Jag sitter på tåget, på väg hem till Piteå. Allt känns bekvämt och hemvant och jag sjunker in i känslan. Kroppen och sinnet stillar sig. Jag är förbryllad över den värld jag hamnat i.
Jag startade den här bloggen 2005. Kraschlandad i livet när mannen i mitt liv dragit samtidigt som vi just fått veta att vi inte kunde få barn tog jag buss, båt och tåg till Peking, satt på internetkaféer och skrev och blev glatt förfärad när jag såg att 25 personer per dag följde min blogg. Det var kul att komma hem och inse att många av mina vänner – och fler därtill – hade rest med mig. Sen dess har jag skrivit, mest för min egen skull. Jag tycker om att formulera tankar och känslor i ord. Människor har rest med mig och Carina på löpturen från Turkiet till Finland och paddlingen därefter, vi har delat nervositet, målsättningar och jubel vid världsrekord och människokärlek och svett i Iran samt livets allmänna upp- och nergångar. Jag har alltid funnit tröst, stöd, glädje och nyfiket fått andras vinklingar och idéer genom skrivandet.
Nu har jag inte skrivit på länge. Jag befinner mig i en värld där jag väldigt ofta ställer mig frågan ”Vem säger det här till mig och varför?” Vad är syftet och vad vill den uppnå? Har den ett äss dolt i ärmen som den ska trumfa med eller möjligen en kniv dold bakom ryggen? Jag vet inte hur jag ska orientera mig, vem som är vän och vem som är fiende – och samma person kan iklä sig båda skepnader – eller vem som läser min blogg och varför. Ska det jag skriver användas mot mig? Nu är jag representant för många andra personer, inte bara Kristina. Vad har jag då för rätt att uttrycka personliga åsikter? Går det att skilja på personen och politikern Kristina? Jag är ju ändå där jag är för att jag är jag, med de värderingarna och driv jag har.
Att vara politiker är ungefär som att spela hockey. På fem olika våningsplan. Samtidigt. Det är snabba puckar. Tacklingar. Jag har fått på mig skridskorna men vet knappt hur jag ska hantera klubban. Emellanåt får jag in ett mål för att sedan åka på en tackling som får mig att förvånat sätta mig på isen för att sen kravla mig upp igen. Jag är enormt tacksam för när jag får sätta mig och pusta ut med hemmalaget ibland och vara bland människor som vill mig väl. De som vårdar, stöttar och tar hand om mig, ger mig massage, välbehövlig träning och vatten så att jag orkar ge mig ut på planen igen, dessutom än starkare än förra gången. De hejar alltid på mig och jag blir gråtmild när jag tänker på det. De har utsett mig till deras kämpe, till naturens och världens kämpe och jag ska ge dem och kampen allt jag har.
Vad är då kampen? För mig är målet att skapa en värld där människan kan fortsätta leva, i samklang med naturen och att varje människa har förutsättningarna att skapa det liv just den vill ha. Idag är vi långt därifrån. Att nå Parisavtalets mål på max 1,5 graders temperaturökning tycks alltmer omöjligt och därmed äventyrar vi å det grövsta förutsättningarna för att människan ska finnas kvar som art. I att varje människa ska ha möjlighet att skapa sitt eget liv ingår en dräglig levnadsnivå med mat, hälsovård och utbildning och frihet att göra sina egna val. Pandemin har bidragit till att antalet människor som är fattiga i världen har ökat och ojämlikhet i termer av inkomstklyftor ökar. Politiken har inneburit att jag fått se att det finns människor som verkligen inte bryr sig om att göra det bästa för Moder jord, där allt vi lever av kommer från, utan som har en helt annat målfokus. Det är dem jag tampas med varje dag. Metoderna för att vinna är slagsmål med ord, tillgång till information, revirpinkeri och dimridåer av smala och slingriga vägar som leder ut i ingenstans.
Visst förstår jag att olika åsikter ska och måste få finnas. Det är därför vi har en politik. Jag kan vara mer tveksam till spelet runt omkring. Som ny spelare på planen får jag ställa mig själv frågan – vill jag delta? Och på vilket sätt i så fall?
Än så länge är jag nybörjare. Jag förstår inte spelet riktigt. Jag har inte förstått vad jag kan skriva och inte, vem som läser min blogg numer och med vilka ögon. Nu väljer jag att skriva igen. Du får gärna vara med på min resa. Jag väljer att dela, att få din input, dina tankar och dina värderingar, om du vill dela dem med mig.
Just nu, när jag sitter och skriver medan skogslandskapet susar förbi utanför tågfönstret kommer tanken – politik handlar inte om att vinna slaget. Politik handlar om att skapa den samverkan som gör att alla lag känner att de vinner. Nu ska jag ta och ringa Peter Eriksson, miljöpartisten som lyckades ena de sju partierna i Kalix kommun. Jag tror han kan ha bra tips.