Ny på Ericsson, vid 26 års ålder. Strax efter bilden togs kraschade jag med bilen, efter att ha blivit utvärderad som chefskandidat.
”Det kommer bli hårt, tufft och jobbigt”. Jag minns så väl hur jag tänkte det, när jag satt på en av mina första kursen på Ericsson Microelectronics, där jag hade mitt första jobb som processingenjör. Jag var 26 år, nyss utexaminerad från KTH och hittade jobbet på annons i en tidning från arbetsförmedlingen, Jag tyckte jag hade himla otur – första intervjun jag skulle gå på var på ett jobb jag verkligen ville ha. Jag hade hoppats på öva på några mindre intressanta jobb först.
Jag fick jobbet, började inom tre veckor och första dagen jag gick dit tänkte jag ”Nästa gången jag är ledig är när jag är barnledig”.
Första dagen började med två timmars övertid, därefter fortsatte det med ännu mer. Under första året passerade jag alla lagliga gränser på vad som fanns, angående hur mycket jag fick arbeta. Tillslut mörkade jag övertidstimmarna för att min arbetsgivare inte skulle åka dit för min höga ambitionsnivås skull. Jag jobbade på kvällarna, jag jobbade på helgerna och ibland jobbade jag även på helgnätterna. Fredagarna var kutym att jag däckade efter att jag kommit hem någon gång vid nio-tiotiden på kvällen. En kväll reste jag mig förvirrad ur soffan och undrade, med rufsigt hår, vem karl på TV var. ”Det är kommisarie Morse, han som vi sett varje fredagkväll” sa min dåvarande sambo Janne. Min chef hade slutat och ingen ny tillsattes, istället fick jag som 27-åring ansvaret för ett område inom dygnetruntproduktion av IC-kretsar. Jag hade 25 personer att ta hand om, varav en del jobbat i 25-år. Några tyckte jag var en uppkomling och dessutom civilingenjör. Urk!
Ambitionen gav frukt, efter 7 månaders anställning blev jag uttagen till chefskandidats utvärdering. Sex stycken erfarna chefer och två psykologer observerade mig och 11 andra kandidater alla timmar under dygnet, i två dygn. På väg därifrån krockade jag med bilen, jag var slut i rutan. Jag trodde aldrig jag skulle klara det men fick näst högsta betyg i gruppen ocn en av cheferna som varit med på utvärderingen ville ha mig till sin avdelning. Jag bytte jobb och kom till tillverklingen av DC/DC-omvandlare. Första perioden hade varit svart, den var tuff, men den här perioden blev gyllene. Hela fabriken styrdes av Bengt Andersson, som hade ambitionen att alla är med och sätter målen för verksamheten, alla har lika värde och alla bidrar. Det genomsyrade hela tänket. När jag gick en ledarskapskurs tillsammmans med folk från enheten så åkte vi inte hem fredag kväll klockan fyra – nä, vi åkte till fabriken, för att se hur veckans resultat blivit. Det gjorde vi med glädje.
Jag blev chef för en produktionsteknisk grupp och jag slet med att vända attityden i gruppen samtidigt som vi hade enorm personalomsättning. Jag rekryterade hela tiden, arbetsmarknaden var god och det fanns alltid någon som erbjöd bättre jobb. Gruppen växte från sex till 14 personer samtidigt som volymerna flerdubblades under året. Vi slet och stojade, jag fick utmärkelse från personalavdelningen för att jag fått bland de högsta utvärderingarna som chef på bolaget och vi växte. 2000 gick botten ur marknaden och vi fick lägga ned. De nyinköpta maskinwerna slussades ned i sina boxar till vår fabrik i Kalmar där de fick stå oöppnade. Dagen innan nedläggningsbeslutet tvingade jag en av mina anställda att skriva på den där ansökan om utbildning hon velat ha så länge, men dröjt med att lämna in. Hon tittade konstigt på mig och jag fick inte säga att imorgon skulle det vara kört, imorgon skulle nedläggningsbeslutet komma och efter det skulle alla utbildningar stoppas. Hon skrev på, jag skickade in, och hon fick den hett eftertraktade 2-åriga utbildningen.
Min motivation dök. Jag hade jobbat hårt, satsat full och vad fick jag i gengäld? Jag hade spenderat så mycket omsorg på min grupp bara för att se den splittras. Det var inte vårt fel, vi hade levererat vad som förväntades och mer därtill, vi hade gjort det omöjliga flera miljoner gånger, ändå skulle vi bort. Med stukat hjärta kom jag till Kungens Kurva, där jag fick jobba nära våra kunder. Jag kom fram till att det viktiga jag gjorde var vad som finns kvar i människors hjärtan, inte sakerna i sig. Jag åkte till Japan och löste kvalitetsproblem, blev prisad som materialexpert, jobbade som säljare en kort stund och insåg att det gillade jag inte alls, och till sist kom – kraschen.
Min man lämnade mig samtidigt som vi fick besked om att vi inte kunde få barn och vi hade varsel på 30%. Jag gick in till min chef Karin och sa ”Ta mig, jag orkar ändå inte prestera något”. Jag ville inte sluta men jag ansåg inte att jag hade något värde för företaget. Karin tittade mig rakt i ögonen, sa bestämt ”Kristina, det bolag som inte vill ha en människa när den mår dåligt, det bolaget villinte jag jobba på”. End of discussion.
Jag återhämtade mig och skötte småuppgifter, första jobbet var att lägga in adresser i ett system. Jag skrev så jag fick träningsvärk i fingerlederna. Så smånimgom kom jag tillbaka, började jobba som projektledare och åkte till Kina, 15 gånger under tre år. Kinatiden är också en sådan där gyllene period. Vi slet som vargar, jobbade häcken av oss och däremellan festade vi. Resa på jobbresa tillsammans är en fantastisk grogrund för vänskap. Mina vänner på Power Modules hjälpte mig renovera min lägenhet, så den blev ”min” efter skiljsmässan, och de fanns alltid med en varm, hjärtlig famn när jag behövde dem.
Av någon konstig anledning, jag vet ännu inte varför, bestämde jag mig för att jobba på Ericsson AB med att integrera bolag vi köpt upp. Jag hamnade i Kista, fick en chef som ansåg att arbetsveckan började vid 60 timmar. Jag pendlade till Tyskland varje vecka för att lägga ned ett lager i en fabrik vars existens hela byn runtomkring kretsade kring. Min största merit var när tyskarna frågade om jag ville följa med ut och dricka öl. Det var ett hemskt jobb, det handlade om att avveckla och förflytta. Jag stannade i sex månader, sedan hoppade jag över till projektlederi inom mjukvarudelen av Ericsson, BUSS.
Där har jag varit i sju år. Totalt har det blivit 18 år på Ericsson. Nu är det dags att summera. Under tiden på BUSS har motivationen för jobbet sjunkit, samtidigt har ivern för annat stigit. Det är under den här tiden jag satt mina två världsrekord, det är nu jag sprungit från Turkiet tillsammans med Carina. Jag har fått berätta om det här, vida omkring på Ericsson i en mängd föredrag. Jag har fått spela in film om hur man sätter höga mål och uppfyller dem som släpptes på Ericsson, globalt. Jag har blivit kallad förebild på Ericsson och jag har fått möta studenter, traineer och har hamnat i nätverk av alla de olika slag.
Jag har min Ericsson familj. Mamma Ericssons famn är trygg och god. Jag har trivts och utvecklats, jag har fått lära mig massor. Och ändå finns det annat som lockar mer. Jag har letat med ljus och lykta efter en position inom Ericsson där jag kan arbeta med inspiration, måluppfyllnad, coachning och grupputveckling, men inte hittat den. Jag tycker mitt liv är för värdefullt för att spenderas på saker jag inte är intresserad av, jag vill utvecklas och växa. Jag bad därför min chef att peta ut mig om jag inte hittade en sådan position. Nu har han gjort det. Det var med en viss chock och sorg jag tog emot beskedet, det gör ont att lämna det sammanhang som varit mitt så länge och den värld jag känner mig så hemma i. Min Ericssonfamilj. Samtidigt växer jublet i bröstet. Jag är fri – fri att göra vad jag vill, fri att utvecklas åt det håll jag vill. Nu är livet bara upp till mig. Jag har fått pengar med mig på färden, jag har fått 18 års värdefull erfarenhet och jag har byggt upp en plattform för min egen verksamhet. Jag har en mängd bra kontakter, jag känner att sista tiden på Ericsson har varit en positiv uppförsbacke, upp på ett gnistrande, glittrande berg. Nu står jag på toppen, med fri utsikt. Det är dags att breda ut mina vingar och segla ut i livet. Det kommer bli en underbar resa!