Jag dog inte på Gillöga. Jag dog på Stora Hästskär istället. Så typiskt. Gillöga är ett ställe jag romantiserar, fantiserar om och alltid längtar till. Gillöga har något glorifierat omkring sig, jag paddlar dit bara en gång per år – om ens det – då vädret tillåter. Stora Hästskär kan jag paddla till vilken dag som helst. Det är mycket mer vardag över den ön, den har inte alls samma skimrande, dallrande ton omkring sig som Gillöga, om än den är oändligt vacker också, när jag ger mig tid att verkligen titta efter.
Men döden började smyga sig på redan på Gillöga. Först var jag riktigt rädd för att ta mig över de sista fyra kilometrarna med öppet vatten när vinden ven i tio meter per sekund och vitt skum frasade över vågtoppar och kajaken. Fyrtio minuter av rädsla, sen pustade jag ut på Jönsen, en av Gillögas större öar. Med tanke på hur lång paus jag tog var jag nog räddare än jag vågat erkänna för mig själv.
Inne i Gillögas arkipelag var jag mer skyddad om än vinden ven kring öronen ändå. Jag undvek norrsidan, det var därifrån vinden kom. Det finns något magiskt med Gillöga som jag inte riktigt kan sätta fingret på. En magnet som drar mig till sig. Jag tror det handlar om liv och död, om karghet och oändlig skönhet på samma gång. Det handlar om livets innersta villkor och det bara finns där, rått, osminkat, i all sin verklighet. Just the way I like it. Det är våra innersta känslor, våra smärtor och sorger, vår glädje, vår längtan och kärlek som gör oss till de människor vi är. Gillöga är obönhörlig i sitt sätt att vara sanning och inget annat än sanning. Jag smittas var gång jag kommer dit.
Morgonen när jag vaknade för att lämna denna sanning slogs jag av – jag får så mycket av naturen, Moder Jord, Gillöga – och vad ger jag tillbaka? Jag tittade lite förvirrat på bajshögen jag just hade presterat. Lite gödsel? Att jag just plockat upp en blå plastkork och ett strandat rödvitt flöte som jag tog med i soporna? Det kändes futtigt. Vad ger jag, som människa, tillbaka till jorden under min livtid, som tack för allt jag får? All mat, all bensin jag använder, överhuvudtaget allt jag förbrukar kommer från jorden. Ska jag bara räkna med att hon föder mig hela livet för att jag ska lämna henne med en hög med sopor när jag lämnar livet? Jag kände mig nollställd, perplex över detta faktum jag aldrig hade tänkt på förut. Jag har under fem år haft ett uttryck som ringt i mitt huvud – Divine Earth. Det handlar om den gudomliga jord vi lever på, som är så extremt vacker, denna varelse som föder oss alla. Jag tänkte att min grej i livet är kanske att älska just denna jord, att visa den i sin skönhet, att vara aktsam om den och att genom mitt sätt att leva inspirera andra att älska och vara rädd om vår jord också. Glad över att ha hittat ett nytt Life Mission paddlade jag iväg. Vad gör man med den man älskar, tänkte jag – jo, man är med den. Spenderar tid med den. Gör allt för att ta hand om den. Jag såg mig själv på nya äventyrsresor – dit jag åkte genom att segla eller ta tåget så klart – där hela syftet var just att vara med Moder Jord, att ta bilder, visa henne i hela sin skönhet och väcka medvetenhet om vilken skatt vi lever tillsammans med. Freddie Mercurys textstrof ”I was born to Love You” ekade genom huvudet under resten av paddlingen.
Inte långt därefter vaknade jag på Stora Hästskär. Jag läste några rader ur min bok då insikten slog mig – en dag är jag borta. Inte min kropp, det har jag förstått och accepterat för länge sedan att den kommer att dö, förmultna och bli till jord. Jag har varit av tron att livet fortsätter, att min själ eller någon del som är jag föds i en ny kropp och så fortsätter the Circle of Life. Insikten som kom nu var – mitt inre, alla tankar, allt vackert jag skapar inom mig, det kommer dö. Det kan låta löjligt och absurt att jag inte insett det tidigare. Nu stod det så klart för mig. Inte ens det vackra jag skapar inom mig, min själ, kommer finnas kvar. Vad är då meningen med att skydda den lilla som finns därinne? Den som jag byggt upp alla försvarsmekanismer för att den ska fortleva, finnas? Den är en illusion och den finns bara under en tid, sedan är den puts väck. Vad är egentligen jag?
Kroppen försvann. Jag låg hopkrupen i solen på stranden i den insikten. Jag är ingenting. Vinden blåser rakt igenom mig. Samtidigt är jag någonting. Jag är essensen, lekfullheten i vinden. Jag är Unity, Enhet, och i Enheten finns ingen identitet. Ja, min kropp, mina tankar, allt jag bygger upp i min sinnevärld kommer försvinna. Den lilla tiden ”jag” har, är en vindpust i oändligheten. Yet I am eternal. Men inte jag som jag tänker jag, uti i den identitetslösa enheten som alla ingår i.
Jag tog några steg på mossan och såg hur mina fötter lämnade märken efter sig. Jag såg också märken efter andra människor som varit där tidigare än mig. Den här materiella, förgängliga delen av mig lämnar spår. Imprints. Känslomässiga spår i de människor jag möter, spår hos Moder Jord och i världen beroende på hur jag lever. De här spåren är viktiga, de är de som kallas vardagsliv. Att vara medveten om en större existens ger mig djupare mening i vardagslivet. Unity och imprints, i en ständig dans med varandra.
Tack Gillöga. Tack Stora Hästskär. Tack för att ni påminde mig och för att jag får vara i denna dans tillsammans med er.