– Här, kan du ta? Adrian sträcker sig över mig, till pappa, och räcker över colan och chipspåsen. ”Men lägg ned dem i ryggsäcken, vad ska Fredrik med dem till?” tänker jag, lite fascinerad över att ännu vid 14 års ålder är det tydligen pappa som ska ordna sådana petitesser.
Vi är på väg till Italien och Slovenien, Fredrik, Philip, Adrian och jag. Ta två tonåringar och deras far, som mestadels rest på chartersemester och så mig som föredrar att luffa runt på egen hand, bott på ställen där råttorna kilar mellan benen när jag öppnar dörren, och som aldrig skulle drömma om en tillrättalagd semester. Lägg därtill att jag inte känner barnen så väl ännu – och inte de mig heller. Stoppa in allt detta i en metallburk, skaka om och öppna en vecka senare. Vad kommer ut?
– Men Gud! Pappa! Se inte på henne så där!!!
Fredrik undrar vad som är fel. Jag med. Går han framför någon är det fel. Går han bakom någon är det också fel. Säger han något på Italienska är det pinsamt, han kan ha fel uttal. Fråga efter uttalet är pinsamt. Prata på engelska, – och inte på italienska – är pinsamt. Jag avundas honom inte. Jag går fri från all kritik. Det kanske inte är OK att kritisera pappas nya flickvän som för första gången är med på en resa.
Vi åker högst upp i kampanilen på Markusplatsen, vi äter italiensk glass, besöker Markuskyrkan, vandrar runt i staden och fascineras av gondoljärernas skicklighet. På kvällarna spelar vi kort och skrattar. Vi åker över till Slovenien genom att ta lokaltåg, hamna vilse på en buss en tid, och sedan, en och en halv timme för sent, plocka upp vår hyrbil. Philips och Adrians ögon glittrar av både förtjusning och skräck när jag föreslår att vi ska göra en canyoning – ta sig fram genom att hoppa i, glida med, och klättra i forsar – med båda vill, och Fredrik och jag vill också. Killarna är suveränt modiga och klarar alla moment medan jag bangar för ett femmetershopp. En kväll utmanar Philip mig på armbrytning och efter en riktigt lång och hård kamp lyckas han bryta ner mig. Båda har ont efteråt.
Vi åker genom det magnifika Vrsic-passet. Det är 50 hårnålsvassa kurvor som för oss över 1611 meters höjd med toppar på över 2500 meter runtomkring. Jag fascineras av den sköna kargheten och Fredrik likaså. Han parkerar på en ficka och jag knäpper lös säkerhetsbältet.
– Men Gud! Ta inte en bild! Philip stönar
För ett ögonblick tvekar jag. Ska jag följa Philips önskan? Men varför skulle jag det? Jag vill ta en bild, och jag ser inget farligt eller pinsamt i situationen. Philip begraver huvudet i ena handen när jag går ut för att fota. Lätt förvirrad sätter jag mig i bilen igen och vi fortsätter.
Vid Postonjagrottorna, ett system med 27 kilometer gigantiska grottsalar åker vi 4 kilometer tåg för att titta på stalagmiter, stalaktiter och blinda salamandrar. Adrian plockar en broschyr. När han läst den står han och håller den en stund. Sen räcker han den till mig
– Här, kan du ta?
Med ett leende tar jag emot den och lägger den i min bröstficka, närmast hjärtat.
Det känns som jag håller på bli hedersmedlem i familjen.