Marken skälver när jag tar första stegen in på tomten. Den har visat mig sin skönhet, i förföriskt skimmer. Den har fått mig på fall – jag vill starta en kärleksrelation med den. Ändå är den avvaktande nu när jag väl är här. Den har ingen aning vad jag vill med den. Jag förstår att den är oviss. Den är en ofrivillig handelsvara, människor emellan, som nu har fått en ny ägare. Vad tomten vill är det ingen som brytt sig om att fråga.
De kommer i bilar, en efter en. Vänner, som är här för att fira att jag flyttar in i mitt nya hus. Vi fikar och kikar på gården. Jag fick nyckeln igår. Jag tänkte att det var en utomordentlig tanke att bjuda in till fika – det är så lätt att bara ta med lite fika – så att alla fick se mitt nya hem direkt. Sen kom jag på att jag behövde toalettpapper, glödlampor, papperskorgar, handdukar och annan infrastruktur som inte är på plats. Jag fick jobba på febrilt och tack och lov har de snälla säljarna lämnat diskmedel, trädgårdsmöbler och tvål. Jag är dem evigt tacksam. Det underlättar enormt. En vän plockar upp några lökar ur en pappkasse. ”Det här är mina favoritnarcisser. När du planterar dem har du alltid en del av mig här.” säger hon och hennes vackra gest följs av en omedelbar tanke om att jag borde ha bett alla att ta med sig något att plantera. Då har jag mina vänner runt omkring mig, alltid.
Jag sitter på verandan och ser solen spegla i gräset på klippan borta till vänster. Allt det här är mitt. Jag får göra som jag vill med det. Det här stycket mark är verkligen i mitt våld. Men det är inte så jag vill ha det. Jag är ingen våldtäktskvinna. Min första upplevelse av alltets oändlighet var när jag tillsammans med min exman hade kört längst ut på Djurö. Vi satt där med bilfronten mot havet och såg våg på våg på våg rulla in mot strand. Havet har hållit på så i tusentals år och kommer göra det i tusen år till. Hur skulle jag någonsin kunna påstå att jag äger havet? Jag är en liten vindpust som kommer och går utan att havet krusas. Havet bryr sig inte om min existens, det är så mycket större än jag. Likadant kommer marken jag brukar en dag täcka över allt jag skapat när jag slutar vårda den. Jorden och marken är så mycket större än mig. Rävarna, rådjuren och fåglarna bryr sig inte ett dyft om vilket exemplar av Homo Sapiens som påstår sig äga just den biten mark de passerar. Ett ägandeskap är enbart en ekonomisk överenskommelse med enbart en enda av jordens arter som intressenter. Resten struntar blankt i vad människan hittat på. Ägande är enbart en påhittad papperskonstruktion, inget annat.
Nu är det jag som enligt det här påhittet har rätten att bruka den här delen av vår jord. Det innebär också att jag har skyldighet att vårda. Jag finns här ett ögonblick, sen är jag borta. Jag vill att platsen jag vårdar ska må bättre när jag lämnar den än när jag kom. Jag ser på högarna av gammalt murbruk från ett tidigare hus. Tegelpannor, plåtstumpar, kakelplattor och gammalt golv ligger under en presenning på marken. Jag känner nästan hur marken tycker att det kliar på kroppen. Jag vill lindra klådan. Jag vill lyfta bort allt skrot. Det ska bli min första gärning. Jag vet inte om min nye, ofrivillige partner kommer gilla det men jag hoppas det. Om jag ger kärleksgåvor då och då, visar att jag bryr mig om och ger omsorg, då kanske tomten till slut faller för mig. Eller var det kanske marken som valde just mig?
Kanske överdriver jag min egen betydelse. Kanske är jag bara en surrande fluga på markens kropp som den kommer skaka av sig när den ledsnat för att sedan återgå till det liv som den hade innan Homo Sapiens kom och som den kommer ha efter att vi alla har passerat.