2021 är året då allt hände. Även om jag förstår att det inte är sant så känns det så. Året började med en stor känsla av sorg. Den 29:e december 2020 stod jag på gården hemma hos mamma och pappa vid bilen. Mamma, min syster och jag hade just fått på pappa ytterkläderna och det var dags att åka i väg. ”Men vart ska vi?” frågade pappa på pitemål. Jag klarade inte att svara ”Jo, vet du pappa, nu ska vi åka härifrån, huset som du byggt, gården som du vårdat i 51 år. Vi ska åka härifrån och du kommer aldrig komma tillbaka. Ditt liv här nu är slut, du och mamma kommer att leva åtskilda och du ska bo på ett demensboende”. I stället vände jag bara bort ansiktet och sa ”Ja, du”. Sen åkte vi.
Efter nyår satte mitt husbyggande full fart. Jag och Janne hackade jord som var som stelfrusen, seg kola med järnspett för att bygga det varmisolerade förråd jag behövde för vattenreningsfilter till mitt hus. Vi kliade oss i huvudet kring takvinklar, fotplåtar och montering av spygatt. Min syster slipade täcklister intill perfektion när vi monterade kök, Carina och Janne gav mig bygglampa, japansåg och sågbock så vi kunde bygga och fälla träd. Fredrik gav mig en dragkrok till bilen, svettades i solen när vi svängde ihop en stenkista med 1,5 ton grus i all hast när vi upptäckte att den gamla tvåkammarsbrunnen inte fanns och tillsammans skruvade vi över 700 skruvar för att montera furugolv. Vi isolerade badrumsväggar, klistrade takpapp och svor över den låga takhöjden som gjorde att allt behövde specialbyggas. Jag minns soliga morgondopp, jobb, lunchdopp, mer jobb och sköna kvällar med matlagning vid brasan. Sen log vi alla stolta och förnöjda när förrådet, stenkista, golv, kök och badrum äntligen stod klart – eller så klart, listerna återstår… Jag fick ryggskott och lagom till min femtioårsdag fick jag åka akut in till Södersjukhuset för misstänkta hjärtproblem samtidigt som jag fick en evighetsmens som varade i flera veckor och det kändes som att ”nu rinner livet mig ur händerna”. Och överallt vilade Corona med en bedövande hand.
I ett tillfälligt slappt grepp från Coronahanden passade Fredrik och jag på att gifta oss. Onsdagen innan lördagens bröllop hemma på gården lyckades vi äntligen få vatten, toalettstol och avlopp att fungera. På lördag kom drygt 70 gäster och deltog i och förgyllde vår bröllopsfest. Många sov över och vi hann med en 1,5 dagars lång bröllopsresa hemma i huset där vi förbjöd oss själva att jobba innan vattenreningen la av och det dessutom var dags att börja jobba. För mig innebar ”att börja jobba” att slungas in i politikens värld i överljudsfart och lära mig mängder med saker och hamna i helt andra världar än jag är van vid. Jag är tacksam för matlådorna Fredrik lagat och att jag har en kilometer från Fredriks hus till Kommunhuset. Jag har kunnat tagit med mig två lådor varje morgon så att jag har både lunch och middag medan jag läser handlingar, försöker förstå och funderar över vad det egentligen innebär att driva politik och vad jag behöver kunna för att göra det på ett bra sätt.
Jag har sett mitt hjärta slå med hjälp av ultraljud och blivit fullständigt kär. Numer vet jag att jag har förstorade förmak, förlängd QT-tid och vilopuls på 30. Mitt hjärta slår ofta i nodalrytm, vilket är vanligt bland folk som tränar men inte för andra. Kanske är alla konstiga sätt mitt hjärta fungerar på enbart en effekt av att jag sprungit så pass mycket som jag har gjort. Varje allmänläkare som ser mitt EKG kommer troligen skrika rakt ut och skicka mig direkt till akuten, medan kardiologer och forskare hittills har konstaterat att mitt hjärta verkar må utmärkt. Det fungerar bara annorlunda. Den slutgiltiga bedömningen -om jag är anses frisk eller inte- återstår. Mammas liv fungerar annorlunda också, där hon går omkring ensam hemma i ett hus och en trädgård som blir annorlunda. ”Åren går och vi med dem” sa min farmor som nu är hemma hos Gud. Jag tittade in i hennes ögon via porträttet av henne som hänger hemma i pappas rum på demensboendet. Ibland undrar han varför hon inte kommer och hälsar på. Pappa är mycket lugnare nu. Gladare och mer tillfreds. Hans liv är också annorlunda, till det bättre. Det är skönt att veta.
Nu börjar snart nästa år. Det enda jag vet är att det blir annorlunda motför i år. Jag hoppas att det blir ett år fyllt av glädje och sorg, av smärta och av skönhet. För det är bara i kontrasterna som jag kan uppleva.