Jag gick omkring på Kulturhuset, tittade på böckerna och njöt av tanken
160129
Jag studsar som en energiboll mellan väggar och tak, hade jag kunnat hjula skulle jag slagit tusen volter i rad. Sen ligger jag flämtande i soffan, med tungan hängande utanför munnen.
Vissa människor ger mig enorm energi. Anders Nordström på Art of Running är verkligen en sådan. Vi träffades idag, satt och pratade över en kopp kaffe om allt mellan himmel och jord, hemma i Anders kök, sedan sprang vi en runda så klart, i Anders hemmiljö – skogen. Det är fascinerande att löpning, som i grund och botten är så lika, ändå är så fruktansvärt olika.
Anders rinner som ett kvicksilver uppför och nedför backar, stockar, stenar, hällar, rötter och det är ljuvligt att se honom. Jag flåsar som en blåsbälg i uppförsbackarna och håller i trädstammar och kliver försiktigt nerför när jag är rädd att trilla. Lårmusklerna tröttnar rejält efter ett tag, jag ber om att få stanna och vi beundrar utsikten tillsammans. Det är verkligen en skatt vi har, vår svenska skog.
Vi pratar affärer, hur vi kompletterar varandra och vad som är lika. Vi bestämmer ingenting, men när jag åker hem håller taket på att lyfta på bilen. Jag flyger högt som en heliumballong.
I veckan har jag också träffat en fantastisk journalist, Hanna Nolin. Vi möttes på Paradiset vid Mariatorget efter att jag 45 minuter innan insåg att jag befann mig längst ute på Djurgården på löptur, där tiden bara försvunnit. Med andan i halsen kom jag inflåsande, svettig och dan, och körde en raggardusch på toaletten innan vi slog oss ner.
Hanna ställde frågor. När jag svarade frågade hon vidare -hur då, vad hände då, hur menar du då, kanna du beskriva? Alla frågor tvingade mig att precisera mig och det som kom fram var så mycket bättre än de vaga svaren i början. Till slut kläcker hon frågan ”Om du inte hade lärt dig att hantera smärtan i löpningen, hade du flyttat ihop med din sambo då?” Öh, va? Vilket genidrag! Jag hade sagt att löpningen lärt mig acceptera smärta och även att klara av den i det vanliga livet, utanför löpningen. Jag hade också sagt att min skilsmässa för 13 år sedan gjorde ont och att den skrämde mig för nya förhållanden och att flytta samman även medförde smärta. Men jag hade aldrig satt dem i relation till varandra. Det gjorde Hanna, och helt plötsligt fick jag en ny insikt om mig själv. Jag blev förstummad, och när jag äntligen kom på något att säga var det ”Tack!!!”.
Jag kommer ha en monter på Vildmarksmässan, och där kommer jag även föreläsa om Iran och Mental inställning och dessutom sälja min första bok, den som handlar om just mental inställning. Helena Stierna är expert på mässor och marknadsföring och dessutom glad, energigivande och fantastiskt hjälpsam. Vi bokade en lunch och spånade om hur min monter ska se ut, vad ska besökaren uppleva när den kliver in där, vad är mitt budskap, vad vill jag ge och vad vill jag få. Jättekul att få skapa, planera hur jag ska visa vad jag står för, vad jag vill ge kunden!
Till sist har jag även skickat in mitt förslag på upplägg för min andra bok, den om Iranlöpningen, till Wahlström & Wistrand. Jag vet inte hur en synopsis ska se ut, jag ville inte ta reda på det heller. Jag vill inte tränga in mig själv i någon mall, jag vill ha min orginalitet – hur stor eller hur liten den än är – och visa den. Känslan i magen, den sugande, härligt pirriga, lite nervösa, när jag tryckte på send-knappen – oh, underbar! Så här ser mitt förslag ut, jag vet inte om det bär eller brister, men det är så bra som jag kommer på just nu och jag hoppas att det inte bara duger, utan lockar och skapar nyfikenhet och spänning.
Det är så svindlande suveränt att sitta och rita, fundera, diskutera och veta att det är jag, och bara jag i slutändan, som bestämmer vad jag skapar. Fältet är helt fritt, boken kan bli precis vad jag vill. Uppleva den drömmen, den skapelseprocessen, det är ta mig tusan mer värt än guld! Känslan att jag skapar, jag bestämmer – kan inte förklara den.
Och föredraget igår – behöver jag näma att det gick suveränt? Fantastiskt kontakt med publiken från de första trevande sekunderna, när fjärilarna la sig i magen. Jag kunde spela ut och de var med, över förväntan, de nickade, ojjade och skrattade, jag fick spontana applåder mitt i och till och med glädjetjut. Vara föreläsare när det blir så är en underbar värld. Jag satte mig i Tessinparken och kramade hjärtat jag fått av dem efteråt, helt slut och suveränt nöjd. Det var inte bara ett fantastiskt föredrag, det var också makten och kraften att komma över känslan av smärta efter ett misslyckande från förra gången.
Ibland är egenföretagandet att befinna mig både i himmelriket, paradiset och en skattkammare på jorden på en och samma gång.
Helena kollar in min bok – japp, så ser den ut! – som kommer finnas till försäljning på Vildmarksmässan
Och här är nästa bok! Hänger du med i handlingen?