Blogg:

Del 1 – Tilliten till hur vi styr vårt samhälle

2017 02 25

Redan innan jag åkte till Iran började jag censurera mig själv. Jag läste FNs rapporter från Ahmed Shaheed, den speciellt utsedde rapportören för Iran. Jag läste om godtyckliga fängslingar av journalister och bloggare, om försvinnanden, misstänkt tortyr och brist på vård i fängelserna. Jag läste om hemsidor som stängdes ned för att de handlade om saker som homosexualitet, kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter i Iran. En tjänsteman på Irans ambassad uttryckte att det inte skulle vara bra för min möjlighet att genomföra resan om jag till exempel intervjuades av BBC Persian. FN rapporten skrev att familjemedlemmar till anställda på BBC Persian förföljdes och kunde råka illa ut i Iran.

 

Jag märkte det inte riktigt, men jag satte munkavle på mig själv. Medan jag var i Iran valde jag noga vad jag skrev och inte skrev. Jag vägde ord på guldvåg. Jag ville uttrycka mig och mina åsikter, samtidigt ville jag inte utsätta mig själv för fara. Under resans gång fick jag höra att Iranska ambassaden i Sverige översatte min blogg till persiska och spred den bland sina anställda och även till människor inom regeringen i Iran. Hjärtat flög upp i halsgropen, nu blev jag än mer försiktig med vad jag skrev, om än jag också fick höra att bloggen spreds just för att personalen på ambassaden och de i regeringen var jätteglada över att deras land skildrades från en annan synvinkel – i vardagsmänniskors möten – än vad som vanligtvis syns i västerländsk media.

Jag hade en incident där en reporter skrev att jag hade revolutionsvänliga, religiösa iranska vänner och att jag ansåg att Sverige som nation var fientlig mot muslimer. Artikeln var avsedd att skapa split mellan muslimer och i det här fallet Sverige, de använde mitt namn för något som var precis tvärt emot det jag verkade för – jag byggde broar mellan människor, länder och religioner. Jag var urförbannad och ville såga hela organisationen bakom reportern – vilket var den ultrakonservativa delen av militären i Iran som skyddar Islams intressen. Var det klokt att bråka med en jätteorganisation med enorma tillgångar medan jag var i Iran? Förmodligen inte. Jag skällde ut reportern som oprofessionell på min egen hemsida istället, fastän jag egentligen såg det som att han gjorde sitt jobb – hans artikel representerade inte honom utan den organisation han jobbade för. Jag var rädd för repressalier om jag sågade organisationen.

När jag kom hem tog det två till tre månader innan jag insåg att jag fortfarande censurerade mig själv. Beteendet hade blivit så automatiskt. Även nu, när jag skriver den här texten, har jag en obehagskänsla i kroppen. Tänk om någon regeringsrepresentant läser det här och inte gillar vad den läser, händer det något med mig då? Jag tänker på de iranier jag mött, som verkligen suttit fängslade och torterats och som sedan flytt med risk för sitt och sina familjemedlemmars liv. Om jag påverkas, som inte råkat ut för något, hur påverkade är då de? Och hur har de styrkan att även när de sitter här i Sverige att fortsätta kämpa för t ex frihet i Iran och för att motverka hedersrelaterat våld i Sverige? Vad är det för enorm styrka och livsvilja de besitter? Varken tortyr eller flykt från hem och land kan stoppa deras okuvliga vilja att göra något gott och att få stå för sina åsikter. Jag tänker på Akbar som sprang i mål på Irans första internationella marathon med amerikanska flaggan över huvudet. Han ville uttrycka sin åsikt, att alla nationaliteter är välkomna till hans land. Han visste att han kunde få betala dyrt för tiltaget, men viljan att uttrycka sig var större än rädslan för hot.

Det kan tyckas löjligt att jag var rädd för repressalier i Sverige och jag har många gånger försökt övertala mig själv om att det inte kommer hända. Samtidigt finns uppgifterna om Karim Mohammedzadeh, som var en iransk kurd och som sökt asyl i Sverige just för att skyddas från förföljelse i sitt gamla hemland. Han hittades, ihjälslagen med en hammare och sedan lagd upp och ned i ett vattenfyllt badkar i sin lägenhet, i Nynäshamn, den 2:a april 1990. Wikipedia skriver ”Den 30 september 2003 visade Sveriges Televisions Uppdrag granskning ett inslag, med titeln I nationens intresse, om fallet. I inslaget, skapat av journalisten Oscar Hedin, gjordes det bland annat gällande att Säpo haft kännedom om flera viktiga omständigheter kring mordfallet men att man undanhållit dessa uppgifter för polisutredningen. Bland annat ska Säpo, enligt inslaget, på ett tidigt stadium ha känt till identiteten på den eftersökte man som tog taxi från Nynäshamn till Stockholm under natten mot den 2 april samt både ha telefonavlyssnat och skuggat denne man under den aktuella kvällen. Enligt inslaget ska Säpo även kort efter mordet ha förhört den taxichaufför som körde mannen. I förhöret med Säpo kunde taxichauffören identifiera den misstänkte mannen men även detta undanhölls, enligt inslaget, för polisutredningen.

Den misstänkte mannen ifråga utpekades i inslaget som en iransk underrättelseagent vid namn Reza Taslimi, som på uppdrag av den iranska statsmakten hade till uppgift att planera mord på iranska regimmotståndare i Sverige. Enligt inslaget ska Taslimi ha gripits av Säpo i Sverige två år efter mordet, då han ansågs utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Därefter ska han i hemlighet ha förts ut ur landet utan att ha kunnat ställas inför rätta eller förhöras av polisutredningen. En tänkbar förklaring till Säpos och/eller den svenska regeringens agerande som fördes fram i inslaget var att man fruktade repressalier i form av våldsdåd, liknande de som inträffade i bland annat Frankrike sedan iranska agenter dömts i fransk domstol för mordet på den tidigare iranska premiärministern Shapour Baktiar, om iranska agenter ställdes inför rätta i Sverige.”

Om Säpo är rädda för iranska repressalier på svensk mark, känner jag lite lättnad – jag är i gott sällskap. Och, det finns en annan känsla också – en rejäl ilska, ska det behöva vara så? Jag vet att fram till mitten på 2000-talet utvisades iranska diplomater från Sverige för spioneri på svensk-iranier i Sverige (en Iranier kan aldrig bli av med sitt medborgarskap, de betraktas alltid som iranier av den Iranska staten).

Men är det relevant att vara rädd för repressalier? Finns det orsak för mig att inte lita på den Iranska regeringsmakten? Det jag med säkerhet kan säg är att ingenting hände som skadade mig, utom artikeln jag nämnde ovan. Jag sitter här hemma och skriver vid köksbordet. Jag är trygg. Irans ambassadör i Sverige var så glad över min löpning att han kom på smygpremiären av dokumentären med en hel stab, höll tal efter filmvisningen, gav mig en vacker tavla och bjöd in hela publiken i salongen att komma till Iran. Jag tror mina fantasier är hjärnspöken. Men visst är det intressant att se hur otroligt känslig hjärnan blir så fort misstanken om hot smyger sig in. Hjärnan reagerar mycket starkare på hot jag fantiserat ihop än på verklighet jag de facto upplever.

Just därför är tilliten till våra politiker, vårt rättsväsendet, vår demokrati och rätt att öppet säga vad vi tycker, utan risk för repressalier, så enormt viktig. Det jag verkligen tar med mig, som extremt värdefullt, är vikten av tillit till landets myndigheter och lagar, något vi i Sverige är unikt bra på, och hur betydelsefull den tilliten är för att människor ska känna sig lyckliga i sitt land. Jag tar även med mig vetskapen om hur enormt viktig yttrandefriheten är, och även en fri, granskande journalistik. Jag tar också med mig omöjligheten att ha en demokrati om jag inte får säga vad jag tycker. Jag tar med mig vikten av att ha ett rättsväsende som är oberoende av politisk makt och som verkligen är rättvist, oavsett vilken inkomst, vilka kontakter eller vilken grupp jag tillhör.

Just nu finns förslagpå att stärka Sveriges domstolars oberoende och jag är 100% för. En domstol behöver kunna stoppa ett politiskt beslut som inte följer landets lagar.

Läs gärna Forskning och framstegs artikel om Sveriges unika tillit och om hur betydelsen av betydelsen av pålitliga, opartiska, icke-korrupta, icke-diskriminerande och kompetenta offentliga institutioner, dvs samhällsstyrningens kvalitet, påverkar hur väl vi mår

Kom på Gaia Leaderships frukostseminarium om tillit den 5:e april, där jag medverkar!
Anmäl dig här