” The weather specialists did not know better, or simply did not dare to announce the weather as it presented itself as an untamed companion on race day. The temperatures remained the whole day well below 10 degrees Celsius. The rain fell in unbelievable quantities and ruthlessly attacked the bodies of the many athletes started and the 150 employees of the organizing team by the temporarily strong wind.”
Jag och Maria står i startfållan. Klockan är strax före fem på morgonen, mörkret har knappt släppt sitt grepp och de första regndropparna väntar ännu på att falla. Vi står nästan längst fram vilket känns ovanligt, jag brukar hålla mig längre bak. Arrangören har sagt att vi är cirka 180 startande i 100 kilometersklassen (som mäter 102,5 kilometer och 2525 höjdmeter) varav cirka 20 procent är tjejer. Då borde vi vara ungefär 36 tjejer. Jag tittar mig omkring. Är vi verkligen så många?
Strax innan start ger jag Maria en lyckospark, jag ser att hon har spanat in den tunna kroatiskan som vann förra året. Jag har inga ambitioner att hänga på. Min backträning är obefintlig. Maria ringde mig för några veckor sedan och frågade om jag ville med på loppet. Jag kollade in hemsidan, valde mellan det, att fira midsommar med Fredrik och hans barn eller att åka upp till Piteå och fira min mamma som fyller år. Det blev loppet, tillsammans med Maria. Målsättningen är att springa runt, njuta av landskapet och ha kul. Jag har ingen aning om hur dumt det är att köra 2525 höjdmeter utan tidigare backträning men det lär jag snart få märka.
Startledet rör sig och jag springer i bra fart, hänger med de flesta. Jag ser att det är bara Maria och kroatiskan som är framför mig. Jag ligger alltså trea bland tjejerna. Mystiska tankar dyker upp. Nu får ingen springa om mig! Jösses, bevaka positionen! Men, var inte jag här för att bara springa och njuta? En tunn slinga av ångest dras åt runt halsen. Vänta nu, Kristina du är på de första tre-fyra kilometrarna av ett ultralopp, det är inte här det avgörs.
Jag springer på och en tjej med tung ryggsäck springer om mig. Attan, fyra! Nåja, jag var här för att njuta. Vid vätskekontrollen stannar hon och plockar med ryggsäcken. Ha, jag är förbi!
Uppförsbackarna börjar. Det är en lång slakmota som är för slack för att gå i men som suger i låren efter en tid. Jag slappnar av, tittar på forsen som flyter bredvid. Jag kommer ikapp någon. Va, en tjej? Hur gick det här till? Det är varken Maria eller kroatiskan, jag måste ha missat henne i starten. Jag bestämmer mig för att tänka ”Jag har minst tre tjejer framför mig”. Den tanken känns bekväm. Jag vet ju inte riktigt, men bara tre, kanske någon till låter bra.
Det suger i benen och jag ömsom går, ömsom springer. Regnet faller. Prognosen har sagt att det blir omkring 10 millimeter regn under den tid jag räknat med att vara ute.
Jag passerar vätskekontroller med sockerkaka, äpplen, vattenmeloner, bananer, russin, soppa, te, powerade, cola och vatten. Kilometerskyltarna försvinner förbi. Supportrarna är glada och vänliga, poliser stoppar trafiken när vi ska över vägarna. De österrikiska trädgårdarna prunkar med rosor, pelargoner och allehanda blommor. Jag fascineras att folk har sån ordning på sina gårdar.
Vi springer över ängar och längs vägar. Gräset är halkigt, på ett ställe håller jag på glida över kanten, ner på ett hus. Får tag i en slak ungvidja och undgår branten. Vi passerar två mindre vattendrag som jag undrar hur jag ska ta mig torrskodd över. Andra varvet när jag kommer dit igen skrattar jag åt min tanke, då har vattendragen blivit ystra forsar och det är bara plöja rakt igenom, dyngsur är jag i alla fall.
Det jag kommer ihåg mest är de branta sluttningarna som var fulla av decimetertjock, svinhal lera. Jag glider och hinner ta emot mig mot ett träd så jag inte glider alltför långt och fort. På ett ställe är det sådan lera fast i en uppförsbacke. En kvinna som går före mig med stavar har problem, hon vänder sig om, tittar på mig där jag halkar omkring och säger ”Respekt!”. Det var roligt att ta sig uppför den där sluttningen och det gav mina ben välbehövlig vila.
Banan består av två varv och strax innan vi kommer in mot Salzburg för första varvningen får vi springa över 200 trappsteg rakt upp i luften känns det som. Det värsta kommer på vägen, ned, när vi springer i de branta sluttningarna. Jag känner i mina ben att jag kommer få betala för det här, och det är helt okej för mig.
Vägen in i stan går mellan lördagsshoppande människor med paraplyer. Speakern ropar ”Hier kommt Kristina Paltén, das vierte Dame”. Va, är jag fyra? Men, det var minst fem tjejer före mig? Har två hoppat av? Jösses, spring Kristina! De jag sprungit med tar god tid på sig i vätskekontrollen, jag slänger i mig det jag vill ha, grabbar en bar och springer ut på den fem kilometer långa raksträckan. Jag passerar man efter man, nu är jag stark! Är det en tjej jag ser därframme? Den är så kort. Det måste vara en tjej! Jag springer på och när jag springer förbi ser jag att hon har tjockt, rött skägg. Attan. Men hon i gult därframme? Är det en hästsvans som guppar längs ryggen? Ja, visst sjutton är det det!! Jag springer, stabilt och starkt. Strax innan jag ska passerar kliver hon ut i gräset. Ett jubel bryter tyst ut i mitt bröst. Hon öppnar gylfen och slår en båge. Attan igen!!!
Jag slutar jaga. Nu kommer den långa, slaka uppförsbacken igen. Jag fixar inte att springa den. Kommer jag ikapp tjejen som ligger trea så gör jag det, eller om någon hoppar av, då blir jag trea. Det vore jättekul att få stå på prispallen! Men jag ska inte jaga, jag springer mitt lopp.
Jag passerar karl, efter karl, efter karl. Jag passerar kvinnor också, men de springer 55 kilometer eller går med stavar. Regnet vräker ner, jag är dyblöt den mesta av tiden. En tid blir det lite sol och nästan varmt. Min t-shirt torkar lagom tills det är dags för nästa ösregn. Händerna svullnar. I början nyper jag ihop händerna och öppnar dem igen för att få bort svullnaden men inser att det är ingen ide. Händerna blir obrukbara, jag får be funktionärerna att skala bananerna åt mig.
Fram till 70 kilometer är jag stark. Då kommer dippen Jag är kall, jag är blöt jag har ont i låren. Jag hittar inte den där tjejen jag vill springa om. Ingen kommer ikapp mig, det förstår jag. Sedan jag började andra varvet har jag sprungit om andra men ingen har sprungit om mig. Jag ser två killar som försöker springa baklänges nedför en backe i ett försök att undvika det onda i låren, jag gör tummen upp och de grinar smärtfyllt tillbaka.
Var är 75 kilometer skylten? Den borde kommit för länge sen. Jag går och går och går. Benen är slut. Det gör ont att springa nedför och suger att springa uppför. Plattlöpning gör också ont. Kommer 25 kilometerskylten nu så gråter jag. Jag måste ha missat den.
Jag inser att gå i 20 kilometer kommer ta minst fyra timmar, Jag har ingen aning hur länge jag har varit ute, jag har ingen klocka och ingen GPS. Jag vill inte veta.
Tvivlande ser jag en stor vit skylt där det står ”The Wall”. Jahapp, vad är det nu då? Vägen går rakt upp. Jag stirrar ned i marken, vill inte veta hur lång backen är. Ett steg i taget, korta små steg. Så går det. Backen planar ut, för att ersättas av nästa, minst lika branta. Suck. Uppe på toppen prövar jag på några löpsteg. Det går utmärkt! Nedförsbacken är svagt doserad, perfekt för mina sönderslagna lårmuskler. Jag springer på och det går! Jag brister ut i ett spontant ”Tack” när jag ser 20 kilometersskylten. Jag missade alltså 25! Tack och lov!
Jag rullar på, fortsätter plocka löpare efter löpare. Benen fungerar igen! Det trodde jag inte. Det är märkligt att se hur jag piggnar till när jag närmar mig målet. Jag springer hela tiden nu. Jag känner mig stark. Jag närmar mig berget vi ska uppför med trapporna, och ser fram emot det. Jag går till och med förbi några löpare från kortare distanser. När jag passerat kummeln vet jag att det värsta väntar – den branta nedförsbacken och därefter trapporna nedåt. Men, jag springer! Det fungerar! När trapporna börjar står en funktionär och visar vägen. ”Excuse me, I just need to shake your hand. You have run so fast, I am impressed”. Jag känner handsken i handen innan jag fortsätter vidare.
Leendet sprider sig i ansiktet, nu har jag bara stadsbiten kvar. Stegen är lätta, jag svänger runt hörnet och springer över floden, nedför trappan, genom en tunnel, uppför nästa trappa, in genom gränderna. Folk applåderar, säger ”Super Kristina”, ”Bravo Kristina” och jag applåderar och säger ”Danke”. In på upploppet möts jag av Maria som springer bredvid mig, ombytt och klar. Jag leker flygplan sista bitenler mot kameran och är i mål. 12:53 och någonting.
Jag drar av mig de dyblöta kläderna bakom ett plank, på med de torra Jag skrattar åt mig själv när jag tror att jag ska kunna sätta mig ned på gatan och ta på de torra skorna. Det är stört omöjligt. Vi hämtar öl i baren, pratar lite med löparna runtomkring och går till hotellet för en välbehövlig, varm dusch. Sen tar vi på kläderna igen och går tillbaka till torget. Det är prisutdelning och vi tror Maria blivit trea. Jag känner mig lite besviken, förmodligen blev jag fyra. Precis utanför pallen. Jag kikar på den för att se – finns det inte fyra trappsteg? Jag skulle så gärna vilja stå där. Men nej, det är de vanliga tre. Suck.
Prisutdelningen tar fart, men tysk effektivitet. Det går fort. Vi fattar inte allt. Hur sjutton kommer det sig att det går upp samma folk på podiet, i samma klass, ibland? Det är stafetter, mixlag. damlag, herrlag. Jag vill gå och äta! Ta slut nån gång!
Så växer ett litet leende inom mig. Jag gör i ordning kameran. När speakern ropar upp vinnaren i damklassen, i min åldersgrupp, är det ”Kristina Paltén” han ropar. Jag humpar över kameran till Maria, som skriker av glädje, och jag rusar fram till scenen. Jag får stå på pallen! Högst upp!! Ensam står jag där, speakern kommer upp och kramar mig i min ensamhet medan Maria tar kort.
Sedan ropar speakern upp trean totalt. Det är inte Maria. Vi tittar snopet på varandra. Sen ropar han upp tvåan. ”Maria Jansson!” Vi tjuter båda, Maria spritter, sprudlar och rusar upp på scenen. Med en tår i ögonvrån filmar och fotar jag medan hon tar emot blommor, medalj och prischeck. Det blev seger, för oss båda två!
Jag är fascinerad av hur mitt psyke åkt upp och ned beroende på vilken placering jag trodde jag hade. Jag kände mig stark när jag fick veta jag var fyra. När jag stod ensam på podiet var jag glad och stolt, samtidigt sårad. Var det bara jag som sprungit i min klass? Var min seger lika med att jag var sist? Jag kände mig också dålig, få medalj när jag är sist är inte lika kul. Nu har jag kollat resultatlistan. 24 tjejer van anmälda, 16 kom till start, 9 kom i mål och det var två tjejer efter mig, i min åldersklass. De hade inte kommit i mål när prisutdelningen var. Jag blev fyra totalt bland damerna, 33:a av 86 totalt. 30 bröt. Ja, jag är jättenöjd.
Min slutsats från hela loppet är – det är min känsla, om jag tyckt loppet känts bra, som räknas. Min relativa placering beror på andra, hur duktiga de är, vilken dag de har, eller om de rasar. Det enda som är absolut är jag i förhållande till mig själv, och i förhållande till mig gjorde jag det riktigt bra.
Tränar jag lite backlöpning innan nästa lopp kanske jag kan ta en tredjeplats 😉