Jag har varit dålig att skriva på bloggen på länge, trots att jag är mitt uppe i ett miniäventyr; att springa 48 timmar på löpband. Om en månad är jag klar, pustar ut med stela ben. Då vet jag om det gick vägen. Eller inte. Trots detta så skriver jag inte. Fast, det är inte sant. Jag skriver mer än jag någonsin gjort förr, men på ett annat ställe.
Ända sedan jag var barn har jag haft en dröm. Jag drömde om att rida kamel över sanddynerna i något främmande land långt bort, möta människor jag aldrig träffat tidigare, intervjua dem och så skriva en bok. Jag ville bli författare och äventyrare. Men det fanns inte med på syokonsulentens vit-orangea foldrar som hängde i ett tidningsställ på väggen utanför hennes rum. Jag minns titlar som ”fysiker” och ”fotograf”. Det var inte naturfotograf det var frågan om, utan fota brottsplatser och annat äckligt. Jag som var så duktig borde bli läkare eller professor, det var vad mina klasskamrater förväntade sig av mig.
Många år har gått sen dess, mina framtidsplaner tog en mer ”normal” väg. Jag blev civilingenjör och har jobbat på Ericsson i 17 år. Men den gamla drömmen följer med. Den lever alltjämt. Som en envis hink hänger den fast kring min ankel och den vägrar att skakas av. Jag har accepterat att jag får gå omkring med den. Och nu är det dags! Jag skriver, för brinnande livet, på en bok som handlar om hur jag hanterar mentala utmaningar i ultralöpning. De kan förstås tillämpas på många andra delar i livet. Allt går ut på hur jag hanterar mitt eget psyke, hur jag får mig själv att ta de där stegen mot det jag önskar och drömmer om, om än drömmen är skrämmande, långt bort, jag står darrande inför den, livrädd och längtande på samma gång.
Från början hade jag tänkt att boken skulle komma ut i samband med världsrekordförsöket på löpband. Jag tänkte ”Det är bara skriva, korrekturläsa och skicka in för tryck, det borde kunna vara klart i november om jag skriver allt klart utom om själva loppet fram till dess”. Min förläggare – lyssna på den! Jag har en förläggare! En som alltså bryr sig och tror på den här idén, trots att jag inte lyckats konkretisera den speciellt väl och att jag tror på ungefär 50 ex sålda. Ändå har jag en förläggare. Bara det känns stort! Drömmen från barnsben börjar ta form, jag greppar närmre och närmre, och vem vet, en dag är jag där. Men, min förläggare fick mig att ändra tidsuppfattningen ”Det brukar ta ett år, Kristina” sa hon, tålmodigt. Först höll jag på gå i taket. Där hade jag skrivit som en blådåre, bara för att ha så mycket som möjligt klart och så kom hon och la käppar i hjulen. Så småningom förstod jag att det inte var alls det hon gjorde – hon ville hjälpa mig att skriva en riktigt bra bok. Och att göra den bra tar tid. Nu sträcker sig mina planer till att samla ihop namn på människor som kan vara intresserade av boken under världsrekordförsöket och sedan maila dem när boken är klar och höra om de är intresserade av att köpa den.
Tanken med den här boken är även att lära mig – Hur gör jag för att skriva en bok? Hur fungerar förlagsvärlden? Jag har en bok färdigskriven i byrålådan som aldrig kommer publiceras. Att lyckas handlar väldigt sällan om att göra ”rätt” från början. Det handlar om att försöka, lära sig, och försöka igen. Att gå den väg som lockar mig, bara för att se vem jag kan bli och vad jag kan som jag inte vet om än. Ultralöpningen har lärt mig att det lurar så mycket mer än jag någonsin tror, där i mitt fantastiska inre. Vem är jag, denna underbara skimrande varelse, som fått en stund på jorden? Vad kan jag klara och vad gläder mig? Hur ska jag veta det om jag aldrig försöker, om jag aldrig pushar gränser, om jag inte går utanför det idag kända? Det kanske finns massor saker därute som jag älskar att göra, som jag inte vet om än?
Jag hade aldrig trott jag skulle bli löpare. Men livet är klokare än jag själv är. Det leder mig in på spår som via omvägar tar mig dit jag vill, utan att jag anade det. När jag skriver nu så flyter texten ut ur fingertopparna, utan någon som helst ansträngning. Det tar jag som ett tecken på att jag är på rätt väg.
Min väg. Inte syokonsulentens. Inte klasskamraternas. Utan min, bara min.