Blogg:

Rise like a Phoenix

2021 11 11

Jag knyter händerna och tar ett djupt andetag, rätar långsamt ut fingrarna samtidigt som jag släpper ut luften. Det är ett knep för att skapa lugn som jag lärt mig som föreläsare som jag använder precis innan jag ska upp på scenen. Idag är scenen annorlunda. Det är mitt allra första kommunfullmäktigemöte och inte vilket som helst, utan det om budget. Jag har förberett mig under ett antal dagar genom att leta reda på data, försökt förstå alla siffror i budgetdokumenten och skaffa mig en bild om vad som ska hända under själva mötet. Jag är bra förberedd, ändå nervös. När det är dags för mina tre minuter läser jag innantill, något jag aldrig gör som föreläsare. Vänster ben darrar under bordsskivan. Tur att mötet är digitalt så bara överkroppen syns. Jag läser högt, sneglar på klockan och ser att som vanligt är jag snabbare under själva framförandet än under övning. Jag pustar ut efter avslutningen där jag tillåter mig att vara Kristina; att tala om hur mycket jag älskar Värmdö och att jag är glad över alla som är med idag och som även om vi har olika åsikter och olika partifärger jobbar för att göra vårt bästa för just Värmdö. När jag är klar får jag oväntad uppskattning av människor jag inte känner via messenger. Det är sättet att kommunicera utanför mötet.

Så tar debatten vid. Många läser innantill, det märks att de förberett sig väl. Åsikterna och ämnena haglar om vartannat och jag försöker hålla trådarna rätt i huvudet med vem som argumenterar för något och vem som argumenterar mot. Efter några timmar frågar jag mina partikamrater om en debatt någonsin lett till att någon ändrat åsikt. Jag får ett nekande svar. Lätt desillusionerad ringer jag mamma på lunchen och hon får mig att förstå att det ändå finns en vits med just debatten. Efter pausen ger jag mig försiktigt in, bemöter förslag från den ledande personen i oppositionen som sitter i samma nämnd som jag med mina motargument. Han, som jag lovordade för vårt samarbete i mitt inledningsanförande.

När vi når sex-sju timmar frågar jag om debatten blivit hetsigare. Mina partikamrater tycker den är rätt lugn. Så tar en man till orda. Det låter som att han avslutar debatten mitt i allt som händer. Jag fattar inte. Vem är han? Vad har han för funktion? Han yrkar på minoritetsbordläggning. Vad är det för ord? Sen förolämpar han ordföranden genom att fråga om han kan räkna. En kvinna som alltid står rakryggad för medmänsklighet och respekt ifrågasätter hans uttalande och mannen ber om ursäkt, vilket hedrar honom. Jag hör det knappt, jag har fullt upp med att förstå vad som pågår. Så blir bordläggningen ett faktum. Många politiker rasar. Det är upprört och besviket. Det tar mig ett tag att förstå att vi suttit i åtta timmar och att omkring 50 politiker och ett antal tjänstemän förberett sig i oändligt antal timmar för att uppnå – ingenting. Men det är inte det värsta. Jag förstår att allt detta var en noggrant planerad och väl förberedd taktik. Allt var uträknat.  Han har låtit oss alla sitta hela dagen och jobba förgäves. Då rämnar något i mig. Resten av mötet hör jag genom ludd.

Jag är skadskjuten. Det är som om någon huggit av mig ena benet. Jag linkar omkring i mitt hus och förstår inte. Ringer tillbaka till en kompis som försökt nå mig och berättar vad som hänt.  Vi pratar och han ger mig perspektiv. ”Du har sprungit genom hela Iran för din tro på det goda i människan och så åker du på en snyting i Värmdös kommunhus.” Sakta går det upp för mig att detta rör något djupt, något så basalt att det till och med är det jag lever för. ”Du vore inte du om du inte stod för tillit, tron på det goda i människan och människors lika värde” fortsätter han. Strängen till hjärtat som han rör vid vibrerar och några tårar tränger fram. Jag vågar inte gå djupare. Vem är jag om jag inte tror på det goda i människan? Då är jag inget, då finns inget att leva för. Mannen som yrkat på minoritetsbordläggning har laddat den stora kanonen och kulan tar precis på det som är viktigast för mig. Det är därför jag linkar utan ett ben. Jag är skadskjuten mitt i det mest centrala i mitt liv.

Jag ger mig ut och springer.  Som vanligt låser jag inte dörren. Att låsa dörren är trygghet, att inte låsa den är tillit. Jag skumpar över grusvägar, stigar och min vana trogen springer jag vilse. Det är som att livet vill säga att jag behöver en extra tankepaus ikväll. Jag tänker på Jens Stoltenberg och hans ord efter Utöya. Jag famlar men formulerar dem tillslut till mina egna. ”Mitt svar på fulspel är mer ärlighet och mer renhårighet, mitt svar på ränker är mer transparens och mitt svar på splittring
är mer samarbete.” Sedan fortsätter Stoltenberg med ”Så vi har utifrån det onda sett något gott växa fram som ett väldigt starkt svar.” Den frasen har jag inte formulerat om för mig själv än, men den kommer i sinom tid.

På kvällen linkar jag ut mot utedasset. Jag ser stjärnorna tindra ovanför mig. Än befinner jag mig i askan. Men aska är en komponent i tvål och såpa. Den kommer tvätta mig ren, den kommer gnida och polera mig så att jag lyser ännu kraftigare för tillit, för tron på det goda i människan och för allas lika värde.

Morgonen efter ringer jag och ber ”min” motståndare från oppositionen alias min samarbetspartner om ursäkt för att jag argumenterat mot hans förslag för sakens skull och för att visa att jag – nybörjaren – kunde något. Det är bara en nyansskillnader i våra förslag och i grund och botten vill vi samma sak. Vi kommer överens om att prata ännu mer med varandra och att bjuda upp varandra klart och tydligt när det är dags för politisk dans. Så får vi ta en svängom och efter dansen är det normalt arbete som gäller. Jag pustar ut. Både samtalet med honom och med min kompis gör att sårkanterna dras ihop. Jag har börjat läka.