Jag sitter mittemot min kompis på Espresso House i Piteå. Vi har känt varandra sedan vi var fjorton. Nu är jag hemma en tid för att vara med mamma, pappa och syrran men självklart vill jag även ha tid att träffa Annica. Det är söndag och vi fikar. ”Vet du, för några år sedan plockade jag lingon och så gav jag en-och-en halvliterspåsar till personer jag träffade på labbet som jag tänkte hade svårt att komma ut i skogen själva. De blev så glada! Och jag blir så glad av att de blir glada. Nu funderar jag att göra samma sak igen. Fast nu är jag ny på jobbet. På förra kliniken var jag den som varit längst anställd och kände att jag kunde göra som jag ville. Nu när jag är ny vet jag inte om jag vågar.”
Jag rör om med den långa smala skeden i lattemuggen. Långsamt sjunker det in. Annica är undersköterska och har jobbat sedan hon gick ut den tvååriga vårdutbildningen för 31 år sedan. De flesta åren har hon jobbat med provtagning. Bland annat min mamma har varit hos Annica för att mäta olika värden i blodet. Tänk om mamma hade fått en och en halv litet lingon? Jag förstår att människor blir glada.
Jag har alltid varit fascinerad av Annica. Jag minns när hon som fjortonåring verkligen frågade hur jag mådde och brydde sig om svaret. Det var början på en ny era för mig. Jag sveptes in av hennes omhuldande, värmande vingar. Annica hade alltid tid att lyssna. Hon gav alltid plats. När hon blev vuxen och fick egna barn så fanns det alltid plats för dem. Ju mer Annica lyssnade och delade och ju mer plats hon gav, desto mer plats fanns det för alla som kom inom hennes kärleks vingar. Nu har hon vidareutvecklat sina vingar och även brett dem om de hon möter i sitt jobb. Okända personer som kommer till en vanlig provtagning på lasarettet och som går därifrån med en påse nyplockade lingon och värme i hjärtat.
Lite senare den dagen messar Annica. Hon har ställt in spinningpasset hon tänkte gå på den här lediga dagen. Istället har hon varit ute i skogen och plockat tolv liter lingon. Dagen efter får jag ytterligare ett sms. ”Hej, nu har jag glatt många patienter med lingon. 12 liter har jag fått ge bort, de blir så lyckliga och tacksamma. Och jag med”.
Jag trodde världen förändrades genom stordåd, som att springa genom Iran, för att verka för tillit. Visst har de sin verkan, men jag faller pladask för det enkla, det genialiska, det vardagliga i att ge människor som inte kan plocka lingon själv en påse lingon. En sommarpratare sa i sitt program i somras att ”Det stora finns i det lilla”. Sällan har jag förstått den meningen bättre än nu.