– Men Gud! Åhhhhh! Jag har aldrig varit med om något jobbigare!
Svetten lackar. Solen bränner. Philip flyttar över resväskan i andra handen och fortsätter gå. Adrian ligger 20 meter bakom och säger inte ett ord. Han bara drar sin resväska, gupp, gupp, gupp, över trottoarstenarna.
”Herrejösses, vad är detta?” tänker jag.” Har de båda killarna en sån usel kondition? Adrian spelar mest dataspel, så det kan jag förstå, men Philip som både gymmar och spelar fotboll borde vara i bättre form. Jag måste prata med Fredrik om det här, så här dålig kondis är inte OK. Vi måste göra något så de börjar träna.”
– Jag tar till och med ett hotell utan TV, bara vi hittar ett, fortsätter Philip
”Bra”, tänker jag lite illasinnat ”där kom perspektiv på tillvaron”.
Resans suraste min kom när vi letade hotell i Ljubljana. Fredrik och jag tyckte vi hittade det perfekta hotellet, mitt i centrum, bra pris, och rent och snyggt. Vi hade frågat om det fanns TV och när vi kom in i rummet blev det knäpp tyst. TV´ n var en fjortontummare, tjock TV. Ljubljana hade inte en suck. Adrian och Philip var oförmögna att se hur gullig gamla stan var, och slottet uppe på höjden var rena döden. Medan Fredrik och jag satt och gungade till ett spontant studentblåsband på torget under kvällen låg killarna på sängen och lärde sig allt om att göra konstfulla tårtor och vilken katastrof det blir när tårtan är 1,5 centimeter för hög, när den ska in i bilen för att levereras.
Vi går kanske två-tre kilometer. Hotellet vi kommer till är dyrt och dessutom skulle vi inte hinna äta frukost i morgon. Den lilla italienskan i receptionen hyssjar försiktigt, sneglar sig över axeln och så skriver hon ned en adress på en papperslapp
.
– Here you can rent an apartment. Very cheap. Above a bar.
Jag ser framför mig en sunkig bar med rökstinkande lägenhet, men snart accepterar nog killarna vad som helst. Vi går vidare och snart är det bara jag som går. De andra får vänta i skuggan medan jag kollar upp om lägenheten är något att ha. Den sunkiga puben visar sig vara en mysig familjerestaurang, och lägenheten är en takvåning med bjälkar och i den finns – en modern platt TV! Glatt ringer jag de andra, och vi flyttar in.
På kvällen sitter vi i trädgården, en ständigt leende servitris försöker prata engelska så gott hon kan och vi dricker prosecco, äter grillat och njuter av tillvaron. När 80-talsmusiken börjar spelas hemfaller jag och Fredrik åt nostalgiska minnen medan killarna går upp för att se TV och använda WiFi. Jag håller Fredrik i handen, vi får en gratisdrink av servitrisen, ögonen och munnen ler, kvällen är varm och skön. Äntligen är det bara vi, äntligen kan vi prata, utan att vara pinsamma!
Någon knackar mig på axeln
– TV’ n har bara italienska kanaler
Oh, shit.