Sara ler lite snett när Fredrik lägger armarna om henne. Hennes ljusa hy är så slät mot hans röda. Han har kråkfötter runt ögonvrårna och huden på halsen veckar sig när han vrider på huvudet. Den är inte lika smidig som förr. Något rämnar i mig när jag ser dem. Hon – så ung, han – äldre. Far och dotter. Min familj. Livet skiner bjärt in och klarlägger det oändligt smärtsamma, sköra och vackra i hjärtat. ”Det är annorlunda att sminka dig jämfört med mig” konstaterade Sara tidigare idag när hon strök ut ögonskugga på mina ögonlock. ”Din hud flyttar på sig”. Hennes 50-årspresent till mig är en tjejdag. Vi ska ägna hela dagen åt att göra saker som bara vi vill göra. Den började med smikning, nu ska vi ut på stan och leta bröllopskläder. Fredrik och jag ska gifta oss i sommar och både Sara och jag vill vara fina.
Fredag morgon hade jag ett missat samtal från ett hemligt telefonnummer. Pulsen gick upp. Kan det vara läkaren som vill berätta om resultaten från 72-timmars EKGt? Några timmar senare ringer det igen och visst är det läkaren. Han börjar som vanligt med att fråga hur jag mår. ”Jag mår bra” svarar jag, som vanligt. Visst, livet rämnar ibland. Då blir jag smärtsamt medveten om allt det vackra i att leva. Jag gråter och lever i oändlig glädje. Det är som att det onda och det vackra obönhörligen hör ihop. Men fysiskt mår jag bra och jag antar att det är det läkaren frågar om.
”Vi har inte hittat något flimmer. Däremot har vi hittat att ditt hjärta har mer än två sekunder mellan slagen vid över 1700 tillfällen.” Det snurrar till i huvudet. Vad betyder det? Som om han hört min fråga fortsätter han med att förklara. ”Vi tror att det kan vara något fel på din sinusknuta. Det är den som normalt står för hjärtats rytm. Vi kan se att vid ett antal tillfällen har nodalsystemet gått in och styrt rytmen och i vissa fall har hjärtat gått över på kammarrytm. Därför kommer jag skicka en remiss till kardiologer så de får fortsätta utreda dig.” Jag ryser vid ordet kammarrytm. Det var det som är slitsamt för hjärtat, det sa han sist vi pratade. Jag samlar mig, frågar om risker, om de långsamma slagen hänger ihop med de förstorade förmaken och avslutar med att tacka läkaren för att han hittat att något är fel med mitt hjärta. ”Det var så lite” svarar han. ”Nej, det betyder att jag får fler år i livet. Det är stort, för mig.” Jag hade aldrig tänkt tanken att något skulle vara fel och skulle därför heller aldrig sökt hjälp. Nu får jag hjälp att ta hand om vad-det-nu-är, innan det har orsakat mig några kännbara problem.
Sen blir jag stel. Förbereder lunch medan Fredrik avslutar ett samtal. Över pasta med bönor berättar jag vad läkaren sagt. Jag ser oron i hans ögon. Sedan räknar vi på hur många pulsslag jag har på tre dygn. Vi kommer fram till att cirka en procent är sådana som inte är normala. Jag ser honom krama Sara på lördag morgon. Jag vänder mig bort. Det gör så ont i bröstet. De är mina. Jag vill vara med dem. Jag vill inte ha en sjukdom. Jag får meddelande från en vän, som också haft hjärtproblem. Hon skriver ”Tänk att du har en defekt istället för att du är sjuk. Du är du och inte en sjukdom.” Tårarna väller över ögonkanten när jag läser det. Det gör de även när jag ligger på golvet i mitt hus, tillsammans med Fredrik och vänner som ska sjunga på vårt bröllop. Raderna ”För att jag älskar dig, så som du är. Och jag vill ge dig allting jag har. Och låt mig få bära dig när du är svag.” slår knockout på mig.
Jag är inte rädd, inte heller orolig. Jag är bara ledsen. Ledsen över att det är som det är. Över att den älskade varelsen som bor i mitt inre och som klappar så trofast, har det jobbigt. Jag önskar den var frisk, sprallig och hade det bra. Jag önskar också att livet enbart var glädje, framtid och nu om än jag vet att det är sällan det är just det.
Lördag kväll ligger jag i soffan. Jag känner Saras fingrar pilla i mitt hår där jag ligger med huvudet i hennes knä. Jag har fått välja film, vi tittar på ”Sing” efter att ha fikat på stan, gott loss på att köpa allt godis vi var sugna på och Sara dessutom har lagt en ansiktsmask på mig och masserat mina händer. Fredrik har fått nåden att vara med på tjejdagen, han sitter och håller om mina fötter och masserar dem lätt. Livet rämnar igen och en tår söker sig nedför kinden. Så en till. Jag vill inte ha mer än det här. Det räcker så bra. Det är fullständig lyx. Att vara hållen och omhållen av människor som jag tycker om och som tycker om mig, det är det bästa som finns.
Tack <3
Var inte rädd. Jag går bredvid dig
Kom ta min hand. Jag håller i dig
Här i min famn. Kan du våga tro
Sänk dina murar. Jag ger dig ro
För att jag älskar dig så som du är
Och jag vill ge dig allting jag har
Och låt mig få bära dig när du är svag
För du betyder allting för mig. Var inte rädd
Jag går bredvid dig
Nu är jag din och nu kan jag andas. Här blir jag kvar
För här vill jag stanna. Se på oss nu. Livet är vårt
Se du den framtid som vi, vi kommer få
För att jag älskar dig så som du är
Och jag vill ge dig allting jag har
Och låt mig få bära dig när du är svag
För du betyder allting för mig
Ja, jag ska älska dig så som du är
Och jag vill ge dig allting jag har
Och låt mig få bära mig när hoppet sviker
Du betyder allt för mig. Var inte rädd
Jag står bredvid dig
För du betyder allt för mig
Sarah Dawn-Finer