Blogg:

Det mest sårbara

2018 08 15

Jag står i ringen av män. Män som står nakna. Tjocka män, smala män, håriga män, rakade och hårlösa män. Ungefär 40-50 stycken står de i ring. Vi kvinnor står bakom, med kläder på eller utan, det är upp till oss. Försiktigt kikar jag neråt, mot midjehöjd. Blicken flackar något innan jag vågar låta den stanna kvar, gå runt i ringen. Det är så förbjudet. En del pekar åt höger, andra åt vänster. Några är långa och smala, andra har mer krympt in i sitt skinn och ser kortare och tjockare ut. En del har stora ollon, andra mindre. På vissa hänger pungkulorna lång nere, andra bär dem tätt intill kroppen. De är rätt lika, penisarna, om än formen är olika från man till man.

Så kommer berättelserna.  Om tjejen som måttade fem centimeter inför sina kompisar efter sexdebuten och skrattade och hur killen sedan inte vågade ha sex på några års tid. Han trodde inte att han dög. Om pappan som skrattade intensivt åt sin son och undrade ”är det där något att komma med?” inför systrarna och mamman, så intensivt att sonen till slut önskade att penisen försvann. Han ville inte ha den, den var fel. Om de två kvinnorna som smekte en man fastän han inte ville – han protesterade inte, en man ska ju alltid vilja – och hur han efteråt kände skam och ansåg att det som skedde var hans fel, precis som kvinnliga våldtäktsoffer ofta gör. Om penisen som blev omskuren redan när han som har den var liten och numer är så okänslig att han sällan kommer under ett samlag. Hans rödsprängda ögon fylls med tårar som aldrig tillåts svämma över. Han är den ende som nästan släpper lös störtfloden av sorg, i övrigt är det märkbart tyst med tårar. Hans historia möter de män som ångerfyllt stönar ”Neeeej” när de kommer för snabbt och kvinnan ligger kvar, otillfredsställd, i sängen efteråt. Det är män från Spanien, USA, Indien, Sverige, Israel, Portugal. Landstillhörigheten spelar ingen roll, traumana är desamma.

Jag är insläppt i det allra heligaste. Det stilla, smärtsamma, sårbara. Jag är där tillsammans med andra kvinnor, kvinnor som vill förstå och hjälpa till att hela, genom sin blotta närvaro. Det är så sällan vi pratar om manlig sexuell sårbarhet, jag kan undra varför. På senare tid har det ämnet intresserat mig enormt, jag ska berätta om varför i nästa blogg. Men nu är jag här, tillsammans med dessa modiga, vackra, stolta, sårbara män. De som berättar om det allra mest sårbara, sina innersta smärtor, drömmar och längtan. Jag är enormt berörd. Så tacksam. Tack alla modiga män som vågar! Vågar röra dels vid sin egen nästan outsägliga smärta och som dessutom vågar släppa in mig och många andra i det hela.

Luften är tjock och dallrande av rörelse och vördnad. En kvinna sätter ord på vad jag tänker. ”Jag förstår att jag är en del av era berättelser. Jag har också skrattat, blivit besviken och sårat. Ofta omedvetet, ibland av elakhet. Jag är en del i era sår. Förlåt.”

Visst finns #metoo, kvinnor som blir sårade och än värre av män. Och det finns även den andra sidan av myntet, män som blir sårade, stukade och misshandlade av kvinnor. I det här rummet möts vi. På uppmaning av kursledaren tittar jag runt i salen, på de andra kvinnorna. Jag ser beslutsamma ögon, mungipor som försiktigt dras upp mot öronen. Nu jävlar ska vi hela manligheten! Och kvinnligheten samtidigt. De båda hör obönhörligen ihop.