Den största lärdomen om mig själv kom efter att trailern om Iranlöpningen publicerats. Jag minns hur jag stod och gapade, första gångerna jag såg tittarsiffrorna på facebook. Mer än 50 000 visningar! Herrejösses, det kunde väl inte vara sant? Det måste vara något fel! Jag tog telefonen, visade den för Fredrik och han sa ”Oj!”. Det var nog rätt ändå. Strax därefter var den uppe i 400 000, sedan 600 000, och det var bara på en enda sida. Trailern hamnade på allehanda ställen och jag bågnade när den nådde 5 miljoner visningar. Nu är den uppe i över 16 miljoner, och jag förvånas litegrand fortfarande, men inte så mycket. Jag gläds också, för det var det här jag ville.
Om än min avsikt var att påverka världen med min resa så gjorde all uppmärksamhet trailern mig rädd. ”Herrejösses, vad händer när filmen kommer? Kommer jag kunna gå ostörd på gatorna i Stockholm? Kommer var och varannan känna igen mig?” Det vore i och för sig en effekt jag ville ha, jag ville ju sprida budskapet från resan men nu fick jag skrämselhicka. Jag ville finnas i min lilla trygga bubbla, med mina kompisar som är mig nära, njuta av Stockholms skärgård tillsammans med dem, bara finnas i det lilla livet som utgjordes av kretsen av mina närmaste.
Jag läste tusentals kommentarer kring filmen, försökte svara på alla – om folk tagit sig tid att skriva tyckte jag att jag ville ta mig tid att svara. Jag fick träningsvärk i tummen av idogt pickande på telefonen, ändå hann jag inte med allt. Många kommentarer var om de underbara människorna i Iran som mött mig med så enorm generositet och gästfrihet, andra kommentarer var om mig – hur modig och fantastisk jag var, vilken enorm gåva till mänskligheten jag var och så vidare. Visst gjorde det mig varm om hjärtat att läsa dem, samtidigt ville jag skrika NEEEEEEJ! JAG ÄR INGET HELGON! Dels fanns det en rädsla att kunna trilla ned från den piedestal jag uppfattade att jag ibland hamnade på – det är lätt att göra människor besvikna om jag ses som den perfekta ängeln av dem. Men mest var det en vilja att få människor att se – det här var ett val jag gjorde.
Samtidigt som trailern släpptes upplevde jag mig själv som en enorm skitstövel. Jag skällde på Fredriks barn, jag dängde till hans katter – och allt det berodde på en enda sak: Jag var så himla dålig på att ta hand om mig själv. Jag har ett stort behov av att vara ensam, det märkte jag tydligt i Iran. Jag blir en väldigt otrevlig människa om jag inte tar den frihet och rymd jag behöver. Behovet av ensamhet och den bristande förmågan att skapa den tog jag med mig hem. När jag inte klarade att ta hand om det behovet klappade jag till Fredriks katter och skällde på hans barn. Jag gav mig på de som var mindre, beroende och ibland försvarslösa. Hu! Vilken hemsk människa jag var! Samtidigt strömmade komplimangerna in omkring trailern. Jag fick inte ihop bilden av mig själv. Hur kunde jag vara ett sådant helgon och en sådan skitstövel samtidigt? En terapeut sa ”Det är i ljuset som skuggorna blir tydliga” och det tröstade och lugnade mig. Jag utvecklas, jag får se mer av ljuset i mig och jag får även se skuggorna.
Insikten blev – jag är både och. Både helgon/ängel och en avskyvärd, mörk demon. Allt beror på hur jag tar hand om mig själv. Tar jag hand om mig har jag förmågan att ge kärlek vidare. Gör jag inte det kommer jag såra andra med mitt omedvetna beteende. Medvetenhet om mina behov och förmågan att tillfredsställa dem är grundläggande. Det är inte själviskt, det är överlevnad och mycket mer därtill – det är att skapa ett fredligt, kärleksfullt samhälle. ”Älska din nästa som dig själv” sa Jesus och japp, jag behöver älska mig själv för att älska andra.
Insikten blev också att det är detta jag vill ge vidare till andra – det finns inga änglar på piedestaler, det finns inga demoner från helvetet. Det finns bara vi, vanliga människor av kött och blod. Vi består alla av både ont och gott. Det är upp till oss hur vi väljer att leva våra liv och vad vi ger till andra. Det är upp till oss att skapa världen. Vi gör alla val, varje dag. Springa genom Iran är en sak, välja att göra det goda i vardagen är större. Det får inte lika mycket uppmärksamhet kanske, men det är i vardagslivet den värld vi lever i skapas.