Frostglittrande gräs glider förbi utanför fönstret. Jag kliver på tåget lagom tills det är dags att vaggas till sömns – oavsett om jag ska mot Piteå eller mot Stockholm – och vaknar till frukost och en tid för reflektion innan jag är framme. Det uppstår ett hål i tiden, en stund som bara är min. Guldstund.
Det värker i hjärtat av att se mamma sitta med sitt fotoalbum från 1958 och vilja visa fotografier över hur Framnäs folkhögskola såg ut när hon gick där medan jag ville hasta vidare för att hinna säga hej då till pappa på hans demensboende innan jag åkte. Mamma är så ensam sedan pappa flyttade. Pappa förstår inte längre hur länge det går mellan när vi ses och det är skönt. Jag fick en rejäl kram och ett ”jag är less på dig så gå nu” vilket på sitt sätt välsignade ett dottershjärta. Varenda gång jag åker undrar jag om det är sista gången mamma vinkar från farstubron (pappa vinkar inte, han glömmer att jag är borta så fort han vänt ryggen till). Livet flyter på i en ström som är så långsam att resan knappt märks. Samtidigt ändras allt ständigt och plötsligt är ingenting detsamma mer. Det viner tomt i grenarna på vinbärsbuskarna som pappa plockade och vars skörd mamma förvandlade till barnkalassaft och söndagsmiddagsgelé. Snart kommer någon annan skörda – eller skövla – buskarna mina föräldrar planterat.
Jag har varit i Piteå för att hålla föredrag. Först blev det publikrekord på Ordmåns öppna föreläsning, därefter en stillsam föreläsning för en liten klass polisaspiranter på Framnäs folkhögskola. Det var länge sedan jag föreläste, Corona satte stopp för det mesta. Jag var ringrostig och föredraget på Ordmån spretade åt alla håll, desto skönare att det på Framnäs flöt på bra och jag kunde sy ihop det. Jag älskar att föreläsa och det liv det ger. Rollen jag har som politiker omfattar 60%. Det gör att det känns okej att ”ta ledigt” ibland och göra annat. Jag vill att föreläsarlivet ska flyta på bredvid politikerrollen, särskilt nu när Corona äntligen släppt sitt grepp.
Politiker. Vem hade anat att jag skulle bli det? Inte jag i alla fall. Som barn var jag arg och ledsen på politiken, jag tyckte den tog mina föräldrar ifrån mig. Varenda kväll och många helger var de borta. Jag hade önskat att de var med mig istället. Samtidigt fanns en stolthet – de var med och byggde samhället. Nu när jag själv är politiker ser jag ofta de som sitter med böjda ryggar och jobbar på kommunhuset när alla andra gått hem. Det är fritidspolitikerna. Jag känner en förundran och beundran över alla dessa människor som är beredda att lägga sin tid på det de tycker är gott, speciellt när det sällan är glamoröst eller tacksamt att vara politiker. Att vara politiker känns ibland som att frivilligt iklä sig ett skällsord, vara beredd på att kunna svara på allt till alla, på ett hövligt sätt, oavsett vilken tid på dygnet eller i veckan det är. Som ny i politiken hade jag önskat att det funnits ett USB-minne att tanka in i hjärnan med kunskap om allt ifrån LSS-boende, skogsvård, kommunikationsstrategier till hur jag ska bete mig för att få igenom det jag vill och. Men tyvärr funkar det inte så. Jag behöver lära mig allt från början och resan till att kunna bemästra min roll har bara startat.
Nåja, nu ska jag inte gnälla. Jag har valt att gå in i politikerrollen och då får jag välja att hantera den. Jag vill tillägga att idag är jag enbart stolt över mina föräldrars politiska gärning. De har velat bidra och de har bidragit. Det var deras liv och jag är glad över att de valde det som var meningsfullt för dem. Jag hoppas att de stilla och tillfreds förenas med det stora eviga när den stunden kommer.
Min resa fortsätter, än ett slag, hoppas jag. Ett tag trodde jag att jag var på väg mot ett mål, en nöjdhet vid vägens slut. Det tog mig ett tag att förstå att för mig är det inte målet som är mödan värd, utan det är färden mot målet som är själva målet. På så sätt är jag alltid på väg, ändå alltid hemma.