Ja, visst är det sant som min syster säger. Efter mitt första 24-timmarslopp sa jag till både henne och mamma ”Om jag någon gång säger att jag vill göra ett 48-timmarslopp, påminn mig om att det vill jag inte alls!”
Ändå är det så det blir nu. Jag tänker springa så mycket jag orkar och kan, under 48 timmar i sträck. Och inte på vilket underlag som helst, utan på löpband. Det mest enformiga, monotona, tristess- och krampframkallande löpning som jag kan göra. Tvi vale. Ändå finns lockelsen där. Jag frågar mig ibland vad den är. Och kommer alltid fram till – jag vill se vad jag mer kan. Jag vill se vad som händer bortom den okända horisonten, i områden där jag inte befunnit mig förut. Jag har aldrig sprungit längre än 24 timmar. Hur ser det ut på andra sidan den väggen? Vad händer? HUr fungerar jag där?
Den 5-6-7 november kommer jag få svaret. För att skaffa mig själv riktigt hög motivationsfaktor vill jag så klart springa längre än världsrekordet på 309,8 km som österrikiska Martina Schmidt satte den 10-12:e mars 2006.
Det skrämmer mig. Men, jag kan inte vinna om jag inte är beredd att förlora. Är jag inte rädd är inte målet tillräckligt högt satt.
Följ mig här på bloggen och även via Actic Kistas facebooksida.