Foto: Johan Gustafsson
Nu är min tid i det hyrda huset slut. Det har varit fyra månader som gett mycket, samtidigt är förändringen så långsam att den är nästan omärklig. Jag kan inte peka direkt på vad den gett, men jag vet att den gett mersmak. Min käre sambo Fredrik säger att jag pratar långsammare och att jag är mindre stingslig, och bara det är bra nog. Jag har fått leva ett liv utan timeslots – bokdade block i min kalender – och jag har fått befinna mig i oändlig skönhet och lugn. Jag har legat och lyssnat på tystnaden om morgnarna och mått väl utav det. Jag vet att så här vill jag fortsätta leva. Samtidigt frågar jag mig – vad ska komma ut utav det då? Vad ska jag göra? Jag har längtat efter att kreativiteten ska flöda nu när jag fått vara så mycket för mig själv, istället har det blivit mycket av en landning och självreflektion, vilket jag mår bra av. Jag tror fyra månader är för kort för att byta 45 års liv av prestation mot ett liv av görande genom varande, den dimensionen har jag kvar att uppleva. Jag har bara fällt ut landningsstället och är på inlandning. Touch down väntar.
Det är svårt att skilja på vad som är en effekt av Corona och vad som eror på huset eller att jag bott ensam. Det har varit så skönt att uppleva att jag har tid – jag kan springa med soporna till återvinningen, sju kilometer genom skogen, slänga dem och sen sju kilometer tillbaka igen – för jag har ändå inget speciellt för mig, solen skiner och vägen dit är vacker. Jag kan stanna och prataobehindrat med en människa, för jag ska ingenstans, har ingen tid att passa utan livet får vara som det är just nu. Jag låter livet komma, med vad det bjuder på. Jag försöker inte styra. Vill inte ens tänka tanken. Jag får tillbaka lite av den där känslan som att vara barn på sommarlov som vaknar till en ny morgon – vad ska livet erbjuda idag? Nyfiket, vetgirigt, äventyrslystet i sin stillhet, i det lilla som är.
Någon av de sista dagarna satt jag på ett av mina favoritställen, en klippa högt ovanför havet med milsvid utsikt. Jag kom att tänka på de dagarna när jag & Carina sprang från Turkiet. De bästa dagarna var när vi inte behövde komma fram någonstans, de där vi bara satte upp tältet där vi kände för det när vi var trötta (med brasklappen för att det ibland tog en timme eller två för att hitta det stället och det stället kunde vara en gyttjig dypöl eller en fantastisk kulle). De dagarna njöt vi allra mest. Jag tänker att det är en metafor för livet. Jag behöver inte komma fram någonstans, det finns ingenstans att komma fram till. Och just i det steget, i den resan, är jag alltid hemma.
Resan fortsätter.