”Hur skulle det vara att släppa totalt? Bara släppa greppet och låta allt bli som det blir? Jag undrar vad som skulle hända om jag bara var hemma, på obestämd tid, relativt ekonomiskt trygg, och gjorde vad jag kände för? Vad skulle jag göra, vilka uttryck skulle jag ta?” Jag läser med nyfikenhet mina dagboksanteckningar från den 18:e december 2012. Då jobbade jag på Ericsson, nu är jag på precis det ställe som jag beskrev i dagboken för åtta år sedan. Jag har länge fascinerats av att jag ofta skriver saker innan jag förstår dem och innan de inträffar.
För åtta år sedan handlade ”släppa taget” om att säga upp mig och starta det liv jag ville ha som föreläsare, äventyrare och författare. I Coronans tidevarv handlar ”släppa taget” om tillit. Den enda bokning jag har för våren är en 20 minuter lång intervju den andra april. Samtidigt har jag köpt hus, det kostar att bygga badrum, avlopp och kök. Det är lätt att något spänns hårt i magen vid den tanken. Jag har pengar kvar, jag har råd att betala investeringarna. Det är bara att inflödet är mycket mindre än utflödet och det ger mig en nervös känsla. ”Hur ska det gå?” kan jag tänka. ”Kommer jag att klara mig?” Jag läser Tommy Hellstens ”När allting faller på plats”. Han skriver ”Jag brukar använda benämningen ego för människans största och mest ödesdigra villfarelse – illusionen att vi kan bygga våra liv uteslutande på vår egen kunskap och att vi är oss själva nog. Egot är lika med självtillräcklighet, egenmäktighet, patologisk suveränitet och livskontroll”.
Ytterligare några år sedan, jag är på ett nyårsfirande i Skuru. Okända människor har samlats för att måla och dansa ut det gamla och in det nya året. Jag sitter på golvet, ritar in mig själv i en gigantisk coca-cola cylinder, det är bara det att den är gjord av betong. I betongen finns små gluggar, jag kan kika ut på världen utanför men är helt avskärmad från den. Jag längtar ut, till människorna, gemenskapen, värmen. Men det finns vargar där ute som ylar och vill slita mig i stycken om jag kommer ut. Jag vill inte titta på de andra deltagarna i nyårsfirandet, skammen brännmärker min kärlekslängtande kropp. Utan att se på de andra berättar jag om min bild och vad den betyder för mig. När vi gått varvet runt och hört om allas bilder reser vi oss upp. Vi rör oss till musiken. Jag fixerar blicken i golvet, skammens fastklistrade svärta håller sig kvar. En kvinna sluter sina armar om mig bakifrån. Lugnt håller hon om mig, vi gungar långsamt till musiken. Klistret torkar och svarta bitar vittrar sönder och faller till golvet. Tacksamhetens ljus bryter igenom och strålar tillslut genom mig. Jag vänder mig om och möter hennes blick. Vi ler. Jag har ingen aning om vem hon är och jag har aldrig mött henne igen.
Jag vill tro. Att kärleken finns överallt. Jag vill tro. Att min livsväg ligger framför mig och att jag är exakt där jag ska vara. Jag vill tro. Att min ekonomiska situation kommer lösa sig. Egentligen har den ju aldrig varit ett problem, så varför oroa mig?
Jag VILL tro. Just den viljan gör hela skillnaden mellan tillit och rädsla, mellan samhörighet och splittring, mellan kärlek och avund. Jag vill tro och ändå är det just det som är så svårt, fastän Livet levererat bevis på bevis genom livet. Att vilja tro är en viljeakt, men det finns något större, något jag inte förstår eller greppar än. ”Allt av nåd” står det på min farmors gravsten. Jag tror jag börjar sniffa på betydelsen av vad det verkligen innebär.