Före Efter
Jag lyfter på takpappen och börjar lämpa in de brustna bitarna i en byggsopsäck, sådana där som är lite tjockare för att de ska kunna hålla, trots allt skräp jag stoppar in i dem. Under pappen hittar jag ett metallnät som vuxit ihop med blåbärsriset. Jag drar i en gardinfrans. Var tar den slut? Upp ur jorden tittar en skrivbordslampa. Och en till. Herregud, här ligger en toalettring! Och en till. Och en lampa med lysrör. Jag trodde jag skulle rensa högen som låg på marken, Det visar sig att den största delen av skräphögen befinner sig under marken.
Dagen efter kommer Carina, Janne, Anders och Fredrik. Vi gräver upp hundratals krukor, en del i plast andra i keramik. Kakelplattor, en bildörr, en kofångare, heltäckningsmatta som mossan gjort sitt bästa för att bryta ner men mot cykelekrarna, den vävda plastmattan och golvplattorna i linoleum har jorden ingen chans. Däremot har den gått loss på de numer rostiga målarburkarna och jag ryser när jag undrar vart innehållet tagit vägen. Tack och lov är kvicksilvertermometrarna som vi hittar hela, likväl som oljeburkarna och tuberna med olika kemikalier. Vi går varv på varv till de två släpvagnarna och fyller dem med skit. Svetten lackar. När första högen är tom lyfter Anders på presenningen till nästa. ”Vad finns där under?” frågar jag i förhoppningen att det bara är gamla halvruttna plankor. ”You don´t wanna know” svarar Anders. Strax därefter kånkar vi ut gamla vattenledningar, den itusågade flaggstången av metall som en gång gjorde så att det slog gnistor om huset när blixten slog ned i den, en generator, elverk, metallrör, glasrutor och krossat glas. Vi fyller på med elkablar, mer blomkrukor och fler golvplattor. Det är som att det ligger ett helt hus begravt och att jorden gör sitt bästa för att äta upp och inkorporera all den skit som lagts på den i sitt inre.
Nästa dag gräver Fredrik upp tiotalet plåtar ur en annan grop. De ligger på en och en halv meters djup. Vem behöver ett gym? Vi hittar ett köksskåp med skinande blank rostfri bänk, ett avgassystem, plasttak, plåtrännor, fasgjutna plåtrör och än mer takpapp. Åtta välfyllda släp går till tippen. Längre hinner vi inte, nu återstår att elda upp allt gammal trämaterial för att få fram det skräp vi ser kikar upp under de restrerande gigantiska högarna.
Jag hade aldrig kunnat drömma om att det var så mycket skit på tomten. Ta bort skräphögarna trodde jag skulle vara ungefär som att klämma en finne, man trycker lite, torkar bort varet, rengör och så är allt bra. Här handlar det inte om några finnar, det är varfyllda jättebölder med väl utvecklade fistelsystem som sträcker sig under marken i mycket större utsträckning än jag kan se. De behöver öppnas, tömmas på skit och bakterier och desinficeras innan de så småningom läggs igen och marken äntligen får en chans att läka. Det kommer ta år innan såren vuxit ihop. Tung sorg sprider sig i hjärttrakten – hur kan människor som bott på en så vacker plats, som fått njuta av allt gott tomten ger, behandla den på det här sättet? Snacka om misshandel! Jag tröstar mig med att skräpet är från 50, 60 och 70-talen, det fanns inte samma vetskap om miljöpåverkan då och framförallt fanns inte återvinningscentralen på Djurö, den där vi nu är tjenisar med alla som jobbar där. Man dumpade skräpet på den egna tomten, något annat sätt fanns inte för att göra sig av med det. Eller jo, man kunde dra ut det på isen och låta det sjunka i sjön när isen smälte.
Dagen efter träffar jag Kristina Lång från Centerpartiet. Hon berättar om att maxgränsen för högen med deponerat avfall på Kovikstippen beräknades vara nådd om tio år, men nu har vi blivit bättre på att använda andra material så numer tror man att den är full först om 15-20 år. Det känns hoppfullt, vi människor lär oss. Sen berättar hon om människor som uppför villor i mångmiljonklassen ute i skärgården och sedan ber skepparen att mot en billig peng tippa avfallet från bygget i Kanholmsfjärden. Till de som har kunskap, förmåga och råd att ta hand om sin egen skit och som väljer att strunta i det har jag bara en sak att säga: Fan ta er! Må din kropp bli full av illaluktande och variga bölder och fistlar. Och må du en dag ha vett och sans att läka både dig själv och de sår du åstadkommit.