Jag sitter i en fåtölj på Clarion Wisby Hotel och skriver. Behagligt avslappnad, trött, fylld av tacksamhet och stillsamt supernöjd.
Det hela började förra veckan. Eller egentligen för flera år sedan, men jag tar den korta versionen. Jag var på helgworkshop med Kay Pollak med titeln ”Ändra dina tankar, ändra ditt liv”. Jag var nyfiken på vad han hade att säga om tankar och hur i hela världen han höll i en workshop kring ämnet för 70 personer i två dagar – alldeles själv.
Från löpningen är jag van att vända mina tankar. Det är tankar som ofta ligger på ytan, som ”Nu är jag trött, det här är jobbigt” till ”Det är okej att jag är trött, jag har sprungit 7 mil. Jag är fantastisk som klarar det och tänk att min underbara kropp fungerar perfekt just nu”. Kay pratade om andra tankar, om tankar som finns på djupet och som formar den jag är. Visst har jag snuddat vid sådana tankar, som till exempel att när jag kom jag fram till tanken ”Jag har oändlig potential”. Det är en tanke jag lever.
Kay ställde frågan ”Vilka tankar använder du dig av för att hålla dig kvar i olycka?” Hjärtat bultade så hårt att skjortan fladdrade. Shit!
”Ta bort mig så blir allt bra. Då får alla andra synas”. Så tänkte jag. Mitt djupa grundantagande var att min blotta existens var i vägen för andra och berövade dem den plats de borde få. Jag borde inte finnas. Den tanken väckte sorg, ilska och skam.
Det kan tyckas som en väldigt konstig tanke från en som lever på att hålla föredrag och som ställt sig i mitten av uppmärksamheten och satt ett världsrekord på löpband – och som dessutom tyckte att det var en så underbar upplevelse att hon bestämde sig för att göra det en gång till. Det har funnits en konflikt i mig som jag först på senare tid blivit medveten om. Viljan att synas och ta den plats jag vill ha kontra rädslan att andra ska krossas/inte få finnas om jag gör det. Allt är bullshit från min hjärna. I det ögonblicket insikten trillade ned och hjärtat bultade i 180 vändes något radikalt. Det finns ingen jag måste skydda, andra människor är vuxna och tar den plats de vill ha. Gör de inte det är det de själva som behöver göra något åt det. Att jag lyser berövar ingen annan människa den personens plats. Det kan däremot glädja och inspirera andra, och det var det som gav en så underbar känsla under mina två världsrekord.
Det blev väldigt spännande att hålla föredrag efter den upplevelsen. Skulle jag uppleva samma släggslag av skam efter ett fördrag, som normalt brukar komma? Jag sitter ofta kvidande i ett mentalt hörn för ett slag efter jag tagit så mycket plats. Jag kravlar mig upp, rättar till skjortan och säger ”Nåja, så dåligt var det inte, folk grät och tackade efteråt, något bra måste jag ha gjort”.
Igår pratade jag för HiQ. Jag stod på scenen i den stora kongresshallen som tog 500 personer. Den var nästan full. Innan föredraget värmde jag upp med en body scan meditation för att skapa närvaro. Jag lyssnade på ”The world´s greatest” som återskapar lyckokänslan från världsrekorden. Sedan lyssnade jag på ”A song for Tibet” som påminde mig om Mundekulla och den oförställda, rena kärlek människor emellan jag upplevt där. Medan jag lyssnade på den såg jag publiken framför mig, inneslutna i ett stort rött, transparent hjärta.
Jag visste att det skulle gå bra. Jag klev upp på scenen, längtade efter att ge allt jag har. Föredraget var väl inövat, jag hade exakt koll på tiden. Löpningen genom Iran är en stark berättelse. Jag visste att den skulle beröra.
Folk grät. De skrattade. De rördes av alla vackra mänskliga möten, jag såg hopp och glädje. Många spann egna drömmar, folk kramade om mig, tackade, ville ta bilder, jag blev citerad, människor gjorde tummen upp. När koncernchefen sammanfattade dagen brast folk ut i spontana applåder och visslingar när han nämnde mitt föredrag. Jag lyfte handen och la den på hjärtat, tacksam för allt jag fick.
Inte ett uns av rådbråkande, skam eller det minsta misstag finns hos mig idag. Visst gjorde jag små misstag och det spelar ingen roll. Det folk fick med sig var varmt, vackert, levande och värdefullt. Det går att påverka världen.
En ny era har börjat.