Händerna med de stora blodådrorna darrar när han för smörgåsen till munnen. De stora händerna som hållit mig och som även nupit mig i armen när vi varit osams. Jag vänder bort ansiktet för att han inte ska se tårarna i mina ögon. Hur många gånger till får jag äta frukost med honom? Han hade ett skov förra veckan som förde honom än längre in i demensdimman. Mamma har äntligen ringt avlastningsboendet. Får han komma hem efter det? Hur klarar sig mamma utan pappa? Frågor utan svar. Jag gråter när jag ser fläckarna på rutan från pappas näsa när han spanat efter den gula katten. Grannens lekfulla, vackra katt är det stora glädjeämnet i livet numer. Kommer jag att kunna torka bort de fläckarna när han inte finns mer? Jag önskar så att han skulle få sätta många till.
Livet är obönhörligt förknippat med döden. Den ena kan inte existera utan den andra. Ändå är det svårt att ta till mig. Obönhörligt glider tidsmaskinens löpband framåt och det blir närmare och närmare ögonblicket där någon av oss ska trilla över kanten. Eller tja – folk trillar över kanten hela tiden, för det mesta är det människor jag inte känner. För det mesta glömmer jag detta faktum, ignorerar det, lever som att det inte finns. Men så vrids skruvstädet runt hjärtat åts några varv till och jag stirrar smärtsamt vaket rakt in i avgrunden – allt kommer inte vara som förut. Allting har ett slut. Allt förändras egentligen hela tiden, i små, små steg så varför gå omkring och låtsas att något är konstant?
Fredag tar jag mig till kyrkan. Det är dags att begrava min systers svärfar. En godmodig, glad, varm och omtänksam man, far, farfar, morfar, son, bror och vän som gått bort alldeles för tidigt, i mitt tycke. Han var mitt i livet, fullt med älskande omkring sig. Det allra mest smärtsamma är att se hans 96-åriga mamma ledas fram till kistan för att ta farväl av sin son. Men vänder jag på det så tänker jag – vilken otrolig lyx att ha med sin mamma, från födsel till döden! Jag låter tårarna rinna, snörvlar och inser att jag glömt näsduk, möter andra rödgråtna ögon och där i det nakna, i revorna som går genom livet, möts vi och det bryter in leende ljussken i sorgen.
Tillbaka hemma påminner skruvstädet mig om sin existens. Det finns ljusglimtar, en kväll frågar pappa om vi ska gå upp till garaget för att titta på motorsågen jag vill låna. Kors i taket, han kommer ihåg! Vi hittar en domkraft som jag också gärna vill ha och missmodigt tänker jag att handtaget hittar vi aldrig. Men efter idogt letande kommer pappa på vart det är. Triumferande ger han mig både handtag, domkraft och motorsåg. Men det där jävla löpbandet som för honom närmare och närmare kanten… jag förbannar det, hatar det och på morgonen när jag vaknar hoppas jag att han ska ha trillat över kanten. Jag kikar in i pappas rum, hoppas, ber till Gud, att han ska ha slutat andas, att han ska ha fått somnat in, lugnt, stilla och skönt för att inte vakna mer och blir lite missmodig när jag ser att bröstkorgen häver sig under filten.
Min pappa har aldrig varit den kramiga sorten. Men nu är det time-out, alla regler som gällde när han verkligen levde är borta. Jag kryper ner under filten, lägger min arm om hans bröstkorg och känner revbenen som är lika tydliga som mina. Jag hör en liten suck och så andas vi tillsammans. Än en liten stund så är du här.