Utvärdering av mig inför Assessment (test om jag var passade att bli chef) 1997
Jag kommer hem, tisdag kväll, som ett utsketet äppelskrutt, helt slak i hela kroppen. De fyra sista dagarna på Ericsson efter uppsägningen var som att befinna mig i en virvelvind av saker som skulle göras, av återhållna känslor och av känslor som pockade på och ville ut. Dessutom skulle jag och Fredrik ha varit uppe i Piteå på semester, men det fungerade inte att vara så länge som vi hade planerat, då skulle jag aldrig ha hunnit klart hos mamma Ericsson. Alltså åkte vi bara dit över helgen, hann besöka Storforsen, gå på kyrkmarknad, besöka mina vänner Annica & Rikard, intervjua mamma, pappa och syrran inför filmen vi ska göra om min Iran-löpning – och det var rätt känslosamt det också, det är inte varje dag jag sitter och frågar min mamma om vad hon tror har format mig under min uppväxt och får höra hennes, pappas och syrrans syn på mig som barn och som vuxen. Vi var även till Blåsmark, och gården där min pappa växt upp och där min älskade farmor bodde, filmade där och mindes hur det var förr. Jag grät en skvätt över det som är borta och aldrig kommer igen. Vi besökte farmors grav och jag spelade in mig själv när jag satt och pratade med henne. Jag tror definitivt att hon finns kvar runtom mig och ler när hon ser vad jag håller på med. Efter filmningen var det kalas för syrran, hennes svärfar och svärfars mamma; Stina, som fyller 91. Hon satt omringad av barn, barnbarn och barnbarnsbarn och lyste som en sol på verandan vid piteälven, allt medan vi åt våfflor i stora lass, barnbarnbarnen badade och släktens tre hundar jagade varandra på gården. Pang bom var det dags att åka hem till Stockholm igen.
Mina fritidsintressen 1997
Sista tiden på Ericsson har jag framförallt ägnat mig åt att spara den information – mailadresser, telefonnummer med mera, som jag behöver och vill ha för att eventuellt kunna göra affärer i framtiden. Ericsson är min största marknad, jag har hållit cirka 50-60 föredrag där och fått massor med kontakter. En del av tiden har jag också ägnat åt att springa omkring och prata med folk, för att de ska förstå att jag inte är pestbesmittad – ibland verkar det som att folk är rädda att prata med den som är uppsagd. Jag förstår att man närmar sig med försiktighet, det kan ju hända att den som är uppsagd mår dåligt. Samtidigt vill jag ha kvar kontakterna, jag vill bli behandlad som vanligt. Det här var mitt eget val, jag är inte ledsen för att jag blivit uppsagd. Sen kommer det känslor, och det tycker jag inte är konstigt. Jag lämnar det som känns tryggt, huset, bolaget och familjen Ericsson där jag känt mig hemma, och går till en halvt okänd värld. Klart jag är rädd och så finns även avskedets sorg och saknad. Samtidigt är det så himla rätt det jag gör, och otroligt bra timat.
Jag packade mitt skåp och filmade mig själv medan jag fällde några tårar till minnena, jag var in på Actic, mindes världsrekorden, hur jag stått i centrum, hur alla jublat och den värme som kom från alla runtomkring. Jag filmade bilderna i bildspelet, där kanske hälften av dem utgörs av bilder på mig och från världsrekorden, jag filmade löpbanden, ”mina” löpband, med skyltar på som visar bilder från när jag satte världsrekord. Jag grät en liten skvätt även där, sen gick jag till omklädningsrummet på Ericsson, dit jag sprungit så många gånger och sedan duschat, min lilla egna vrå hos mamma Ericsson. Där spelade jag in också, och ta mig tusan, jag tror det kom en tår då med. Sen hade jag tio minuter på mig innan det var dags för avskedsfika. Puh!
Jag trodde jag skulle gråta på avskedsfikat också, men precis innan fick jag ett mail ifrån chefen för projektkontoret inom Medelhavsområdet på Ericsson. Jag har pratat för dem förr, via video. Nu ville hon att jag skulle komma till dem i januari, springa Marrakech halvmarathon och hålla föredrag. Det gjorde mig jätteglad, kanske finns det bärighet i min företagsidé? Precis därefter ringde telefonen och jag fick en glad nyhet, som ännu är en hemlis. Den gjorde mig också jätteglad så på avskedsfikat var jag glad och inte det minsta ledsen. Efter tårtan var slut satt jag och min chef och gick igenom att allt var avcheckat och inlämnat. Hilda, som beställt föredrag av mig till Ericsdotter, ett kvinnligt nätverk på Ericsson, kom förbi. Vi kramades och hon önskade mig lycka. Jag kände ”nu pallar jag inte mer, nu stänger jag av känslorna”. Jag fick lov att använda min dator några timmar till, min chef lämnade sitt skåp öppet så jag kunde lägga in den där istället för att lämna in den just då. Jag hade närmare 50 mail kvar att svara på innan jag gick hem för sista gången från Ericsson.
Mailen var alla känslomässiga. Det var människor som önskade mig lycka till, som berättade vad jag betytt för dem, och som ville ha kontakt i framtiden. Jag svarade på vart och ett, sa rakt ut, pang på, vad de betytt för mig och vad jag uppskattat hos dem. Det fanns ingen tid för att linda in saker eller att vara försiktig. Jag gillade det sättet och tänker att det är något jag ska behålla för framtiden. Varför säga hur betydelsefulla människor är, bara när jag ska lämna? Det kan jag göra varje dag. Det sista jag gjorde var att spara ner alla mail på mitt USB-minne, sen slog jag ihop datorn, la in den i chefens skåp och så gick jag ned till receptionen och bad nattvakten filma mig när jag lämnade bolaget. Det fanns inga känslor, bara funktion. System overloadgränsen var passerad för länge sedan. Sen åkte jag hem och tyckte det var oändligt skönt att sitta ensam, i lugn och ro, på pendeltåget.
Onsdag morgon åt jag och Fredrik frukost på balkongen. Kroppen var fortfarande slapp, jag undrade om den skulle orka något överhuvudtaget. Jag tittade ut över grönska och vaknade till en ny värld. Om än trött så kände jag friheten runt ryggen, väldigt påtagligt, fysiskt. Det märkliga var att jag hade vingar. Jag kände hur de växte ut, från skulderbladen, starka och jag prövade att flaxa med dem. Konstigt att de inte stötte emot tegelväggen jag lutade mig mot. Vi tog en löptur från Nacka Forum till Hellasgården, mina slaka ben hade visst muskler kvar ändå, på något märkligt sätt. Sen åt vi lunch på Hellas och sprang upp till klippan där vi dejtat för nästan två år sedan. Vi låg på klipporna och njöt ett slag, därefter sprang vi ned till sön igen, drog av oss kläderna och hoppade nakna i badet. Det var varmt, vi kunde ligga i och simma utan problem. Sen åkte vi hem till Anders och Christine, drack champagne och firade min frihet, åt gott och skrattade halva natten innan vi kröp in i tältet från Bergans som jag fått. Det visade sig vara enormt lätt att sätta upp, trots alkoholkonsumtionen. Eller kanske just därför.
Nu har jag suttit och sorterat papper från Ericssontiden. Det är gamla utvecklingssamtal, som visar vilka drömmar jag hade om framtiden då. Det är bedömningar av mig personlighets test och allehanda minnen. Det är fascinerande och roligt att få se min egen utveckling under 18 år på det sättet. Jag minns den otroligt ambitiösa unga tjejen, som spräckte alla gränser på vad som är hälsosamt att jobba och som förmodligen var odräglig mot sina arbetskamrater emellanåt, i sin otroliga ambition. Jag läser citat som får mig att skratta. 1999, inför att jag skulle gå en ledarskapsutbildning på Ericsson, skrev jag att ”Jag känner mig själv rätt väl och har bottnat i mig själv och mognat som människa”. Herrejösses, lilla flicka, jag hade ingen aning om vad jag pratade om! Å andra sidan kanske jag känner likadant om 18 år till. Jag hittade anteckningarna från mitt utvecklingsamtal där jag och min chef stakade ut vägen för mig: Då var jag chef för min första grupp, sen skulle jag skaffa kärnfamilj, förflytta mig horisontellt till ett annat verksamhetsområde, sen skulle jag ta en högre chefstjänst. Sedan repetera (inte kärnfamiljen då). Hej och hå, vägen var utstakad. Jag skulle bli VD som brydde mig om människor, skapade en effektiv och lönsam verksamhet och som var en auktoritet i mitt område och hyllad av alla. Ja, jösses.
Jag hittar även min dåvarandes chefs attest på att jag skulle få tio terapitimmar. Vi hade haft utvecklingsamtalet där jag ritade upp min framtida väg, och han lutade sig fram emot mig och sa
– Vad vill du då, Kristina?
– Vill, vaddå vill? Jag har ju redan sagt vad jag måste göra!
– Ja, men vad VILL du?
– Vill? Ska jag bli högre chef så måste jag bredda mig, sen skaffa mer erfarenhet, sen måste jag förkovra mig…
– Är det någon skillnad på Måste och Vill?
Jag tappade hakan. Jag hade ingen aning. Vad då vill? Hade jag någonsin velat något i mitt liv? Eller måste jag bara? Jag gick hem, helt perplex, inför den ovanliga frågeställningen. Vad tusan betyder det att vilja något?
Dagen efter kom min chef och var förskräckt inför att jag blivit så påverkad och erbjöd mig tio timmars terapi för att utforska vad jag ville. Jag är glad att jag påbörjade den resan och att han gav mig skjuts längs vägen.
Livet har ändrat sig så mycket under tiden på Ericsson. Numer finns en kvinna som vet ganska exakt vad hon vill, och som brinner för att göra det jag vill. Jag har fått så mycket med mig på vägen, erfarenheter om mig själv och om världen runtomkring. Jag har jobbat i Kenya, Sydafrika, Kina, USA, Italien, Turkiet, México, Tyskland, Spanien, Canada, Japan, Ryssland och säkert på en massa fler ställen som jag inte kommer ihåg. Jag har varit med om uppgång och nedgång. Jag tänker speciellt på den tiden när produktionen i vår Kistafabrik var så hög, att när vi skulle till Kalmar och ha fest på vår fabrik där så var det billigare att chartra ett eget plan från SAS för 130 000 och flyga ner personalen än att stänga fabriken några timmar tidigare och ta tåget. Jag minns också hur jag satt på en klipphäll och grät, på festen som vi hade efter nedläggningen av samma fabrik. Vi som var chefer hade skrivit hyllningssånger till våra anställda och de blev så populära att vi fick framföra dem flera gånger. Samtidigt hade vi en vakt där, om det skulle vara så att någon fick för sig att löpa amok. Jag minns också den gången i Kina då jag och en grupp människor hade jobbat med att skaffa en ny partner för distribution av våra produkter och vi jobbade dygnet runt med att få den partnern att fungera i våra flöden. Jag var trött och slut, klockan var nio på kvällen och vi var på väg att äta middag då ledningsgruppen från Sverige ringde och sa ”Du måste lösa det här – till imorgon”. Jag blev arg, ledsen och besviken, jag var så trött och tyckte det hela var orättvist. Medan vi åt insåg jag – jag har alla kompetenser jag behöver för att lösa problemet här runt bordet. Och var det inte så att jag hade pengar kvar på representationskontot?
– Det blir fria sprit till alla, om ni hjälper mig att lösa det här! utropade jag
Sen satt vi och drack, idéerna sprutade. Vi ritade med bläckpennor på servetter från restaurangen och dagen efter kunde jag skicka en perfekt lösning på problemet, hem till Sverige. Tack vare tidsskillnaden kom den till och med i tid. Jaja, det är härliga minnen.
Nu står jag här, med vingar på ryggen. Jag har min vilja, jag har min styrka, och något som alltid varit med är min målfokus. Jag minns på gymnasiet, när jag hoppade av. SYO-konsulenten sa ”Du kommer lyckas med vad du än tar dig för”. Jag har fått många sådana mail från människor på Ericsson nu också. Jag hoppas de har rätt. Nu har jag insett att livet inte handlar om att alltid gå rätt på och rakt fram. Det handlar om att vilja, att trilla och slå sig ibland och att lära mig av det. Ibland går det rakt fram och rätt på, och det får jag njuta av och även lära mig av. Ibland går det och något helt oväntat håll och den upptäcktsfärden kan leda till helt oanade saker. Mitt liv blev inte alls som jag hade trott och som jag planerat för, och jag är himla glad att det finns en högre makt som styr mig mot hälsosammare vägar än jag själv hade tänkt.