Iran blev jag en gång stoppad av en polis som var arg redan innan jag såg mig. Han klagade på min hijab och när jag satte på mig en större schalett gick han vidare till att undersöka min pocketkamera och undrade misstänksamt om jag var journalist. Det är en väldigt dålig idé att vara journalist utan journalistvisum i Iran. Jag var inte journalist och hade vanligt turistvisum, men jag bloggade för bland annat SvD. Var går gränsen? Gränsen går där polisen mitt emot mig bestämmer. Tycker han att min hijab är fel, spärrar han in mig. Tycker han att jag är journalist, händer samma sak och kanske värre saker.
Hemma i Sverige igen läste jag Sverigedemokraternas partiprogram. De har en formulering i kapitlet ”Sverigedemokraterna och Nationen” som lyder ”På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. … Sverigedemokraterna skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen, men anser samtidigt att alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter.” Under avsnittet ”Sverigedemokraterna och staten” står ”I sitt idealtillstånd har staten inga egna intressen utan implementerar endast nationens vilja så som den kommer till uttryck i demokratiska val.” Jag satte kaffet i strupen när jag läste det. Skulle jag sluta vara svensk om jag av någon bedömdes som att jag bytt kultur? Vem är denna någon som skulle bedöma mig och vad är svensk kultur? Att dansa kring den tyska julgranen, tända den judiska sjuarmade adventsljustaken, fira det italienska helgonet Lucia eller att bekänna sig till den från Mellanöstern kommande Kristendomen?
För mig är Sverige mångkulturellt och har alltid varit det. Bara till exempel under 13-1600 talet ledde handelssamarbetet inom Hansan till att svenskan kom att innehålla många tyska ord, vilket idag ÄR svenska. Sverige har aldrig klarat sig utan omvärlden och idag har jag än mindre anledning att tro på att vi skulle klara oss utan den.
Jag fick skrämselrysningar längs ryggraden. Ska Sverige bli nästa Iran, bara med andra färger på förtrycket? Vad innebär det om jag blir av med mitt medborgarskap i nationen för att någon tycker jag är ”osvensk”? Får jag rösta då? Sverigedemokraterna skriver att staten enbart utför nationens vilja. Om jag inte är medborgare i nationen borde jag i rimlighetens namn inte få uttrycka min vilja. Men betala skatt och följa lagar lär jag göra, jag är ju fortfarande medborgare i staten. Är det ett tvåklass-samhälle SD vill införa? En klass med medborgare som får vara med och bestämma om de kvalificerat sig som ”svensk” och en klass som inte får tycka så mycket eftersom de är ”svenskfientliga”, som SD-politikern Erik Almqvist kallar Soran Ismail i filmen från järnrörsskandalen.
Lägg därtill Sverigedemokraternas misstänksamhet mot media, se till exempel SOM-institutets rapport ” Sannerstedt, Anders (2015) Hur extrema är Sverigedemokraterna?” och SD-politikern Kent Ekroths uttalande om att ”Haha. Det gör vi i sinom tid” när en sympatisör uttryckte att det var bra att SD stoppat media.
Jag blir rädd när jag läser om SDs politik. Rädd att vi en dag – rätt snart – har ett Sverige som saknar demokrati, yttrandefrihet och rättsäkerhet. Jag är rädd för att några med elitistisk bild av sig själv ska ta sig makten att bestämma över människor de anser mindre värda, mindre smarta. Men – och här kommer hela poängen – det är MIN rädsla. Kanske har jag tolkat SDs partiprogram på ett sätt som de inte menar. Eller, så kanske menar de verkligen det jag tror.
Jag behöver undersöka vad Sverigedemokraterna verkligen avser. Jag behöver gå genom min egen rädsla, precis som med min Iranlöpning. Jag förmodar att på andra sidan rädslan finns en stor mängd Sverigedemokrater som bara vill ta sina barn till skolan, skapa ett bra liv för dem och sig själva och leva tryggt, precis exakt likadant som de flesta Iranier vill. Och precis som i alla andra grupper lär det finnas en knäppgök här och där.
Jag har mailat mina frågor till SDs informationsavdelning och fått ett svar som det inte gick att dra några slutsatser av.
Jag tänker fortsätta fråga, frågan är bara var jag hittar rätt personer som kan svara.
Det viktiga är att möta rädslan och de som står för min rädsla. När jag mött dem kan jag därefter besluta vad jag vill göra. Är mina farhågor rätt tänker jag kämpa för ett Sverige där alla – även en Sverigedemokrat – får vara sitt unika jag och uttrycka sin åsikt. Har jag fel kommer jag pusta ut, ta ett nytt andetag och fortsätta kämpa för ett Sverige och en värld där alla får vara sitt unika jag och uttrycka sig. Jag har sett vad demokrati, yttrandefrihet och rättssäkerhet är värt och det är något jag vill behålla.
En obehaglig fråga finns kvar – finns det en punkt, när någon är så emot demokrati, yttrandefrihet och rättssäkerhet att den verkligen behöver uteslutas ur debatten och i princip isoleras från samhället? Vi har en demokratilag, det är möjligt att begå brott mot demokratin. SÄPOs ansvar är att skydda demokratin. Visst måste det finnas en sådan punkt. Var går gränsen till brottslighet? Jag vet inte och jag låter den frågan bero just nu.