Blogg:

För att ha kul behöver jag våga åka

2018 10 26

Jag tar emot nyckeln från mäklaren och när den ligger i min hand förflyttas jag femton år bakåt i tiden. En annan nyckelring, samma lägenhet.

I mars 2003 hade jag och Janne fått beskedet att vi inte kunde få barn, två veckor senare sa han att han inte ville leva med mig längre. Jag trodde det var en reaktion på barnlösheten och ville på något bakvänt sätt ta hand om honom genom att flytta ut, så han skulle få lugn och ro hemma i vårt fina hem, och så småningom hoppades jag på återförenas med honom.

Det gick så där. Förmodligen flyttade han in till sin nya tjej redan samma kväll. När jag sex månader senare började ana sammanhanget eftersom där var meterhögt ogräs i balkonglådan, kylskåpet aldrig innehåll någon mat och det aldrig hamnade någon ny smutstvätt i korgen, flyttade jag hem igen. Det fanns ingen vits med att jag skulle bo i andra hand om han ändå inte bodde hemma.

Jag minns den känslan så enormt, när jag stod där innanför ytterdörren, med MIN nyckelknippa i handen. Till MITT hem. Lyckan rusade upp i huvudet, ner i magen, ut i fötterna som var klädda i löparskor. Jag gav mig av, sprang glädjevarv runt träden i parken utanför, skuttade på ett ben uppför backen och hoppade och touchade grenar längs vägen. Jag var sååååå lycklig! Mitt hem, min nyckel – jag var tillbaka igen! Sen dess har min lägenhet varit skyddet runt min kropp, kryp-in:et dit jag alltid kunnat komma, där ingen kommit åt mig, där jag varit trygg.  Nu när jag skulle sälja har jag avverkat två mäklare, inte för att det varit något större fel på dem men för att de gjort misstag och då viner yxan direkt. Den tredje, han som verkligen lyckades sälja den, vann mitt hjärta genom att sätta sig ner och lugnt säga ”Hur vill du bli behandlad?” och ”Vad är viktigt för dig?”. Sen agerade han i enlighet med vad jag sa. Mitt svar var ”Tänk dig att jag är en mamma som lägger sin bebis i din famn. Ta hand om min bebis. Vårda den. Sköt den väl. Då blir det bra.” Så kinkig var jag.

Nu har jag skrivit på papperna som gör att jag och min lägenhet kommer separeras. Jag har inte bott där på tre år, det är dags. Det är dags för den att få en ny, lycklig familj och jag drar vidare mot skogen. Vart vet jag inte riktigt. Men specen på mitt nya ställe lyder 1) Tystnad. 2) Inga grannar (i alla fall inte på nära håll). 3) Naturtomt 4) Kunna springa, dvs inte på en alltför liten ö och gärna att det finns  någon väg eller spår med belysning och något fik inom springbart avstånd 5) Helst i närheten av ett positivt, litet samhälle  inom ca 1,5 timmes färdväg från Stockholm 6) 2-3 rum och kök, allra helst med en gäststuga  7) Kunna ta mig relativt lätt till en tågstation 8) Allra helst vakna till vågkluck. Och finns det vågkluck, vill jag kunna bygga en bastu och elda brasa nere vid vattnet. Om allt det här går att få ihop med en budget på cirka 3,5 miljoner återstår att se.

Just nu är jag i irritationsfasen. Sprang tre mil idag för att bli av med all ilska och osäkerhet inför det nya, jag lyckades nästan men sen kom en ny våg av irritation när jag bara hade sju kilometer kvar. Jag får nog springa längre för att göra mig själv på gott humör igen. Jag har klippt navelsträngen, som Carina säger, och ja, det var dags. Nu ligger det okända framför. En tid av letande och funderingar med var jag ska hamna. Osäkerhet. Hopp. Säkert grusade förhoppningar emellanåt. Det är en jobbig fas, men den är ändå så rätt. Nyckelringen jag höll i handen för femton år sen och var så lycklig över hade ett budskap. Den var full med glitter, köpt på ett nöjesfält i USA. Jag älskar berg-och dalbana. På den stod ”Live your dream”. De orden har talat till mig sen dess. Och för att leva min dröm och skjutas upp i rymden behöver jag gå ner i djupet ibland innan det bär av.

Wish me luck!