Gustav Fridolin sitter i den senapsgula soffan på scenen på Borås Kongress när han får frågan. Han rynkar pannan lätt sen börjar han svara. Jag känner hur något livas upp i kroppen och hur maskineriet inuti går i gång. Det här är frågor jag tycker om! Jag lutar mig framåt, lyssnar. Jag har min uppfattning. Svaret på frågan är ”Nej”. Hur skulle jag någonsin skulle kunna säga att jag äger något som var här innan jag kom och som kommer finnas kvar långt efter jag försvinner? Min åsikt är att ägande av jorden är en överenskommelse, människor emellan. Genom att vi upprättat ett system och genom att jag gjort en pengatransaktion i det systemet så har jag kommit överens om med andra människor att ”den här biten land är det jag som får vistas på och förvalta”. Men äga den, nej, det kan jag inte. Djur struntar fullkomligt i den överenskommelsen, träden likaså, solen, månen och klimatförändringar också. De enda som bryr sig är människorna.
Tidigare i veckan deltog jag i ett förberedande möte för kommunens planeringsutskott. Den blivande detaljplanen omfattade ett område med hus från olika tidsepoker. Samtliga låg nära havet. Människor har funnits där i flera hundra år och nu på senare tid vill fler och fler flytta dit. En del människor har ärvt sina fastigheter, andra har köpt dem. Jag tittade på det intrikata nätverket av symboler på de olika tomterna. En symbol kunde betyda att fastighetsägaren fick bygga 50 + 50 kvadratmeter, en annan att ägaren får bygga 280+100 kvadratmeter. Ytterligare symboler betydde att färgen och materialet på fasaden skulle bevaras, en tredje betecknade att här finns plats för pumphus för vatten och avlopp. Längs med kusten var en linje dragen som visade strandskyddet. Vi såg höjdkurvor, träd som markerats för att de är skyddsvärda och potentiella infarter på nya fastigheter. Diskussionen böljade. Hur värderar jag privat egendom gentemot kulturhistoriska intressen? Är det mer värt att frångå strandskyddet och därmed slippa spränga bort berg för att en fastighetsägare ska kunna få bygga ett hus på sin tomt? Är det moraliskt riktigt att en fastighetsägare får ha ett båthus vid sin strandlinje för att det funnits där sen urminnes tider och att en annan fastighetsägare inte får bygga ett båthus vid samma strand eftersom den inte byggt det tidigare?
Vad betyder det att jag har tillåtelsen att vistas på och förvalta den bit land som jag ”äger”? För mig betyder det att jag har förmånen att ta hand om just den biten land och därmed också har ansvaret att förvalta den för framtiden. I den bästa av världar skulle den biten land må bättre när jag lämnar den än när jag kom. Betyder det att jag har rätt att spränga bort klippan som aldrig går att ersätta? Betyder det att jag får asfaltera hela tomten och sätta naturen ur spel? Vad för jag egentligen ta för mig utav? Har jag rätt att fälla ett träd för att få värme? Citatet ”Allt liv sker på bekostnad av annat liv” dyker upp i mitt minne. Jag gillade det absolut inte första gången jag hörde det men kanske är livet så pragmatiskt. Hur mycket liv får jag då ta för att bekosta mitt eget liv? I politiken blir jag tvungen att syna och medvetandegöra mina värderingar. Jag behöver även förstå hur jag tar beslut som stämmer överens med de värderingarna. På så sätt tror jag att politiken kommer göra mig till en bättre människa, i alla fall om jag med ”bättre” menar stringens mellan vad jag värderar och hur jag lever och agerar.
Fridolin resonerar på. Jag lyssnar men kommer inte ihåg vad han svarar på frågan men jag får för mig att hans värdering ligger åt samma håll som mitt. I stället kommer jag ihåg hans svar om centralisering kontra decentralisering. ”Det visar sig att den som befinner sig närmare ett träd som den äger tenderar att ta bättre hand om det än den som befinner sig långt ifrån.” Det blir något som fastnar inom mig. Kanske kan jag inte tillämpa mina värderingar rakt av men om jag kan ta beslut som ger effekter som gör att kärnan i mina värderingar bevaras, då gör jag det bra.