse, i form av att det jag gör är bra. Det slapp jag tidigare, jag skapade det jag ville, och det var underbart att vara där. Jag kommer att komma tillbaka dit, när jag känner mig mer trygg i den nya situationen. Stegen dit är inte så långa.
Nu är jag lugn. Jag är närvarande. Jag har tagit till ytterligare ett trick – jag kommer inleda föredraget med att läsa en metafor. Den är bärande för föredragets innehåll och den ger mig tid att andas, koncentrera mig och komma in i det hela, under de första skälvande minuterna, ensam på scenen. Den ger mig chans att koppla greppet och komma in på ett bra sätt.
Det är som vanligt – på det igen!!! Livet består av några steg framåt, några bak, och alltid, alltid bär det uppåt i slutändan.
Mannen bredvid mig på bussen reser sig, vi är visst framme. Hoppsan, jag får flytta på mig. Det är länge sedan jag arbetade så engagerat för något som nu. Det är toppar och dalar, och jag har banne mig mycket hellre livet på det sättet än att bara gå omkring i ett grått, tråkigt töcken.
Ibland är vi två egenföretagare som sitter hemma vid köksbordet och jobbar