Jag har alltid trott på Gud. Han – ja, jag säger han – var med från min uppväxt och längs hela livet. Han är skillnaden på liv och död, han är den som håller mig uppe när det är tungt.
Jag hade lite svårare med Jesus. Som barn köpte jag alla berättelser, rakt av. Som vuxen fick jag svårare att förstå. Min tro var att Gud finns i oss alla, han är helt enkelt det jag gillar att göra, det som jag brinner för. Det är olika från människa till människa och det är just Gud som gett mig det jag vill. Att följa Gud är att följa mitt hjärta. Då mår jag bra och jag sprider gott till omgivningen.
Men vad ska jag med Jesus till? ”Ingen kommer till fadern utom genom mig” sa Jesus. Jag kände mig som en hädare med mina tvivelstankar och sa ingenting om dem till mina kristna vänner. Jag tyckte syndabekännelsen var en fruktansvärd skuldbeläggning som inte hade något med min kärleksfulla Gud att göra. Jag förstod inte hur Gud skulle ha kunnat skapa människan med ett fritt val, där ett val leder till himlen och det andra till helvetet och sen ska jag vara glad och tacksam för att han sände sin son till en dödsdömd värld för att vi alla ska hamna i himlen istället för i helvetet. Varför gjorde han då världen så från början? Och vad är det fria valet värt om det ändå bara finns en ”rätt” väg att gå? En Gud som ger ett val där ett val är ”fel” låter som en cynisk Gud.
Jag sörjde och skämdes för att jag förlorat Jesus, men var glad åt min varma Gudstro som verkligen kommer ur hjärtat och som jag står för.
Springa genom Iran hade en obeskrivlig lockelse på mig. Jag förstod den inte. Det var något jag bara skulle göra, oavsett hur rädd jag än var. Jag svettades och sprang, när det blev mycket folk omkring mig och jag längtade efter vara ifred men inte förmådde säga ifrån klagade jag – varför gör du det här mot mig Gud? Varför lider jag när jag följer din röst?
Svaret kom som en uppenbarelse – det var det här Jesus gjorde på korset. Han dog. Hans ego, hans mänskliga vilja till vad det nu kan vara – leva ett liv med Maria Magdalena, dricka sig full eller vad som – den försvann. Den mänskliga delen dog. Istället följde han Guds väg, den som var bestämd för honom. Han uppgick helt och fullt i sin gudomliga kallelse och på så sätt dog hans ego. Det är det som är betydelsen av ”Jag är vägen, sanningen och Livet” och ”Ingen kommer till fadern genom mig”. Jesus visade vägen att gå – för att leva totalt i enhet med Gud.
Min känsla blev – det är det jag gör också. Det spelar ingen roll hur rädd jag är, det spelar ingen roll hur trött jag är, jag följer den väg Gud leder mig på, och det är värt allt. Jag gör som Jesus visade – följde Gud till fullo. Jesus var tillbaka hos mig, han var den som visade vägen och jag öppnade famnen fullständigt för honom.
Flummigt? Tja, kanske har jag svårt att beskriva vad jag känner. Inuti mig känns det klockrent. Det är en fullständig förtröstan och tillit till livet. Jag kallar det för Gud, man kan kalla det att följa sitt hjärta också om man inte vill använda termen Gud. Jag vet inte alltid hur jag ska försörja mig i framtiden. Jag vet inte riktigt vart vägen leder. Och jag är fullständigt trygg med att Gud leder mig, till både anade och oanade ställen jag inte visste fanns.
Jag hade även en upplevelse, uppe på en grushög, strax utanför Sarein. Jag parkerade Baby Blue, klättrade upp på högen och stod där och blickade ut över det svart-gröna landskapet. En känsla av intensiv närvaro spred sig, av enhet med allt och alla. Det fanns inga gränser mellan min kropp och omgivningen, ingen tid, inget rum. Bara ren existens. Jag sprang vidare i lyckorus.
Hemma i Sverige läste jag om Bahai, en religion som härstammar från Iran. Det ultimata stadiet är enheten med Gud, med det absoluta. Enheten med Gud återfinns i den judiska kabbalan, i den kristna mysticismen, inom Islams sufism, i schamanism, i hinduisk religion och Buddistisk lära. I mysticismen förenas alla de stora världsreligionerna i en och samma sak – enheten med Gud.
Hjärtat lättade. Helt plötsligt fanns det ett namn på den tro jag hittat inom mig själv. Inom kristendomen har mystiker tidigare blivit kallade för hädare, just för att de tror på den direkta kontakten med Gud. Så kände jag tidigare och det kändes bra att inte vara ensam om det. Jag fick också helt plötsligt en förklaring till varför jag drogs till till exempel Franciscus av Assissis bön och till Dag Hammarsköld – båda är mystiker.
Jag har en hemvist för min tro och det känns alldeles utmärkt.
Den vill jag utforska mera.