Sakta går jag stigen ner mot sjön. Den bleka vintersolen färgar mossan mörkt grön där den tittar fram under det tunna snötäcket. En liten rysning går genom kroppen när jag ser snön som frusit fast på bryggan. Ska jag verkligen våga? Jag ställer fram tvålen, känner på flaskan och konstaterar att den inte frusit. Badrocken glider av, jag ställer tofflor och lägger tjocksockorna på bryggan så de ska vara lättåtkomliga när jag kliver upp ur vattnet. Så tar jag de få stegen till avsatsen i klippan där jag brukar hoppa i. Den här gången kryper jag ihop och glider, simmar ut. Huvudet kommer inte under vattnet. Det är skönt från början, lite besvikelse efteråt. Det är när jag står på bryggan och värmen river i skinnet som jag förstår varför jag badar fastän termometern i vattnet visar fem grader. Jag ser på istäcket som håller på breda ut sig över sjön. Snart kommer jag inte kunna bada längre. Bäst att passa på.
Tidigare idag hörde jag havreringarna krossas mot mammas käkar när vi pratade i telefonen. För en gångs skull hade jag tid. I pausen mellan att budgeten inte har gått igenom och att verksamhetsplanen därför inte blivit klar så har jag åkt hem till mig. Själsligen. Jag känner hur kroppen talar till mig om hur trött den är och hur den suger in synen av ekorren och nötväckan vid fågelbordet som torr hud suger in en fet kräm. Jag har navigerat i en dryg månad i en värld som är okänd för mig. Månen skiner över havet och fyrar lyser upp punkter här och där som signalerar trygghet och något att styra mot. Men än är färden oviss, havet okänt. Fast jag vet att jag tycker om att segla.
Hon sitter där, ensam. Efter samtalet med mig kommer den som städar åt mamma, därefter är det inte mycket kontakt innan samtalet med min syster på kvällen. Mamma, jag och min syster hörs varje dag. Jag och mamma på morgonen, min syster och mamma på kvällen. Vi hörs för att veta att mamma inte har fallit. Balansen är dålig och fingrarna har svårt att greppa. Som vatten som rinner ut i sanden ebbar livet ut. En dag kan vi inte dela minnet av hur ekorrungarna blev tama när de vant sig med att pappa var ute i uthuset. Lika lite kommer vi kunna dela funderingarna om min ekorre, som jag sitter och tittar på med vidöppen dörr när jag sitter på utedasset medan jag har mamma i hörlurarna, kommer bli van med mig. Ett aktivt liv glider mot mindre och mindre aktivitet medan mitt är fullt upp. Vi förenas i funderingen hur det ska gå med Sveriges statsminister, budgeten och undrar och funderar hur det kommer sig att Nooshi är så enormt stark i sin vilja och vad det är hon vill uppnå. Jag har mina funderingar inför vår egen budgetrunda i morgon men ännu får jag inte rösta, vilket på sitt sätt är skönt. Jag bidar min tid. Den här gången kommer jag bara vara med och lyssna och lära.
Med handduken runt halsen blickar jag ut över bryggan. Iskristaller hopar sig i vattnet som fortfarande är öppet. Jag lyfter blicken och ser solen som precis har tittat över träden på andra sidan sjön och lägger ihop händerna framför ansiktet i en Namaste-hälsning. ”Det gudomliga i mig hälsar det gudomliga i dig”, kära jord. Vi är inte två, vi är ett. Vi är olika uttryck för samma kärna, samma helighet. Det är i andpausen jag upplever och lever det. Det slår mig att andpaus är lika med andlig.