Fredrik ligger i sängen och skakar. Han har rejäl feberfrossa. Morgonen efter vaknar han med 38,5 graders feber.
– Sov du och ta det lugnt, så du blir frisk
Jag fixar frukost till alla barnen,plockar unda, diskar.
– Jag har inget att göra, säger Sara
Vi tävlar i bågskytte, fäktning och kör racerbilar på is, i köpcentrum och på vägbanor. Hon klår mig i allt. WII tillhör inte min kärnkompetens. Vi går ut till studsmattan
– Tänk på din favoritkudde, och hur mjukt det är när du landar på den. Och så tänker du ”Jag vill, jag kan, jag ska!”
Jag håller ihop händerna och slänger mig handlöst bakåt. Det ser så lätt ut när barnen kör ett flertal ryggstudsar i rad, men jag får bara träningsvärk i nacken.
Det är dags för lunch och jag hemfaller åt köttbulls- och makaronerträsket. Efter maten är uppäten och disken fixad går jag iväg med Sara till en kompis. Jag handlar – köra bil är inte min grej och stökiga stormarknader som serverar gummistövlar och cykeldäck när jag vill ha mjölk är inte alls min grej. Jag hämtar paket på posten, packar upp, plockar disk, viker tvätt, och sätter igång en ny tvättmaskin. Det är inte mycket jag gör, men dagen rullar på och rätt vad det är så är det kväll. Dags att fixa middag. Jag knallar iväg för att hämta Sara. Jag ser trävillorna, alla välhållna och med prunkande trädgårdar. Framför varje hus står två eller tre bilar. Hur hinner de med? Jag har ägnat hela dagen bara åt att få livet att löpa på, enbart underhåll. Tänk att hålla ordning på ett hus, ordna en trädgård. Har de sommarstuga och båt också, de där övermänniskorna?
Jag fylls av förundran för alla som hinner så mycket. Det är länge sedan jag passerade bäst-före-datum när det gäller att ha ett sådant liv. Det är alldeles för skönt att få de där stunderna av ensamhet under en löptur och att kunna rodda livet som jag vill. Som livet är nu är det egentligen rätt perfekt – jag har både ensamliv och familjeliv. Så blev det för mig och det känns rätt bra.