Stillheten är så tyst, det känns som bomull i öronen. Jag petar försiktigt i dem för att se om det finns något därinne, men nej. Öronen är inte igenproppade. Det bara är så tyst. Allt jag hör är vågor, vind, fåglar. Lyssnar jag tillräckligt kan jag höra mitt eget hjärta slå.
Varje år vill jag ut på havet. I Kajak. Ensam. I år hade jag bestämt mig för att turen skulle gå till Svenska Högarna, så långt ut i Sveriges skärgård jag kan komma. Jag vill alltid långt ut. Jag älskar de släta, kala klipporna som brukar vara där ute. Knappt ett träd finns, men tittar jag noga ser jag att det finns tusentals blommor, i allt från knallgult till blått, lila, illande rosa till vitt och ljusbeiget. Det karga, kala tilltalar mig. Det är något med naturens robusthet som jag gillar. Och det faktum att jag slipper motorbåtar. Jag tänker på motorbåtar som rökare – de sprider sin ånga till alla runtomkring sig. Sitter jag längst ute i havsbandet hör jag motorbåten långt innan jag ser den, den förorenar allt inom tre kilometers radie med sitt ljud. Tacka vet jag segelbåtarna, de är som snusarna. De behåller sitt för sig själv och förgyller skärgården med sin vackra uppenbarelse. Därmed ints sagt att alla snusare är snygga… äh, hm, nåja.
Men helst vill jag vara ensam. Det förvånar mig. Jag har haft många år då jag upptäckt att de flesta jag känner är bortresta under sommaren och jag fått nypa mig själv i armen för att se om jag verkligen existerar, då ingen gett respons på min existens på flera dagar. Det har hänt att jag börjat prata med människor på tunnelbanan bara för att se om de reagerar, om de verkligen ser att jag finns. De har svarat, så jag är numer övertygad om att jag själv existerar. Nu är första sommaren på länge jag har pojkvän och dessutom hans tre barn. Jag trodde jag skulle åka och bada med dem, dra på utflykter – men istället piper jag iväg och sätter mig i kajaken, ensam, igen.
Jag behöver de där stunderna, när tankarna bara får flyga fritt. När varje paddeltag är en meditation, när tankarna tar slut, när det inte spelar någon roll när jag stiger upp, lägger mig eller äter. När allt jag gör på kvällen är att sitta och titta på vattnet och ser vågorna åka över klipphällarna fram och tillbaka, fram och tillbaka. Dagar då jag vaknar av att solen lyser i ögonen och jag kravlar mig upp, naken, tar ett dopp, soltorkar och sen äter frukost som Gud skapade mig och känner den varma, knöggliga hällen värma under mig. Dagar då solen svider i skinnet och bädden gungar då jag går till sängs. Dagar då jag inte säger ett ord, ingen existerar, och jag bara finns.
Nu fick jag sådana dagar, med en stor skillnad. När jag tog mig tillbaka till den dieseldoftande, larmande civilisationen igen fanns där en man, med det största, varmaste leendet jag vet och rött skägg, med armarna utsträckta, som stod och väntade på mig. Sen fick vi våra dagar tillsammans och därefter dagar med honom och hans barn.
Kanske behövs alla olika slag av dagar.